JAKOBS NÖD, 01

JAKOBS NÖD
EN SISTA SÅLLNING

Församlingens roll
i dramat på tröskeln till Messias dagar

Kapitel 01
Guds rike, utväljandets dilemma

”Ett lamm utan fel och lyte, utsett redan före världens skapelse…”
1 Petr 1:19-20

”Han har, innan världens grund blev lagd, utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.”
Ef 1:4

För oss finns det ett ”innan världens grund blev lagd”. Att överlämna denna del av tillvaron till fantiserandets krafter vore att orsaka förförelse och olycka. Herrens beslut och hans vilja förser med ett uppenbarande som fyller varje tillgängligt mått. ”Innan världens grund blev lagd” formades ett beslut vilket innefattade hela skapelsens alla delar. Inkluderat och centralt placerade i detta drama finner man män, och deras nation, utvalda för prästsyften. Man finner ett förbundets ramverk och man finner ytterligare en samling män som med krossade hjärtan och ostadiga röster står upp för att tala skarpt mot övergivandet av och uppbrottet från detta förbund, givet till och delat med nationen av dess Gud.

”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn. Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid. Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger HERREN.” Jer 31:35-37

Framöver och framför oss finner vi ett ”för alltid”, ett ”för evigt”. Detta evigt gällande och verksamma låter sig identifieras på många plan i vår verklighet. Det innefattar och består av ett Himlens mått, ett mätande och ett värderande som är absolut till sin karaktär. Vårt språk erbjuder ett kompakt ord för detta särskilda sätt att mäta – ”oåterkallelighet”. Det mäter Gud sådan han är – en klippa, vår frälsnings klippa, oföränderligheten personifierad. Himlens natur, med dess val, dess rätt och dess handlingsväg äger i allt denna oföränderlighet – dess existens är en evigt närvarande kontinuitet. Detta eviga låter sig uttryckas i praktiska termer bland Herrens folk, genom att man ”i kärlek håller fast vid sanningen” och ”i allt växer upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus”. Dessa ting som hör till det evigas mått, dessa ting som hör till Herrens förbund är identifierbara. De är gripbara, och man har att räkna med dem som oåterkalleliga markörer på tröskeln till Messias tid – då dagarna görs korta och tiden revar segel.
Ef 4:15

Eviga värden – uttryckta i kung Davids termer
”Israels Gud har talat, Israels klippa har sagt till mig: ’Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i Guds fruktan, han är lik morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn.’ Är det inte så med mitt hus inför Gud? Han har slutit med mig ett evigt förbund, i allt ordnat och tryggat. Ja, all min frälsning och allt jag begär låter han växa upp.” 2 Sam 23:3-5

Återlösaren, Jesus Kristus, den smorde Messias, presenterar sig själv i ett davidsperspektiv och han gör så också för de dagar då återlösandets arbete håller på att nå sin fullbordan. ”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna…”. ”Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill.” ”Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan.” Guds evangelium är direkt och omedelbart sammanknutet med ett davidsperspektiv – dess goda nyheter annonserar återupprättandet av Davids fallna hydda – och detta grundat på ett nytt och bättre förbund, vilket garanterar hållbar försoning på alla nivåer.
Upp 3:7, 5:5, 22:16, Apg 15:16-17

Återlösaren låter, genom aposteln Johannes skrift, församlingen i Filadelfia göras medveten om en särskilt användbar nyckel – ett öppnandets verktyg som låter öppnade dörrar stå öppna, Davids nyckel. Detta verktyg är endels en tolkandets nyckel, vilken då den används för samman texter och segment av texter till att visa ett märkvärdigt mönster. Dessa markeringar, detta mönster uppvisar ett konungslighetens och styrets intention med dess absoluta centrum i Sion – i den stad som har sin existens på två platser, i Himlen och på jordens mittelhöjd. Dess existens i Himlen – en muromgärdad stad med tolv portar, inget orent kommer ditin, fylld av helighetens välbehag. Dessa oåterkalleliga löften om dess anländande till jord vållar reaktioner av egendomligt slag – somliga långt bortom rationalitet och anständighet. Nationer rasar och furstar rådslår med varandra mot des existens såväl som mot dess värden och värderingar.
Upp 3:7, Ps 2

Detta eviga förbund, fastställt mellan Israels Gud och dess främste regent, konung David, vilar fast och bestående hos Gud i dennes val och utkorande. Vedergällande och hämnd, ett koncept som är främmande för vår söndagskyrka i dessa sista dagar, står bundet till den motvilja och revolt som växer fram bland mäktige män i deras små riken. Den andra psalmen låter oss få se något i Guds ansikte, vilket definierar det öde som kommer att möta dessa högmodiga regenter i deras uppror – ett leende. Sonen, den återvändande återlösaren, har allaredan intagit sitt säte i det himmelska. Han väntar på den dag som fastställts, ”dagen för HERRENS hämnd, ett vedergällningens år då han utför Sions sak”. Det är denna frälsning, med dess vedergällande, som profetiskt sinnade män söker och undersöker med sådan iver. Så kommer också den levande, profetiskt sinnade, församlingen att verka i de sista dagarna. Den församlingen, definierad genom sin ringa kraft – ”micros dunamis” – och genom sin klara trohet till Guds ord, kommer att få ta emot ett namn: ” På den skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.”
2 Sam 23:3-5, Jes 34:8, 1 Petr 1:10, Upp 3:12

Ett bättre förbund
Brevet till judarna, brevet till hebréerna visade dem – och det visar oss – på det mest omedelbara sätt till Sion, till fullheten av denna Davids verklighet, Himlens egen verklighet, vilken är iordninggjord för både jude och hedning genom Sonens offerdöd och hans uppståndelse.

”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.”
Hebr 12:22

”Nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften. Ty om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte behövas plats för ett andra. Men Gud förebrår dem när han säger: ’Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant som jag slöt med deras fäder den dag jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land. Eftersom de inte blev kvar i mitt förbund, brydde jag mig inte om dem, säger Herren. Detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’” Hebr 8:6-10

Denna text citerad från brevet till judarna, bestämmer ett centralt tema i allt vårt sökande efter struktur i det profetiskt dimensionerade uttolkandet av alla de företeelser och förlopp som hör till den kristna eskatologin och till mognandets överblick av Guds hemlighets slutfas i de sista dagarna. Att skaffa fram känsla för tid och tempo, händelser och handlande, är avgörande. Dess innehåll talar om ett ”först och främst för juden” för deras prästgöra bland hedningarna. Dess plats i detta brev till Hebréerna understryker dess vitala funktion som det utlovade ”Nya förbundet”, vilket hade annonserats av Jeremia och Hesekiel. Det måste på alla sätt anses vara ”bättre” – tolv verser i detta brev innehåller gemensamt en tydlig jämförelse mellan det som judarna hade kommit ur och vad de hade blivit förda till i Kristus – i Sion. Det ”Nya förbundet”, Jeremiaförbundet, måste förstås och tas emot som något så mycket bättre än något man tidigare hade delat och upplevt. Måste vi därtill lägga det faktum att inget kommer att föras fram som klarar att ta oss vidare och längre? Att utforska och söka omfatta Kristi fullhet och begreppet Sion hör evigheten till. Guds rike och hans styre i Kristus hör till detta som varar för evigt.
Rom 1:16, 2 Mos 19:6, Jer 31:31-33, Hes 36:24-28, Hebr 7:22, 8:6, 9:10, 10:34

Eskatologi, profetiskt perspektiv
Det profetiska perspektivet såväl som det profetiska forskandet i skrifterna innebär ett ständigt återvändande till de ting som hör hemma inom ramen för davidsförbundet och dess uttryck. Dessa profetiskt inriktade män förstår sig vara involverade i konungsliga sammanhang, de är strikt engagerade i återkomsten, i Återlösarens återkomst. De ger högsta prioritet åt att söka de ting som innefattas i den egendomligt fängslande apostoliska satsen: ”Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.” Profetsinnet brottas; är det Sion som aposteln talar om det samma som Himlens stad eller ska det ses som de heligas samfällda gemenskap – så som det konstitueras i satsen ”hedningarnas fulla antal och fullhet”, en fullhet som antyds i följande: ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Väckandet av judarnas avund genom detta samfällda uttryck av sannfärdighet och barmhärtighet måste ha sin grund i ett övertygande vittnesbörd rörande dessa återlösandets verkligheter. Det måste klara att tala otvetydigt både inför människor och inför makterna i himlarymderna.
Rom 11:26, 11:25, Ef 4:13, Rom 11:11-14, Ef 3:10

”Jag hade en syn om natten, och se, en man red på en röd häst. Han stod bland myrtenträden i dalsänkan. Bakom honom stod andra hästar, röda, bruna och vita.”
Sak 1:8

”Ängeln som talade med mig sade sedan: ’Ropa ut: Så säger HERREN Sebaot: Jag nitälskar för Jerusalem och brinner av nit för Sion’.”
Sak 1:14

Perspektiven förändras grundligt i Herrens närvaro, människors förmåga att fatta verkligheten förändras radikalt då Himlen uppenbarar sin sak. Inte många görs dugliga att se som en Sakarja, inte många visar vilja att vaka genom natten så som dessa gamla profeter. Det mesta av vårt kommenterande av världshändelserna, av de många stressat överhettade konflikterna, av upprepandet av svältkatastrofer eller av de komplexa sambanden rörande den globala uppvärmningen – vårt kommenterande och kalkylerande, våra försök att kompromissa och kompensera, inte ett enda av dessa försök bär med sig något som orsakar verklig förändring. Natten, dess mörkaste mörker håller oss alla i det fastaste av grepp – utan att någon klarar att se med ett sant seende.

Det profetiska sökandet och forskandet har sin begynnelsepunkt i utväljandet av män – i Guds val av män att ställas i gapet: ”Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det”. Vad dessa män ser då de påbörjar sin väktaruppgift är sällan annat än mörker. Habackuk klagade: ”Varför låter du mig se ondska, och hur kan du själv se på sådant elände?” Jesaja fördes till en förskräcklig upptäckt redan i början av sitt profetiska arbete: ”Mitt folk förstår ingenting” – folket bryr sig inte ens om att begripa. Det allra första ordet i profeten Sakarjas mun var nödvändigtvis ett ord om omvändelse – ett ord avsett att föra folket från mörker till ljus, från ett domens tillstånd till att stå rena och fredade av Guds barmhärtighet.
Hes 22:30, Hab 1:3, Jes 1:3, Sak 1:3, 6

Sakarja fick se en samling ryttare med sina hästar väntande ”bland myrtenträden i dalsänkan”, och med honom stod uttolkandets ängel redo att ge mening åt synen och förklara den. Alldeles i första momentet av synen gav det faktum att dessa ryttare hade stillat sin ritt bland myrtenträd och inte bland kraftfulla cederträd eller vackra lönnar en strimma ljus mitt i nattmörkret. Myrten, med det hebreiska ordet ”hadas”, vilket ger ”Hadassah”, för juden både till begreppet ”rättvisa”, ”säkrad rätt” och till barmhärtighet i dess varmaste färger. Denne uttolkandets ängel signalerar med hjälp av denna varmhjärtade enkelhet det ständigt pågående arbetet som Himlens här utför – det frälsande fredandet av de ting och företeelser som tillhör Himlen, i synnerhet detta utväljandets folk.

”Ängeln som talade med mig sade sedan: ’Ropa ut: Så säger HERREN Sebaot: Jag nitälskar för Jerusalem och brinner av nit för Sion’.”
Sak 1:14

I den följande sekvensen av denna nattliga syn, ämnad att förmedla Himlens perspektiv mitt i tätaste mörker, återfinns ord till ytterligare förklaring och för ett sändande. Profeten görs akut medveten om Guds nitälskan för Sions sak, en väldefinierad känsla för rätt och fel, ett direkt uttryck för det som räknas som eviga värden. Orden faller enkla och osminkade: ”Jag är mycket vred på hednafolken som sitter så säkra”. Ytterligare: ”Jag har vänt tillbaka till Jerusalem i barmhärtighet”. Och sedan löftet: ”HERREN skall än en gång trösta Sion, än en gång skall han utvälja Jerusalem”. Så står Guds nitälskan för Sion uttryckt – Jeremia skriver å Herrens vägnar: ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig”.
Sak 1, Jer 31:3

Utväljandet av Jerusalem och tröstandet av Sion återkommer som profetiskt perspektiv för kommande dagar tillsammans med de nödvändiga orden om omvändelse i det att andligt mogna män kallas att vandra med uttolkandets ängel på vägar genom mörkret till dalar där myrtenträd står planterade och där Guds härar stillar sig för vidare uppgifter. Vi tilldelas uppgift att söka utforska Guds profetiska ord för att återta och återföra nödvändig insikt i de scenarion som tillhör de sista dagarna och för att förbereda för kraftfulla hornstötar till att mobilisera omvändelse tillika med rika och varma ord till tröst – först för juden och sedan för alla dessa hednafolk.

Det Nya förbundet – integrationspunkt och enande faktor
”Han skall bestänka många folk. Inför honom kommer kungar att förstummas, ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem och lära känna vad de aldrig har hört.”
Jes 52:15

”Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?”
Jes 53:1

Formandet av en hållbar apokalyptisk utblick kräver ett identifierande av Himlens tempo och fastställd ordning. Uppfyllandet av profetiorna måste vara just uppfyllelse. Ingen frihet ges i dessa profetismens regioner att stuva om i händelseförloppet som till exempel filmmakare gör för att skapa spänning och dynamik i ett manus. Profetorden förser med insikt i Guds tidsplan för de ting som ska äga rum, vilka är ämnade att tjäna hans vedergällning så väl som hans upprättelse. Det nya förbundet, Jeremiaförbundet, talar om något som än inte har ägt rum – detta fullständiga byte av hjärtan och sinnelag hos en samlad etnisk grupp. Denna omvandling av nationen Israel på grundval av en samfälld upplevelse av andlig nyfödelse under ett bestämt och avgränsat tidsavsnitt fastslår den profetiska uppfyllelsens moment. Ingen annan händelse bär tyngd och profetisk överbevisning till att uppfylla detta bestämda kriterium. Och initiativet till denna formidabla omvälvning ligger hos den Helige Ande, aktivt närvarande som nådens och bönens Ande…

”Jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också Juda skall drabbas, när Jerusalem blir belägrat. Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.”
Sak 12:2-3

Dessa ord om Jerusalem och nationerna tycks få sin uppfyllelse i alla dessa återkommande angrepp, flyktsituationer och skingranden. Man måste fråga sig om någon av alla dessa ”uppfyllelser” de facto täcker den fulla innebörden av profetorden. Se på ett enda segment ur Hesekiels textrulle vilket understryker nödvändigheten av att läsa dessa Himlens profetord och däri se en bokstavlig tillämpning och uppfyllelse och därmed skaffa känsla för Herrens tempo och tidsuppfattning: ”Då skall de folk som är kvar runt omkring er inse att jag, HERREN, åter har byggt upp det som var förstört och på nytt planterat det som var ödelagt.” Var ska man placera detta ord i det apokalyptiska perspektivet? Har dessa omkringliggande nationer någonsin erkänt Israels existens och Israels Förlossare på detta sätt? Vid vilken tidpunkt kan vi vänta att de verkligen gör så? Är ett sådant erkännande på väg? Är ett sådant erkännande och de många ting knutna till uppfyllandets process verkliga Goda Nyheter, en förkunnelse av Guds evangelium och ett överbringande av verkligt framtidshopp mitt under det gruvligaste sållande? Har nationerna någonsin blivit ”bestänkta” till förståelse och också till rening?
Hes 36:36, Jes 52:15, Jes 53:1

Jeremiaförbundet – i sanning en integrationspunkt
”Vem kan han lära förstånd? För vem förklarar han budskapet? Dem som just är avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? Ty det är bud på bud, bud på bud, ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där!”
Jes 28:9-10

”Alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN.”
Jer 31:34

Ger vi rum för och bär på ett uppskattande av närvaron av ”uttolkandets ängel” och det han önskar att göra för oss? Är vi verkligen villiga att ledas av den Helige Ande till en förståelse av de dagar då Guds hemlighet kommer att nå sin slutpunkt. Det fragmentartade profetordet, ”lite här och lite där”, visar nödvändigheten av en nära gemenskap med den Helige Ande, nådens och bönens Ande. Profetordets natur uppenbarar också ovilligheten hos gudsfolket att ta sig an det synnerligen besvärliga men också lönsamma arbete vilket är nödvändigt för att förstå Herrens vägar. Denna fragmentering låter uppenbara en djupt rotad ovilja att begrunda och uppskatta Himlens protokoll till djupgående omvändelse och för liv levda under den Helige Andes hand. Sakarja beskrev och kommenterade Himlens närvaro så: ”ängeln som talade med mig, gjorde så med goda och tröstande ord. Vårt himmelska privilegium består i gemenskap med den Helige Ande till att leva heligheten och för förståelse av profetians protokoll.
Upp 10:7, Jes 28:10, 13, Sak 12:10, Sak 1:14

Inom ramen för Jeremiaförbundet, det nya och eviga förbundet, vilket säkrar det konungsliga davidssinnet och det judiska folkets återlösning tillika med de hednakristnas, kan vi nå fram till enhetlighet, enhet och till den mening och den andliga status som är ämnad för oss alla. Himlens användande av språk som instrument, Guds eget bruk av orden som yttre referenspunkter för att beskriva sina intentioner formar protokoll och ramverk för all existens. Faderns användande av språkliga termer uppvisar inre överensstämmelse och evigheten vilar i dem alla – det som sagts är evigt bestående. När han säger något om en vedergällningens tid, bestämmer han särskilda dagar för denna. Om det finns utrymme för dubblering, ett flerfaldigt uppfyllande, saknar inte dessa sina särskilda identitetsmarkeringar. Dessa sekundära och förebådande uppfyllelser saknar flera moment vilka endast tillhör slutuppfyllelsen. För den man som vandrar under Guds hand är arbetet med att sortera ut dess ”när”, ”var” och ”hur” ett förväntandets arbete, någon gång kan han känna uppgivenhet inför arbetets volym men han behöver inte ge upp. Sanning och ödmjukhet leder honom. Den som i sitt sökande ger sig till sådana ting som hör till det bisarras och spektakuläras område faller offer för sin egen fåfänga.

Det nya förbundet, det förbund som uppenbarades för män som Jeremia och Hesekiel, talar koncist och kärvt mot varje form av humanism – en inte alltför modern företeelse bland människor. Dess ord visar nödvändigheten av ett nytt hjärta och en radikalt annorlunda syn på människan och hennes förmåga och duglighet och därtill Himlens ingripande i de visas och styresmännens råd och rådslag. Det nya förbundet talar mot den religiösa människan och hennes försök att skaffa sig rättfärdighet med hjälp av rit och ritual, med formler och formalism, Det talar en alldeles annorlunda väg säkrad i Kristus Jesus – den smorde Messias.

Detta nya förbund talar drastiskt och klart om ett annullerande av äldre förbund – ”inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder”, för att så göra landet Israel till den slutliga uppenbarelseplatsen för Guds sak och för Himlens protokoll. På samma gång talar detta nya förbund oavvisligt mot varje form av ersättande av Guds Israel, det talar omedelbart och direkt mot vart sammanförande av individer och grupperingar inför Herren som en ny och bättre nation under namnet Israel – ett nytt Israel. Detta jeremiaförbund formulerar självt det rike – ”politeia”, det Israel, det samvälde som består av det nya hjärtats människor sammanförda och enade av Guds Ande. Detta förbund, fastlagt och stadfäst i Sonens död och uppståndelse, formulerar fundament och drivmoment för ”överlåtelsens sällskap”, denna efterföljelsens skara bestående av både judar och hedningar vilka har låtit sig attraheras av och ställt sig under Himlens eget protokoll och dess eviga värden. Detta förbund är på allt sätt Himlens integrationspunkt.
Jer 31:32, Ef 2:12, Sak 12:10

Lars Widerberg

Apostolicity@gmail.com

Published in: on september 13, 2017 at 11:15 f m  Kommentera  

JAKOBS NÖD, Intro

 

JAKOBS NÖD
EN SISTA SÅLLNING
Församlingens roll i dramat på tröskeln till Messias dagar
Av Lars Widerberg

Begynnelser

För dig som nu kommer att bli min läsare måste en introduktion till ämnet, särskilt till detta ämne, bereda väg och ställa en dörr öppen. Om skribenten lyckas skaffa nåd att engagera ditt sinne alldeles från begynnelsen av en ganska krävande text kommer kanhända denna samverkan att bli fruktbärande – detta för Herrens syften. Han, vår återlösare och frälsare, håller en dörr öppen både för skribent och för läsare. En av de sju församlingarna, till vilka aposteln Johannes skrev för Herrens räkning, fick ta emot märkvärdigt styrkande ord. För denna församling stod en dörr öppen till ett tjänande grundat på ett upprepat reducerande av dess resurser och kraft. Genom de omedelbara fakta som aposteln förmedlar, förnimmer man genast frånvaron av de ting som vanligen imponerar och väcker intresse. Johannes använder två ord från det grekiska språket, ”mikros” och ”dunamis”, för att beskriva församlingens kondition och för att ge den ett oblandat beröm. Deras kraft var ringa, de kunde inte berömma sig av något, de fördes genom reducerande vedermöda för att kunna vara till gagn i Herrens sak. Låt oss därför, som församlingen i Filadelfia, hålla oss till Herrens ord i vart moment både under skrivandet och under läsandet – och sedan fortsätta med samma inställning i sökandet av Herren för vår gemensamma roll i fråga om Israel och församlingen. Det finns en dörr, en öppen dörr, för ett fruktbärande tjänande i ändens tid.
Upp 3:8

Ändtidens profetiska uppgift – ett seende i enlighet med Himlens syften
Profetiskt sinnade män låter sig identifieras enligt deras sökande efter visdom och urskillning, för att skaffa insikt och förståelse enligt Himlens egen norm och standard. De hämtar fram all nödig kännedom om Herrens förbund, också i dess eskatologiska aspekter – vilket innebär att de söker förstå vad förbundsfolket måste genomgå i de dagar då Återlösaren återvänder. De skaffar sig grepp om det profetiska scenario som innefattar avslutandet av återlösandets syften, så som det förutsagts av de gamla profeterna. Jeremia fördes, mitt under och tack vare sina många tårar, till att se och bära bud om ett nytt och annorlunda förbund till vilket den judiska nationen i dess helhet, som utvald nation, skulle föras.
Jer 31:31-33

Jeremia introducerar och öppnar två betydande tankespår, vilka återfinns redan hos Mose, hos David och sedan hos Jesaja och bland de övriga gammaltestamentliga profeterna. Varje given situation gensvarar, enligt profeternas förståelse, med att föra till trångmål och vedermöda då denna särskilt utvalda nation väljer att ta sig an givna omständigheter med attityd och handling som står i motsats till det förbund och de anvisningar som Himlen förmedlat. Jeremia talar med profetens skärpa om följderna av kränkandet av förbundet och visar på dagar i framtiden, hemska dagar vilka kommer att kallas ”Jakobs nöd” och som kommer att verka som ett domsförfarande över varje företeelse som härrör ur dessa överträdelser. Jesaja ger sig ut på samma spår då han tillåts beskriva dessa kommande dagar som en enda hämndens dag. För att vi, du och jag, ska lägga märke till och begynna greppa dessa ting, lägger Jeremia till: ”I den yttersta tiden skall ni förstå det.”
Jer 30:7, Jes 34:8, Jer 30:24

Vid sidan av beskrivandet av en kommande ”Hämndens dag” talar Jeremia i de varmaste ordalag om ett nytt förbund: ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” Hela den judiska nationen, det utvalda Israel, kommer att kunna vandra tillsammans enligt Guds hjärta, efter Kristi sinne, deras Messias sätt – och nationerna kommer att följa dem i deras fotspår. Jesaja förutsäger också detta med sina ord om Sion som den plats där man lär sig lag och ordnar sin sak efter Himlens protokoll. Hesekiel adderar till detta ändtidens scenario då han beskriver ett vaktombyte, utrangerandet av gamla hjärtan och installerandet av de ting som hör sann andlighet till. Varje del av detta Himlens arbete tillhör framtiden – vår näraliggande framtid: ”I den yttersta tiden skall ni förstå det.”
Jer 31:31-33, Jes 2:2-4, Hes 36:26-27, Jer 30:24

Öppnandet av profetismens paket
”Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov.”
Jes 43:21

Under det att syftet med Herrens utkorelse växer allt klarare, kommer det utvalda gudsfolket att ställas inför en rad val till lydnad samman med ett rikt urval av välsignelser och förmåner. Det arbete som ligger väntande på både judar och hednakristna hör helt och hållet samman med Himlen, för att verkas fram och bekräftas med resurser som endast förmedlas av Himlen. Dess ramverk definieras i dessa följande kategorier: ”davidssinne”, ”gudsrike”, ”davidsförbund” och ”ett evigt förbund” – det ”Nya Förbundet” som annonserades av Jeremia och Hesekiel. Suveränitet och herravälde är den mjuka välviljans och välbehagets ord då de används inom detta ramverk – därför rasar hednafolken.
Sak 4:6, Ps 2

Välbehaget hos Himlens suveränitet, den mjuka omsorg som är själva kärnan i Kristi välde lockar fram märkliga reaktioner – hos judarna själva leder den till avund och till kärv självupphöjelse, bland hedningarna, bland goyim, genererar den förfärande ilska och rebelliskhet. Att det skulle finnas en utkorelse, ett utvalt folk, som bärs av eviga förbund mitt under hedningens näsa, provocerar honom till att ta fram de mörkaste former av rivalitet, missunnsamhet och ett hat som uttrycks i de mest ondskefulla termer. Existensen av ett folk, vilkas roll definieras som en påminnelse om helighetens välbehag som drivande kraft i människors mitt, möts och adresseras med all själlös vulgaritet och undertrycks med hjälp av destruktivitetens alla medel för att så småningom föra till förintandets gruvligaste verklighet.
Rom 11:11, Jes 43:21

En sista sållning väntar, dess förberedande håller episka mått – endast de mörkaste makter kommer att finna nöje däri och förbundets folk kommer att spela sin bestämda roll i scenernas mitt. Vår undersökning av dessa profetiskt förutsagda scener kommer att bestå i ett noggrant utsorterande av de ting som hör till Himlens helhetskoncept och i ett bortsorterande av de ting som endast består av bedrägligt nonsens. Våra hjärtan har öppnats för den börda som hör ändens dagar till, en börda som återfinns i dess fullhet i Guds eget hjärta. ”Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov.” Detta ändtidens och avslutandets folk är ämnat att bära en grundlig kännedom om de ting som vilar i Guds hjärta och en klar förståelse av hans väg med det utvalda folket såväl som med hednafolkens hat i de dagar då evangeliets hemlighet når fullbordan.
Jes 43:21, Ef 6:19, Upp 10:7

Detta ”mysterium”, insikt i den hemlighet som innefattar återsamlandet av Israel och dess positionering bland världens alla nationer som prästfolk, kommer att orsaka den som söker sådan insikt en hel del smärta. Det kommer att ordna en färd för det forskande sinnet in i Guds eget hjärta, under vilken denne kommer att bli allt mer bekant med Herrens egen börda och med det kors som för alltid finns i hans hjärta. Övandet och utrustandet inför bärandet av denna börda, utrustandet för denna tjänst inför Herren, utrustandet för tjänandet av det judiska folket då de befinner sig i förfärligaste trångmål, under ”Jakobs nöd” har blivit vår uppgift.
Rom 11:25-26

Ändtidens scenario
”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Anspråksfullhet och låtsasväsen svarar inte upp mot den autenticitet som följer Herrens sak. Församlingen, de heliga samlade inför Herren, är förda samman för att bära Sions börda. De fröjdas över den rättfärdighet som Sion representerar. Församlingen kan endast vara en skara heliga då de samfällt beter sig som en sådan gemenskap – och dessa heliga görs dugliga att ta del i Himlens kallelse, den kallelse som är Herrens egen. Återlösandets verk är Herrens eget – ta inte miste här. Men han ber alltid för att denna återlösning ska nå sin fullhet i vart sammanhang – och så särskilt med den gamla nationen vilken först bland alla nationer hörde orden om det Nya Förbundet. Verklig autenticitet, Andens autenticitet, följer med Guds egen börda. Verklig autenticitet ankras och stadfästs bland de heliga när dessa begynner söka förstå och ta del av Sions samlade syften.
Hab 2:2, Ps 97:8, Hebr 3:1, 7:25

”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Vår uppgift består i att packa upp och sätta samman de texter som berör ”Herrens dag” och de vedermödans dagar som kallas ”Jakobs nöd” och vi måste göra detta ur Sions eget perspektiv. Begreppet Sion, det utvalda folkets roll i Guds syften, är den tolkningsnyckel som öppnar texterna i dess ändtidsaspekt, till de ting som är särdeles betydelsefulla för de heligas gemenskap. Öppnandet av ”evangeliets hemlighet” från dess insida innefattar ett läsande av och ett eftertänksamt arbete med texterna, vilket kommer att föra in ett djupgående korrigerande av vissa synsätt som man valt som sina i det vi kallar ”kyrka”.
Hab 2:2, Ef 6:19

Den första texten, Jer 31:31-33, annonserar det Nya Förbundets kommande, ett förbund som beskriver en återlösning som vilar strikt och odelat på Guds barmhärtighet – främst för juden, sedan också för dessa ”Goyim”, hednafolken. I den andra texten, Sak 12:10, ger Herren en särskild roll åt den Helige Ande för dessa Ändens dagar, då denne Guds Ande blir en nådens och bönens Ande att utgjutas till uppenbarandet av den person som judafolket har stungit och genomborrat. I detta märkliga ändtidsdrama faller också en rad apostlatexter på plats och vitaliseras både till innehåll och till konsekvens, särskilt Rom 9-11. Paulus kortare noteringar rörande det stora avfallet och ”den laglöses” ankomst anger inriktning för de heliga i deras bönearbete inför Herren för Israels folks sak. Dessa heliga lär sig att samverka med den Helige Ande, med nådens och bönens Ande, då han tar sig an den judiska nationen mitt under deras trångmål och svåraste sållning.
2 Tess 2:1-8

”Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas.”
Hab 2:2

Det profetiska ordet, särskilt de profetiska texterna om ändens tid kan delas i två större målområden inom vilka dess operativa verkan kommer till uttryck. Det första av dessa två är ämnat att föra läsaren till att ta sig an den vånda som leder till förståelse av Guds syften. Man sammanför detta arbete under rubriken ”apokalyptisk evangelism” – en förståelse av de ting som kommer att äga rum för att kunna ge precis insikt mitt under de svåraste av dagar, ett kunskapsförmedlande för att man då ska kunna göra de val vilka passar Herrens sak, val uttryckta i omvändelse för att nåden ska få rum mitt under det svåraste betryck.
Dan 12:3-4

Det andra målområdet är länkat till nådens och bönens Ande, och dess innehåll och betydelse står med särskild prioritet. Det kan summeras med begreppet ”prästsinne” – vänskap visad och beskydd erbjudet till var och en av det judiska kollektivet. Detta arbete utförs i skymundan – ett stilla verk i bönekamrar och i små bönesammanhang; det är ett fredandets och helgandets arbete under den Helige Andes hand. Tillsammans med detta prästgöra som förebedjare följer ett profetiskt mått fyllt av trösteord till att förmedlas till dessa som inte kan urskilja någon möjlighet till hopp. Jesajas ord når sin främsta tillämpning i dessa små bönesammanhang: ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder”.
Sak 12:10, Hes 37:12-14, Jes 40.1-2

”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.”
Jes 62:6-7

En första slutsats som kan dras ur dessa Jesajas ord är att Jerusalem fortfarande väntar på att föras till denna samlade enhetlighet och integrering som kommer att besjungas av all världens nationer. Denna stad verkar tvärt om tvingas allt närmare ett uppfyllande av profeten Sakarjas ord: ”Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.” Församlingens vakande och hennes böneansvar når sin fullhet i ett tjänande mitt under det att Jerusalem görs till lyftesten och snubbelblock, för att därutur förvandlas till markör för alla dessa länder och folk, då staden med dess innevånare sist och slutligen kan tala till dem med full insikt om Guds allmakt och hans återlösning. Profeterna, särskilt Hesekiel, använder ett litet hebreiskt ord för denna framtida förståelse – ”yada”, fullödig förståelse, en insikt som överväldigar. Det är ett ord som pekar ut den radikalaste och mest praktiska kunskap om Guds syften. Israel ska nå fram i denna särskilda insikt, och folken ska följa dem.
Sak 12:3, Hes 36:36-38

”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Vårt undersökande av Sions sak och hennes börda, av Herrens dag och den vedergällning som är att vänta, har också ord att förmedla till en högst genant och pinsam parodi på temat återkomst och upprättelse. De försök som görs av de delar av den moderna församlingen som gärna beskriver sig som det triumferande riket, de försök som görs att stävja och övervinna antisemitismens och islamismens mörka krafter i dessa dagar just före Jakobs nöd ter sig som parodi – än värre som travesti, i jämförelse med detta som Herren väntar sig. Den text som läsaren nu har framför sig är inget mindre än en hornstöt i enlighet med apostelns maning: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” De profetiska texterna ställer upp standard och protokoll till vilka vi har att anpassa oss och arbeta oss fram till.
Rom 12:2

Guds hus är ämnat att reflektera Davids sinne. Det rike som Herren Jesus presenterar för oss som en andligt funktionell verklighet bär davidskaraktär. Det rike som i kommande dagar regeras från Sion håller davidsideal. Det redskap som vilar på det nya förbundet – det förbund som annonserades av Jeremia och Hesekiel, det redskap som man har lärt sig kalla församling måste förete de drag som hör till davidsstyret. Dessa definitioner, vilka Herren söker praktiskt utrymme för, pekar alla på prästtjänst och dess ständiga förmedlande av nåd. Prästgörat med dess praktiska utryck för Kristi kors bryter in i sammanhang efter sammanhang som det avgörande vittnesbördet om Herren. Uppenbarandet av korset, sådant det återfinns i Guds hjärta, klarar att säga sitt till det hårdaste av hjärtan. Det är ämnat att tala till juden, till israelen – och tiden kommer. Det är ämnat att bära bud till hednafolken – tiden närmar sig för detta. Detta sållandets tilltal till hednaförsamlingen, för att föra den till liv levt inför Gud i Kristus, kommer att leda juden till avund. Den barmhärtighet som lagts ned hos denna församling, Guds egen barmhärtighet, kommer sist och slutligen att skaffa respons bland hans eget sedan länge utvalda folk.
Rom 6:11, 11:11

Den stora katastrofen kommer, den som de gamla profeterna kallade ”Jakobs nöd”. De dagar vilka benämns ”vedergällandets tid” kommer. Den förfärliga omvälvning som kommer att äga rum på tröskeln till Messias dagar ligger alls icke långt borta. De dagar då Davids hydda kommer att återställas och då Konungen, Återlösaren, kommer för att regera enligt Himlens protokoll är alldeles strax här. Alla dessa ting kommer att äga rum – allt kommer att ske i sin särskilda relation till förbundets scenario vilket både vilar fördolt och står uppenbart hos de gamla profeterna, i apostlarnas texter och med Herrens egen undervisning.
Jer 30:7, Jes 34:8, Jes 61:2, Luk 21:22, 2 Tess 2:7-8

Vi sträcker oss efter att kunna vara fullt ut engagerade, verksamt engagerade i välkomnandet av Konungen när han återvänder för sitt davidsregerande i Sion. Vi väntar med fullaste iver Återlösarens återkomst, Jesu Kristi återkomst – och jag inbjuder dig, min käre läsare, till krävande tankearbete, till ett lika krävande bedjande och till att ta del av den nåd och barmhärtighet som redan lagts åt sidan för din räkning för att presenteras som ett fullviktigt vittnesbörd inför både jude och hedning emedan vi alla närmar oss ankomsten av den som ensam är duglig till ett styre enligt Himlens protokoll, till ett styre efter davidsmönster i Sion.

Lars Widerberg
Apostolicity@gmail.com

Published in: on augusti 25, 2017 at 10:44 f m  Kommentera  

Vittnesbörd i Ändens tid

Vittnesbörd i Ändens tid

Efter att ha lagt grund för både tanke och intention, genom att ha ordnat och skrivit fyra böcker – ”Apostlatro”, ”Skola för Ändtid”, ”Sållandet” och ”Sista Hornet” – finner jag stadga och ro till att skriva kors och tvärs i de ämnen som hör det apokalyptiska synsättet och vittnesbördet till.
Vi kommer att använda samtliga våra bloggar till att posta material, både böcker och artiklar, så mycket som vi förmår – då ämnet är ett av de hetaste för dessa våra dagar.

Till detta synsätt hör ett rikt vittnesbörd om riket, ett varmt inträngande bland de gamla profeternas ord, ett synande och ordnande av de markörer som angetts för Herrens återkomst vilket ger praktisk grund för det apokalyptiska synsättet och, sedan, en uppgörelse med de teorier som leder vilse och som nu bedrar de många som har hjärta för Herrens Israel.

I dessa ting finner vi en rad konfliktzoner, men vår hållning är allt annan än aggressionens och disputerandets. Vi leds att föra ”det mjuka kriget” – den hållning som heter fridsstiftande och varmt tröstande, ett tröstebudskap som kommer att hålla hela Vedermödan igenom och ut på andra sidan om Herrens vedergällning och in i det rike som kommer att ledas med Messias, Jesus Kristus, återkommen och hälsad med allt det jubel som det varma gudsfolket kan mobilisera.

Ni hör alla, allaredan, att jag inte låter mig hindras från att vidröra denna ljuvliga nya begynnelse, då allt görs nytt under Herrens händer. Följ mig på denna skrivandets och bedjandets resa i väntan på Herrens återkomst som är vårt hopp och vår löftesgrund.
Lars W.

Fyra böcker av Lars Widerberg:
Apostoliskt uppdrag, (engelska, svenska)
Församling skolad för Ändens Tid, (svenska)
Jakobs nöd, en sista sållning, (engelska, svenska)
Det sista hornets dagar, (svenska)

Den enda av dessa fyra som har nått pappersform heter ”Jakobs nöd, en sista sållning”.
Den andra, som är på väg just nu heter ”Det sista hornets dagar”
Du kan beställa den första och ställa frågor om dessa på följande e-postadress: Apostolicity@gmail.com

Lämna kommentarer, frågor eller beskriv dina intryck direkt här på bloggen,
eller sänd dem till Apostolicity@gmail.com

Published in: on juli 7, 2017 at 1:27 e m  Kommentera  

Ändens tid – profetisk utblick # 01

Ändens tid – profetisk utblick # 01

Lärjungaskap som inte låter sig förvillas

Lärjungarna hade satt sig ner på Oljebergets sluttning samman med Jesus. De hade ställt de nödvändiga frågorna om hans återvändande till Sion och hur tidsåldrarnas upplösning skulle se ut. Herren inledde sin lektion med att tala om lärjungaintegritet. Vid tidigare tillfällen hade han instruerat dem att lära sig att bedöma de ting och trender som alltid rör sig fram och åter och i alla dessa sammanhang fälla rätt slags dom. Hans ord föll med skärpa: ”Se till att ingen bedrar er”.
Joh 7:24, Matt 24:4

Han utvecklade temat genom att säga att lärjungaskapet innebär att ”bli hatad för namnets skull”, med vånda, lidande och martyrskap som följd. Till en av sändebrevsförsamlingarna sa Herren följande: ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik”. Den integritet som följer troheten till gudsordet utgör rikedom och kvalité av ett slag som ofelbart provocerar. I ändens dagar står detta vittnesbörd som oavvislig referenspunkt i vart sammanhang. Omvandlat i enklaste termer handlar detta vittnesbörd om sannfärdighet och ödmjukhet i kombination – en drivande mjukhet som ingen människa kan mobilisera. Guds Helige Ande formar denna integritet, vars närvaro håller gudsordets uttryck för sanna och orubbliga.
Matt 24:9, Upp 2:9

Denna integritet, detta rättsinne, gör det möjligt för Herrens män att se så som Himlen ser ting och förlopp i dessa dagar. Den som söker efter profetismens utblick, sådan den tedde sig för de gamla profeterna, har att först söka erfarenhet av Guds eget hjärta. Den som söker ordna ett profetiskt vittnesbörd om den tid och de dagar som är våra, måste gå i skola hos de gamla profeterna, till vilka basord och markörer gavs – om än ”lite här och lite där”. Herren visade sina lärjungar på mönster och markeringar, vilka de gamla profeterna redan hade sett och brottats med. En av dessa anvisningar bestod i den kortaste sats: ”Gå till Daniel”. Undersök profeten Daniels noggranna vittnesbörd om de sista dagarna, det vittnesbörd som hade sänts honom av med änglabud.
Jes 28:10, 13, Matt 24:15

”De av folket som känner sin Gud skall stå fasta och hålla ut. De förståndiga bland folket skall ge många insikt, men ändå skall de under en tid falla genom svärd och eld, genom fångenskap och plundring.” Dan 11:32-33

”Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid. Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.” Dan 12:4

Herrens ängel, uttolkandets ängel, lät Daniel – och låter oss – förstå att dessa egendomliga texter rörande ändens tid inte kommer att ligga förseglade för gott. Tvärt om, de kommer att öppnas av män som förts in under Herrens hand för profetiskt uppdrag, till ett formande av ett apokalyptiskt vittnesbörd. Den insikt som kommer att bildas under detta profetiska arbete med texterna, är ämnat att ge tröst till det judiska kollektivet mitt under den värsta vedermöda och till omvändelsens insikt bland de hednafolk som väcks till sans under vredens och svekets styre.

Det arbete som ligger framför oss i den profetiskt sinnade skaran, begynner med frågan om den integritet vilken orkar bära insikt och ansvar. Trots sannfärdighetens närvaro i det profetiska vittnesbördet ”kommer många att låta sig ledas vilse”. Tragiken i denna verklighet klarar ingen att bära med mindre än att man har rörts av Herrens hjärta – detta faktum som alltid ligger som fundament för det profetiska vittnesbördet och dess omsorg. Det apokalyptiska vittnesbördet uttrycker sig aldrig hårt eller dömande – det klarar att fälla en rätt dom och bär det profetiska hoppet om Herrens återkomst som sigill på vart ord och varje handling.
Jes 40:1-2

Published in: on mars 19, 2016 at 11:38 f m  Kommentera  

Skaffa blick för Bönehusets funktion

Skaffa blick för Bönehusets funktion

”De som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund… dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus….” Jes 56:4-7

De män och kvinnor som söker det Herren vill ha, kommer att bosätta sig i Bönehuset.
De män och kvinnor som väljer de ting som ger Herren glädje, kommer att bosätta sig i Bönehusets texter.
För oss alla som vandrar på lärjungaskapets vägar gäller att tolka Bönehustes roll i förhållande till Guds syften.
Bönehuset består av män och kvinnor som tar sig an Herrens sak i enlighet med hans eget hjärta, i enlighet med Himlens procedur och protokoll.

Texterna talar med skärpa:
”Pröva vad som är Herren kärt.” Ef 5:10
”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Rom 12:1-2
För oss alla som vandrar på lärjungaskapets vägar gäller att tolka Bönehustes roll i förhållande till Guds syften.

Bönehuset skaffar rum för Herrens börda – därför byggs ett bönens hus med tårar och med försonandets ambition. Bedjandet skyddar Sions verklighet med hjälp av tårar – Herren ger sig ingen ro ”förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss”. Bönehuset väntar riket och den återvändande Återlösaren med tårar. Det är sagt att ”de som sår med tårar skall skörda med jubel”. Bönehuset garanterar jubel – men inte förrän bördan, Guds egen börda, gjort sitt.
Jes 62:1. Ps 126:5

Många är de som inte klarar att ta till sig talet om Guds börda. Man menar att sådant tilltal endast skapar fördömelse och anser att den som för sådana resonemang är lagiskt sinnad. Många är de som försöker forma om Bönehusets funktion till att passa en glättad tro som inte hävdar annat än lycka och framgång. Man bygger gärna om löfteslandet till lekland. Många är redo att träda upp i Bönehuset för att omedelbart kontra ett lärarens eller profetens tilltal om det långsiktiga arbete som bedjandet erbjuder för att föra ett stycke himmel till jord – och säger uttryckligen emot de enklaste instruktioner som vilar i bedjandets kärnområden.

Bönehuset ordnar utrymme för Herrens börda. Bönehuset uttrycker Herrens sinnelag och hans hjärta. I dess innersta och heligaste rum har försonandet sin givna plats. Den som menar att dessa ting, dessa helighetens främsta företeelser, inte är värda att lyftas fram gör Herrens sak den tarvligaste otjänst. Den som försöker kontra Guds sak och hans börda med karismatisk glättighet och evangelistisk påflugenhet säkrar den grund på vilken kyrkornas apati vila på. Bönehuset kan inte tillåta sig att diskvalificera försoningen.

Ett Bönens hus skaffar rum för Herrens börda. Ett Bönens hus ordnar samspel bedjare emellan till förståelse av Herrens sak. Bönehuset lär sig förstå Herrens protokoll och de vägar och tillvägagångssätt som säkrar Himlens gensvar. Bönehuset tar tillvara var möjlighet att lära känna Herrens eget hjärta. Bönehuset garanterar glädjen, det verkliga skördejublet – återkomstens jubel – därför att det vågar ta sig an Himlens tårar.

Lars Widerberg

Published in: on januari 22, 2016 at 11:51 f m  Kommentera  

Ett apokalyptiskt manifest 02

Ett apokalyptiskt manifest 02
Sammanställt av Lars Widerberg

Begynnelser: Det nya förbundet
”Dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN.
Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.” Jer 31:31-33

Nödvändigheten att ställa i ordning ett nytt förbund till att reglera förhållandet mellan Israels Gud och hans folk – detta nya förbund som främst annonseras av Jeremia och Hesekiel, står tydlig med ett par huvudsakliga anledningar. Först, den ovillighet som ständigt följer nationen att stå trogen det äldre förbundet – en ovillighet som paras med den oförmåga som hör till den mänskliga naturen. Denna evigt närvarande nödvändighet till grund för förbundstrohet – ett nytt hjärta – säkras av detta nya förbund. Det definierar kontinuitet i evighetens termer, det lovar att tillföra all kvalité och den karaktär som i alla stycken motsvarar Himlens mått. Detta kan sägas vara den inre anledningen till Herrens sak med Sion.
Hes 36:23-26, Hebr 8:8-13

Det yttre uttrycket för denna Sions sak, denna kontrovers och konflikt, har sin rot i den avund och bitterhet som ständigt är närvarande hos de stammar och länder som i de tidigaste dagar vände ryggen åt förbundet och dess verklighet. Stamhövdingar som Ismael, Esau, Ammon och Moab, etablerade för sina efterkommande ett kontinuerligt förakt för Himlens utväljande, upprepat uttryckt i fientlighet, i ständigt förnyade attacker och angrepp riktade mot det judiska folket. Denna förbundsverklighet – Herren, den som beslutar om utkorelse, blir till stötesten i sitt eget universum och dessa som han har valt och ställt åt sidan för sina syften blir till lyftesten för alla folk att sarga sig på. Detta yttre uttryck för Herrens och Sions sak förs till sin bestämda slutpunkt i uppgörelsen med laglöshetens hemlighet och dess främste förespråkare, denne Antikrist, i ett återupprättande av ”Davids hydda” vid Messias, Återlösarens, återkomst – i de dagar då han återvänder för att begynna sitt styre i Sion med rätt, barmhärtighet och helighet.
1 Mos 16:12, 1 Mos 28, Joel 3:2, Sak 12:1-3, 2 Tess 2:8, Apg 3:20-21, 15:15-18, Jes 2:3, 59:20

—  —  —

Ett ”Apokalyptiskt manifest”, 8 sidor, går att ladda ner som pdf-fil eller som Ms Word-fil i FaceBook-gruppen ”Israel, Messias och församlingen”.
https://www.facebook.com/groups/190304644460703/files/

—  —  —

Published in: on oktober 21, 2015 at 1:46 e m  Kommentera  

Ett apokalyptiskt manifest 01

Ett apokalyptiskt manifest 01
Sammanställt av Lars Widerberg

Herrens perspektiv och tidens allvar samverkar i att styra oss till det scenario som hör hemma vid tröskeln till Messias dagar och leder oss att ställa samman de särskilda delar av gudsordet vilka finns tillgängliga som markörer, till att ”skriva upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas” – för att lärjungar ska kunna läsa, bedja och sedan begynna bära vittnesbörd.
Hab 2:2
(Den som har sådan möjlighet bör ta fram engelska översättningar av gudsordet till ytterligare hjälp.)

Denna text gäller för att vara ett manifest – ett vittnesbördets underlag, ett summerande av evangeliet om det styre som anländer med Återlösarens, Jesu Kristi, återkomst. På samma gång samlar den de tecken vilka visar vad som kommer att ske i enlighet med de profetiska angivelser som finns tillgängliga i gudsordet. Man kan således använda texten som hjälp att se Guds fastlagda syften – för församlingen, för Israel och för att tyda och rätt ordna de profetiska ting som hör till våra dagar.
Matt 24:14, Jes 59:20, Rom 11:26

”I den yttersta tiden skall ni fundera och förstå.” Jer 30:24
”Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid. Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.” Dan 12:4
”Dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid.” Dan 12:9

I hjärtat av alla dessa ting och företeelser som hör till den bibliska eskatologin, dessa ting som hör till slutfasen av tiden sådan vi känner den, finner vi två uttryck som Israels gamla profeter använde – ”Sions sak”, tvisteämnet Sion och ”Jakobs nöd”. Dessa två begrepp förs till odelat samspel i ett tredje begrepp – ”Herrens Dag”, vilket återfinns i både det Gamla och det Nya Testamentet. Dessa begrepp täcker in Himlens allvarligaste handlande med Israel och med de många folk och nationer som har valt att stå i opposition mot Guds särskilt utvalda folk och dess land.
Jes 34:8, Jer 30:7

Denna sak, denna konflikt når sitt avslut i en kort sekvens som kallas ”Jakobs nöd” – den senare delen av den period på sju egendomligt kärva år som profeten Daniel leddes att skriva om och som aposteln Johannes långt senare beskrev som det ramverk inom vilket Antikrists systematiserade ondska kommer att uttryckas. Församlingen förs i de dagarna fram till särskilt vitalt vittnesbörd enligt apostlaorden: ”Herren låter uppenbara sin härlighets rikedom på barmhärtighetens kärl, som han förut hade berett till härlighet – till att vara sådana har han kallat oss”. Den är ämnad att verka som dynamiskt och vital del i det eskatologiska sammanhang då evangeliet om riket ska förkunnas för alla folk och folkslag – detta för rättens barmhärtighetens skull.
Dan 9:27, 11:21, Matt 24:21-22, Rom 9:23-24, Matt 24:14, Ords 9:10
Sak 12:1-3, 14:1-9, Joel 3:1-21

—  —  —
Ett ”Apokalyptiskt manifest”, 8 sidor, går att ladda ner som pdf-fil eller som Ms Word-fil i FaceBook-gruppen ”Israel, Messias och församlingen”.
https://www.facebook.com/groups/190304644460703/files/

—  —  —

Published in: on juni 21, 2015 at 8:14 f m  Kommentera  

En sista sållning 02

JAKOBS NÖD – EN SISTA SÅLLNING
Församlingens roll i dramat på tröskeln till Messias dagar
Lars Widerberg
02. Riket, ett apokalyptiskt perspektiv

Den apostoliska förkunnelsen förmedlar ett väldefinierat budskap till sina åhörare om Guds rike, det rike som är på väg att anlända. Predikanter, män som sänts av Himlen, prioriterar och lyfter fram besked om den kommande Återlösaren och hans styre i Sion. Böneställen och bönehus reses upp av den Helige Ande, nådens och bönens Ande, för att dessa ska låta sig engageras i beredandet av ankomsten av Himlens rike och dess helighets välbehag. Det profetiska sinnet sysslar ständigt med de ting som kommer – med Guds rike och den radikala och genomgripande omvandling som kommer att äga rum med det judiska folket och därutur bland Goyim, alla dessa hednafolk och stammar.

Lärjungarna ställde upp den fråga som sammanfattar det profetiska arbetet: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” ”Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som sade: ’Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter’.” Borde vi ställa frågor om detta rike, och söka reda på vad orden om riket och dess ankomst verkligen syftar till? Borde vi se detta rike som något som hör samman med begreppet Sion eller till ett sammanhang som kallas Israel – en framtida social samfällighet, en geografiskt definierbar företeelse ämnad att påverka och tjäna varje annan nation? Borde vi se den sållningsperiod som väntar den judiska nationen, så väl som alla dessa andra länder som en nödvändig förberedelse för Återlösarens, Jesu Kristi, personliga närvaro? Vad slags bönhörelse kan vi förvänta när vi ber ”Låt ditt rike komma”?
Apg 1:6, Upp 11:15, Rom 11:26, Matt 6:10

Riket och davidssinnet
Davidshållningen förklarad och davidssinnet definierat – detta som vilar närvarande med Davids säd och avkomma. Davidssinnet – detta som kommer att växa upp till styre och välbehag i Messias dagar. Naturligtvis är det ett konungsligt mått. Konung Davids eget sätt att redogöra för det bestämmer till fullo dess karaktär: ”Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i Guds fruktan, han är lik morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn.” Jesaja hjälper till att formulera: ”En kung skall regera i rättfärdighet, furstar skall styra med rättvisa. En man skall vara som en tillflykt i stormen, som ett skydd mot störtskuren, som vattenbäckar i en ödemark, som skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” Detta är politik vilande på oförfalskad godhet, social administration och omsorg genomsyrad av otvungen villighet att tjäna och ge beskydd. Denna samhällsform är inte kopplad till människors bild av en utopi, detta sinnelag följer med Återlösarens återkomst till Sion.
2 Sam 23:3-4, Jes 32:1-2

Davidssinnets fokus, uttryckt bland människor, lyder sålunda: ”Visa mig, HERRE, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn.” Det syftar till upprättelse så väl som återgäldande på vart område i samhällen som ligger söndrade och ödelagda. Detta davidsfokus har återupprättelsen som oavvisligt mål och detta inom ramen för Återlösarens namn – Jesus Kristus, eller om du vill, Yeshua HaMashiach. Att korta resan till en snabb rush: Dessa sista dagars samlande och beredande av ett Herrens folk är på alla sätt ett davidsprojekt. Juden kallar oss Goyim, hednafolk – men dessa som kallats till Kristus bland hednafolken har förts till att bära och leva detta davidssinne i vedermödans och sållandets dagar. Deras främsta börda och längtan sträcker sig efter att davidsstyret ska återföras och etableras – till att tjäna och gagna juden först och för att sedan röra vid varje del av var nationell enhet i denna söndrade värld. Herren nöjer sig inte med något mindre än ett folk sammanfört till sådant vittnesbörd i dessa tider då man oraffinerat och brutalt avvisar heligheten, dess välbehag och dess barmhärtighet.
Ps 86:11, Jes 43:21, Ps 96:9

”Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill.” Upp 5:5
I själva öppnandet av det tidsavsnitt som kallas ”Jakobs nöd” står denne som har säkrat all rätt att nämna sig själv med följande särskiljande ord: ”Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan.” Mitt under det nödvändiga vedergällandet, mitt under tumult och värsta betryck, finner man ett davidssinnets mått – det sätt att förhålla sig som summerar all smärta, varje börda, alla dessa tillkortakommanden i ett konungsligt identifierande med och bärande av de ting som är för tunga för människor att bära. Kristi horisont konstituerar tjänandet. Bland de ting som definierar davidssinnet bör man lyfta fram lammets sårbarhet, den ohörsamhet som avvisar konfliktens och aggressionens väg och offervillighetens hållning. Den tro som står som trovärdigt vittnesbörd i de sista dagarna bär villigheten att låta sig offras för rätt och rättsinne, för sannfärdighet och ödmjukhet.
Jer 30:7, Matt 24:21, Upp 22:16

Ett sållande inom ramen för davidssinnet
Amos hade förberett ett betydelsefullt profetiskt textsegment åt apostlarna att referera till vid deras första sammankomst av ”teologiskt” slag. ”På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna dagar.” ”Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp och jag skall upprätta den igen, för att alla andra människor skall söka Herren, alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts. Så säger Herren som gör detta, det som är känt från evighet.”
Am 9:11, Apg 15:16-18

“Därefter”, ”på den dagen” – dessa två enkla markörer fungerar inom de båda utsagorna som klara referenser, vilka ordnar både tidpunkt och innehåll. Historien innehåller ännu så länge inte någon uppteckning om en ”dag” då Davids fallna hydda skulle ha återupprättats. Historien innehåller ännu så länge inte någon beskrivning av något tidsavsnitt under vilket Herren, på ett så specifikt personligt sätt har tagit sig an återställandet av de ting som hör till Sion med dess tron i Jerusalem – följande markering, ”alla andra människor skall söka Herren”, är också av stort värde.

Vi har att fortsätta att vänta på denna särskilda dag då Davids tabernakel kommer att upprättas igen genom Herrens personliga närvaro och på det tillfälle då män med gott rykte och hungriga hjärtan begynner söka Herren. Apostlarna kom samman, överlade, och var genast eniga om att detta upprättelsens tillfälle, ur deras synvinkel, fortfarande låg någonstans i framtiden. I ljuset av detta apostoliska överensvarande har vi redan etablerat en värdefull integrationspunkt för de ting som ska komma. Vi väntar på en dag, en tidpunkt, då en Davids ordning med dess styre ska återinföras med Återlösarens, Jesu Kristi, faktiska närvaro.

Sållanden och återsamlanden har ägt rum i tidigare skeden. Vår gemensamma historia är fylld till brädden med berättelser om den uselhet och den ondska med vilka män – styresmän och förment visa män, uppkomlingar och skräckväldets förespråkare – har pressat och plågat, tvingat och jagat den ”vandrande juden”. Davidssinnet tar sig tid att åtminstone bekanta sig med de mest betydelsefulla skildringarna av pogromernas övergrepp och hemskheter – detta för att skaffa mera av davidssinnet. En sista sållning kommer, och den kan inte bes bort. Dess inkommande inom en nära framtid, som en profetisk nödvändighet, är lika säker som dess nedkortande ”för de utvaldas skull” och dess avslutande genom Återlösarens återkomst – ”när han visar sig vid sin ankomst” eller som det heter i den äldre doftrika översättningen: ”sin tillkommelses uppenbarelse”.
Matt 24:22, 2 Tess 2:8

Sållandets nödvändighet
Profetiskt sinnade män ber om och söker Herrens bemyndigande att få se in i återlösandets hemlighet. Insegel måste brytas för seendets och insiktens sak – endast Lammets närvaro och handlande räcker för detta. Dörrar ska öppnas, och sållanden måste äga rum för helighetens skull. Samma slags protokoll som brukas för det andliga mognandet, tillämpas också i detta men med så mycket större verkningsgrad. För att skaffa tillträde till de ting som ligger bortom, att skaffa tillgång till eviga värden fordrar ett radikalt sållande. Aposteln Johannes talade ingående om den process som oundgängligen måste verka: ”Om icke vetekornet faller i jorden och dör…” De iakttagelsens instrument som kommer till användning är av annorlunda slag: ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”
Joh 12:24, 1 Petr 1:10-11, 1 Kor 2:14

Herrens arbete i sållandet, Guds arbete på tröskplatsen kan tyckas vara en alltför radikal och svår förberedelse för en bräcklig människa att genomgå, och än högre grad för en nation att ta sig igenom för att få tillträde till detta som bär evigheten i sitt inre. Den gängse synen på de ting som står bärare av det gudomliga måste genomgå ett kraftfullt sållande för att så nå insikt om honom som är Gud och Skapare. Hesekiel visar sina läsare på ett utmanande arbete så fort att han begynner använda ett litet, men synnerligen betydelsefullt ord vilket visar vad detta sållande kommer att orsaka. Profeten Hesekiel använder hebreiskans ”yada”, vilket betyder ”att lära känna till fullo genom att erfara och genomleva”, att ”bedöma och åtskilja”, att ”känna igen och därtill bekräfta” – att inse. Det sållande som hör till dessa våra sista år kommer att föra oss alla till en erfarenhet av det mest intensiva slaget, en sållning som kommer att leda till insikt om Guds väsen och varande i alla dess aspekter.
Hes 36:38, 36:23

”Detta är en stor dag, ingen är den lik. En tid av nöd är detta för Jakob, men han skall bli räddad ur den. Och det skall ske på den dagen, säger HERREN Sebaot, att jag skall ta oket från din nacke och bryta sönder det och slita av dina band. Inga främlingar skall längre tvinga honom att tjäna sig, utan de skall tjäna HERREN, sin Gud, och David, sin kung, som jag skall låta uppstå åt dem.” Jer 30:7-9

Det judiska folket, den judiska nationen kommer, i enlighet med profeternas samlade utsagor och enligt Herrens egna ord till sina lärjungar, samlade i hans oljebergslektion, att föras genom det mest intensiva sållande, ett sållande som inte tidigare har upplevts och som inte kommer att upprepas därefter. Det återsamlande till Israel som ägt rum sedan 1948, vilket är till stor glädje för en del och avfärdas och avskys av andra, är endast av preliminärt slag, Detta är endast en förberedelse för ytterligare ett skingrande, en sållning och det återsamlande ur all världens länder – det återsamlande som kommer att verka fram det stora ”Yada”, detta märkliga igenkännande bland både judar och deras urgamla fiender. Dessa sista tider, med alla dess gruvsamheter, kommer att producera ett samfällt rop av det slag som profeten skrev om: ”Du människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss.”
Hes 37:11

Den judiska nationen, sådan den idag står i sin förnämligaste duglighet, lever inte upp till det davidssinne som den är utvald att bära och tjäna med. Detta Israel sådant det står idag i sin teknologiska och militära överlägsenhet representerar ingalunda detta som vilar med Davids säd. Detta är i sanning ett kärvt uttalande, mem det är lika fullt ett profetiskt ord – ett ord från Herren; denna nation kommer att stå inför ytterligare en sållning genom den grymmaste av grymma fiender, en person som presenterar sig själv mitt bland ett överväldigande nätverk av makter, en person som kommer att medelst bedräglighet och lämpor, locka Israel till att acceptera en överenskommelse som tycks garantera dess säkerhet – men endast för en mycket kort tid. Under dessa dagar, räknade och förkortade, kommer Israel att utsättas för skövling och ödeläggelse, ett reducerande som kommer att till sist föra denna nation till något så radikalt annorlunda, något som efter det naturliga och normala ter sig som fullständigt otänkbart – ett återvändande till denne som de har avvisat, stungit och genomborrat. Detta panorama, denna horisont, som det profetiskt/apokalyptiska perspektivet presenterar, inkluderar ett sållande till det yttersta för härlighetens skull – för Guds eget förhärligande.
Dan 9:27, Sak 12:10, Rom 11:33-36

Profetisk uppgift – att korrigera en nation
”Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting.” Jes 1:3
Vad krävs av en man för att kunna tala tröst och liv till en benhög? Vad fordras för att tala till ett folk som har bestämt sig för att inte lyssna? Sådana ord, ett sådant tilltal kostar inte en krona – om orden kommer från en person som inte väntar sig verksamma resultat. Det måste till en Hesekiel eller en Johannes som drivits bortom det möjligas gränsland för att få se de torra benen begynna röra sig med ett gny. Det kommer att krävas en församling som förts till mognad, en församling under den Helige Andes hand för att hantera ett sådant företag. Innan något enda ord uttalas och riktas till en sådan situation, innan den minsta vänskapliga gest, måste man ha företagit ett bönens arbete vilket har förts långt bortom något tidigare erfaret – samlingar av ett slag vilka Herren kan kalla Heliga Sammankomster. Gör inga misstag på denna punkt, Herren måste kunna – enligt Himlens mått, kalla sådana samlingar ”Heliga Sammankomster”.
Hes 37:4, Upp 10:11, Joel 2:15-17

Det profetiska scenariot för kommande dagar inkluderar maktsammandragningar och ett klart definierat instrument genom vilka Israel kommer att utsättas för den allra svåraste förföljelse – för att dessa de mest komplicerade och provokativa profetord ska föras till fullbordan. Detta instrument, denne person – ”den föraktlige fursten”, ”den ondskefulle prinsen” som Daniel beskriver honom, kommer att jaga bort all kraft och duglighet ur det utvalda folket och föra dem till ett reducerande utan like. Daniel för fram uttalanden vilka styresmän och visa gör allt för att undkomma: ”När det heliga folkets makt är krossad, då skall allt detta vara fullbordat.” Det judiska etablissemanget talar ett djärvt ”aldrig mer”. Herren, Israels Gud, säger med både tårar och vrede, ”ytterligare en sållning” – så som det är förutsagt. Denna gång kommer sållandet bland folken att följas av Återlösarens återkomst, hans ankomst till Sion för den slutliga upprättelsen skull.
Dan 11:21, 12:7

Vad händer då Herren överlåter sig till och engagerar sig för ett sammanhang, till en nation genom löften och förbund, till ett folk som inte visar särdeles intresse för att i sin tur ge sig hän i ett sökande efter verkligt innehåll i sin relation till denne deras Herre? Vad händer då Israel inte tillåter Herren att föra förbundet till dess fulla intention? Det första som äger rum är förhållandevis uppenbart, han sänder män till att profetiskt korrigera folket i enlighet med Himlens protokoll. Han låter anklagelserna komma genom profeternas mun. ”HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: ’Vänd om från era onda vägar och håll mina bud och stadgar enligt hela den lag som jag gav era fäder och som jag sände till er genom mina tjänare profeterna.’” 2 Kon 17:13

Nödvändigheten av kraftfull korrektion och återförandet till ett verkligt vilande på förbundets grund är uppenbar då det gäller ett återskapande av möjligheterna till att behålla och värna landet och dess gränser. Ett brutet förbund inbjuder förödandets styrkor. Ett brutet förbund öppnar för pogromer och plundring. Det som orsakar störst smärta är det faktum att de svaga, de fattiga, värnlösa barn och gamla alltid är värst utsatta när terrorn utför sitt verk. Varken Israel eller de hednakristna, som inympats i Herrens samvälde, klarar att hävda förbundet och dess rätt på humanistisk eller det som Paulus kallar köttets grund. ”Karismatiet”, detta ynkliga lilla rike, har ingen möjlighet att täcka in eller representera förbundets verklighet. Det finns ett seende som har givits till den Heliga Sammankomsten, som manar fram ett rop inför Herren för Nationens och nationernas räkning – ”I din vrede må du tänka på att förbarma dig.” Den Heliga Sammankomsten har uppfattat och tagit till sig vedergällandets nödvändighet, särskilt i dess mest drastiska former sådant det uttrycks i ändtidens scenarion. Den Heliga Sammankomsten har också förstått och tagit till sitt hjärta att något är på väg in som på alla upptänkliga sätt kommer att överskugga den fasa och de hemskheter som sänds över juden såväl som hednanationerna under Jakobs nöd.
Gal 5:19, Hab 3:2, Joel 2:17-18

Själva kärnan i de ting som bär profetisk kvalité, detta som vilar i hjärtat av det profetiska sammanhanget är Guds egen sorg, hans börda för Sion och för nationerna. Hans barmhärtighet har kommit till det mest omedelbara uttryck i sändandet av Sonen och i Sonens verk på korset. Denna börda, Himlens vånda och dess tårar, når främsta resultat i ett framsägande av det som hör sanningen till. Man sjunger inte vid Babels strömmar: ”Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma att spela. Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje.” Men å andra sidan; ”Hör, dina väktare ropar med hög röst, de jublar alla, ty de skall med egna ögon få se HERREN vända tillbaka till Sion. Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty HERREN tröstar sitt folk, han återlöser Jerusalem.” Smärta och bedrövelse såväl som överväldigat jubel – allt detta handlar om Sion. Den sant profetiska gemenskapen kan inte undvika att förkunna vedergällandets verklighet och omvändelsens nödvändighet. Med rot i detta seende kan ett sådant sammanhang fullt ut tala tröstens ord, tala de mjukast möjliga ord till Jerusalems innersta. Genom detta seende blir ett sådant profetiskt sammanhang ett utrymme för Herrens styre – en försmak av det kommande Sion.
Ps 137:5-6, Jes 52:8-9, Jes 40:1-2

Det profetiska perspektivet för ändens dagar sammanfattas av profeten Jesaja: ”Dagen för HERRENS hämnd kommer, ett vedergällningens år då han utför Sions sak.” Eller så som han skriver lite senare i sin tröstebok – i så kallat profetiskt perfektum: ”Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit.” Herren Jesus definierar det så: ”Detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse.” Det kommer att finnas konungar och styresmän i de dagarna vilka kommer att förstå händelsekedjornas innebörd och tala så: ”Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?” Davidssinnet som bor hos och uttrycks genom den Heliga Sammankomsten kommer då att stå som ett apokalyptiskt vittnesbörd till understöd för den apostoliska process som Paulus beskriver: ”Till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?”
Jes 34:8, Jes 63:4, Luk 21:22, Upp 6:17, Rom 11:13-15

Published in: on maj 13, 2015 at 8:56 f m  Kommentera  

En sista sållning 01

JAKOBS NÖD – EN SISTA SÅLLNING
Församlingens roll i dramat på tröskeln till Messias dagar
Lars Widerberg
01.   Guds rike, utväljandets dilemma

”Ett lamm utan fel och lyte, utsett redan före världens skapelse…” 1 Petr 1:19-20

”Han har, innan världens grund blev lagd, utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.” Ef 1:4

För oss finns det ett ”innan världens grund blev lagd”. Att överlämna denna del av tillvaron till fantiserandets krafter vore att orsaka förförelse och olycka. Herrens beslut och hans vilja förser med ett uppenbarande som fyller varje tillgängligt mått. ”Innan världens grund blev lagd” formades ett beslut vilket innefattade hela skapelsens alla delar. Inkluderat och centralt placerade i detta drama finner man män, och deras nation, utvalda för prästsyften. Man finner ett förbundets ramverk och man finner ytterligare en samling män som med krossade hjärtan och ostadiga röster står upp för att tala skarpt mot övergivandet av och uppbrottet från detta förbund, givet till och delat med nationen av dess Gud.

”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn. Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid. Om himlen därovan kan mätas och jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger HERREN.” Jer 31:35-37

Framöver och framför oss finner vi ett ”för alltid”, ett ”för evigt”. Detta evigt gällande och verksamma låter sig identifieras på många plan i vår verklighet. Det innefattar och består av ett Himlens mått, ett mätande och ett värderande som är absolut till sin karaktär. Vårt språk erbjuder ett kompakt ord för detta särskilda sätt att mäta – ”oåterkallelighet”. Det mäter Gud sådan han är – en klippa, vår frälsnings klippa, oföränderligheten personifierad. Himlens natur, med dess val, dess rätt och dess handlingsväg äger i allt denna oföränderlighet – dess existens är en evigt närvarande kontinuitet. Detta eviga låter sig uttryckas i praktiska termer bland Herrens folk, genom att man ”i kärlek håller fast vid sanningen” och ”i allt växer upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus”. Dessa ting som hör till det evigas mått, dessa ting som hör till Herrens förbund är identifierbara. De är gripbara, och man har att räkna med dem som oåterkalleliga markörer på tröskeln till Messias tid – då dagarna görs korta och tiden revar segel.
Ef 4:15

Eviga värden – uttryckta i kung Davids termer
”Israels Gud har talat, Israels klippa har sagt till mig: ’Den som regerar över människor i rättfärdighet, den som regerar i Guds fruktan, han är lik morgonens ljus när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn.’ Är det inte så med mitt hus inför Gud? Han har slutit med mig ett evigt förbund, i allt ordnat och tryggat. Ja, all min frälsning och allt jag begär låter han växa upp.” 2 Sam 23:3-5

Återlösaren, Jesus Kristus, den smorde Messias, presenterar sig själv i ett davidsperspektiv och han gör så också för de dagar då återlösandets arbete håller på att nå sin fullbordan. ”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna…”. ”Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill.” ”Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan.” Guds evangelium är direkt och omedelbart sammanknutet med ett davidsperspektiv – dess goda nyheter annonserar återupprättandet av Davids fallna hydda – och detta grundat på ett nytt och bättre förbund, vilket garanterar hållbar försoning på alla nivåer.
Upp 3:7, 5:5, 22:16, Apg 15:16-17

Återlösaren låter, genom aposteln Johannes skrift, församlingen i Filadelfia göras medveten om en särskilt användbar nyckel – ett öppnandets verktyg som låter öppnade dörrar stå öppna, Davids nyckel. Detta verktyg är endels en tolkandets nyckel, vilken då den används för samman texter och segment av texter till att visa ett märkvärdigt mönster. Dessa markeringar, detta mönster uppvisar ett konungslighetens och styrets intention med dess absoluta centrum i Sion – i den stad som har sin existens på två platser, i Himlen och på jordens mittelhöjd. Dess existens i Himlen – en muromgärdad stad med tolv portar, inget orent kommer ditin, fylld av helighetens välbehag. Dessa oåterkalleliga löften om dess anländande till jord vållar reaktioner av egendomligt slag – somliga långt bortom rationalitet och anständighet. Nationer rasar och furstar rådslår med varandra mot des existens såväl som mot dess värden och värderingar.
Upp 3:7, Ps 2

Detta eviga förbund, fastställt mellan Israels Gud och dess främste regent, konung David, vilar fast och bestående hos Gud i dennes val och utkorande. Vedergällande och hämnd, ett koncept som är främmande för vår söndagskyrka i dessa sista dagar, står bundet till den motvilja och revolt som växer fram bland mäktige män i deras små riken. Den andra psalmen låter oss få se något i Guds ansikte, vilket definierar det öde som kommer att möta dessa högmodiga regenter i deras uppror – ett leende. Sonen, den återvändande återlösaren, har allaredan intagit sitt säte i det himmelska. Han väntar på den dag som fastställts, ”dagen för HERRENS hämnd, ett vedergällningens år då han utför Sions sak”. Det är denna frälsning, med dess vedergällande, som profetiskt sinnade män söker och undersöker med sådan iver. Så kommer också den levande, profetiskt sinnade, församlingen att verka i de sista dagarna. Den församlingen, definierad genom sin ringa kraft – ”micros dunamis” – och genom sin klara trohet till Guds ord, kommer att få ta emot ett namn: ” På den skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.”
2 Sam 23:3-5, Jes 34:8, 1 Petr 1:10, Upp 3:12

Ett bättre förbund
Brevet till judarna, brevet till hebréerna visade dem – och det visar oss – på det mest omedelbara sätt till Sion, till fullheten av denna Davids verklighet, Himlens egen verklighet, vilken är iordninggjord för både jude och hedning genom Sonens offerdöd och hans uppståndelse.

”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.”
Hebr 12:22

”Nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften. Ty om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte behövas plats för ett andra. Men Gud förebrår dem när han säger: ’Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant som jag slöt med deras fäder den dag jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land. Eftersom de inte blev kvar i mitt förbund, brydde jag mig inte om dem, säger Herren. Detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och skriva dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’” Hebr 8:6-10

Denna text citerad från brevet till judarna, bestämmer ett centralt tema i allt vårt sökande efter struktur i det profetiskt dimensionerade uttolkandet av alla de företeelser och förlopp som hör till den kristna eskatologin och till mognandets överblick av Guds hemlighets slutfas i de sista dagarna. Att skaffa fram känsla för tid och tempo, händelser och handlande, är avgörande. Dess innehåll talar om ett ”först och främst för juden” för deras prästgöra bland hedningarna. Dess plats i detta brev till Hebréerna understryker dess vitala funktion som det utlovade ”Nya förbundet”, vilket hade annonserats av Jeremia och Hesekiel. Det måste på alla sätt anses vara ”bättre” – tolv verser i detta brev innehåller gemensamt en tydlig jämförelse mellan det som judarna hade kommit ur och vad de hade blivit förda till i Kristus – i Sion. Det ”Nya förbundet”, Jeremiaförbundet, måste förstås och tas emot som något så mycket bättre än något man tidigare hade delat och upplevt. Måste vi därtill lägga det faktum att inget kommer att föras fram som klarar att ta oss vidare och längre? Att utforska och söka omfatta Kristi fullhet och begreppet Sion hör evigheten till. Guds rike och hans styre i Kristus hör till detta som varar för evigt.
Rom 1:16, 2 Mos 19:6, Jer 31:31-33, Hes 36:24-28, Hebr 7:22, 8:6, 9:10, 10:34

Eskatologi, profetiskt perspektiv
Det profetiska perspektivet såväl som det profetiska forskandet i skrifterna innebär ett ständigt återvändande till de ting som hör hemma inom ramen för davidsförbundet och dess uttryck. Dessa profetiskt inriktade män förstår sig vara involverade i konungsliga sammanhang, de är strikt engagerade i återkomsten, i Återlösarens återkomst. De ger högsta prioritet åt att söka de ting som innefattas i den egendomligt fängslande apostoliska satsen: ”Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.” Profetsinnet brottas; är det Sion som aposteln talar om det samma som Himlens stad eller ska det ses som de heligas samfällda gemenskap – så som det konstitueras i satsen ”hedningarnas fulla antal och fullhet”, en fullhet som antyds i följande: ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Väckandet av judarnas avund genom detta samfällda uttryck av sannfärdighet och barmhärtighet måste ha sin grund i ett övertygande vittnesbörd rörande dessa återlösandets verkligheter. Det måste klara att tala otvetydigt både inför människor och inför makterna i himlarymderna.
Rom 11:26, 11:25, Ef 4:13, Rom 11:11-14, Ef 3:10

”Jag hade en syn om natten, och se, en man red på en röd häst. Han stod bland myrtenträden i dalsänkan. Bakom honom stod andra hästar, röda, bruna och vita.” Sak 1:8

”Ängeln som talade med mig sade sedan: ’Ropa ut: Så säger HERREN Sebaot: Jag nitälskar för Jerusalem och brinner av nit för Sion’.” Sak 1:14

Perspektiven förändras grundligt i Herrens närvaro, människors förmåga att fatta verkligheten förändras radikalt då Himlen uppenbarar sin sak. Inte många görs dugliga att se som en Sakarja, inte många visar vilja att vaka genom natten så som dessa gamla profeter. Det mesta av vårt kommenterande av världshändelserna, av de många stressat överhettade konflikterna, av upprepandet av svältkatastrofer eller av de komplexa sambanden rörande den globala uppvärmningen – vårt kommenterande och kalkylerande, våra försök att kompromissa och kompensera, inte ett enda av dessa försök bär med sig något som orsakar verklig förändring. Natten, dess mörkaste mörker håller oss alla i det fastaste av grepp – utan att någon klarar att se med ett sant seende.

Det profetiska sökandet och forskandet har sin begynnelsepunkt i utväljandet av män – i Guds val av män att ställas i gapet: ”Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det”. Vad dessa män ser då de påbörjar sin väktaruppgift är sällan annat än mörker. Habackuk klagade: ”Varför låter du mig se ondska, och hur kan du själv se på sådant elände?” Jesaja fördes till en förskräcklig upptäckt redan i början av sitt profetiska arbete: ”Mitt folk förstår ingenting” – folket bryr sig inte ens om att begripa. Det allra första ordet i profeten Sakarjas mun var nödvändigtvis ett ord om omvändelse – ett ord avsett att föra folket från mörker till ljus, från ett domens tillstånd till att stå rena och fredade av Guds barmhärtighet.
Hes 22:30, Hab 1:3, Jes 1:3, Sak 1:3, 6

Sakarja fick se en samling ryttare med sina hästar väntande ”bland myrtenträden i dalsänkan”, och med honom stod uttolkandets ängel redo att ge mening åt synen och förklara den. Alldeles i första momentet av synen gav det faktum att dessa ryttare hade stillat sin ritt bland myrtenträd och inte bland kraftfulla cederträd eller vackra lönnar en strimma ljus mitt i nattmörkret. Myrten, med det hebreiska ordet ”hadas”, vilket ger ”Hadassah”, för juden både till begreppet ”rättvisa”, ”säkrad rätt” och till barmhärtighet i dess varmaste färger. Denne uttolkandets ängel signalerar med hjälp av denna varmhjärtade enkelhet det ständigt pågående arbetet som Himlens här utför – det frälsande fredandet av de ting och företeelser som tillhör Himlen, i synnerhet detta utväljandets folk.

”Ängeln som talade med mig sade sedan: ’Ropa ut: Så säger HERREN Sebaot: Jag nitälskar för Jerusalem och brinner av nit för Sion’.” Sak 1:14

I den följande sekvensen av denna nattliga syn, ämnad att förmedla Himlens perspektiv mitt i tätaste mörker, återfinns ord till ytterligare förklaring och för ett sändande. Profeten görs akut medveten om Guds nitälskan för Sions sak, en väldefinierad känsla för rätt och fel, ett direkt uttryck för det som räknas som eviga värden. Orden faller enkla och osminkade: ”Jag är mycket vred på hednafolken som sitter så säkra”. Ytterligare: ”Jag har vänt tillbaka till Jerusalem i barmhärtighet”. Och sedan löftet: ”HERREN skall än en gång trösta Sion, än en gång skall han utvälja Jerusalem”. Så står Guds nitälskan för Sion uttryckt – Jeremia skriver å Herrens vägnar: ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig”.
Sak 1, Jer 31:3

Utväljandet av Jerusalem och tröstandet av Sion återkommer som profetiskt perspektiv för kommande dagar tillsammans med de nödvändiga orden om omvändelse i det att andligt mogna män kallas att vandra med uttolkandets ängel på vägar genom mörkret till dalar där myrtenträd står planterade och där Guds härar stillar sig för vidare uppgifter. Vi tilldelas uppgift att söka utforska Guds profetiska ord för att återta och återföra nödvändig insikt i de scenarion som tillhör de sista dagarna och för att förbereda för kraftfulla hornstötar till att mobilisera omvändelse tillika med rika och varma ord till tröst – först för juden och sedan för alla dessa hednafolk.

Det Nya förbundet – integrationspunkt och enande faktor
”Han skall bestänka många folk. Inför honom kommer kungar att förstummas, ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem och lära känna vad de aldrig har hört.” Jes 52:15
”Vem trodde vår predikan, för vem var HERRENS arm uppenbarad?” Jes 53:1

Formandet av en hållbar apokalyptisk utblick kräver ett identifierande av Himlens tempo och fastställd ordning. Uppfyllandet av profetiorna måste vara just uppfyllelse. Ingen frihet ges i dessa profetismens regioner att stuva om i händelseförloppet som till exempel filmmakare gör för att skapa spänning och dynamik i ett manus. Profetorden förser med insikt i Guds tidsplan för de ting som ska äga rum, vilka är ämnade att tjäna hans vedergällning så väl som hans upprättelse. Det nya förbundet, Jeremiaförbundet, talar om något som än inte har ägt rum – detta fullständiga byte av hjärtan och sinnelag hos en samlad etnisk grupp. Denna omvandling av nationen Israel på grundval av en samfälld upplevelse av andlig nyfödelse under ett bestämt och avgränsat tidsavsnitt fastslår den profetiska uppfyllelsens moment. Ingen annan händelse bär tyngd och profetisk överbevisning till att uppfylla detta bestämda kriterium. Och initiativet till denna formidabla omvälvning ligger hos den Helige Ande, aktivt närvarande som nådens och bönens Ande…

”Jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också Juda skall drabbas, när Jerusalem blir belägrat. Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.” Sak 12:2-3

Dessa ord om Jerusalem och nationerna tycks få sin uppfyllelse i alla dessa återkommande angrepp, flyktsituationer och skingranden. Man måste fråga sig om någon av alla dessa ”uppfyllelser” de facto täcker den fulla innebörden av profetorden. Se på ett enda segment ur Hesekiels textrulle vilket understryker nödvändigheten av att läsa dessa Himlens profetord och däri se en bokstavlig tillämpning och uppfyllelse och därmed skaffa känsla för Herrens tempo och tidsuppfattning: ”Då skall de folk som är kvar runt omkring er inse att jag, HERREN, åter har byggt upp det som var förstört och på nytt planterat det som var ödelagt.” Var ska man placera detta ord i det apokalyptiska perspektivet? Har dessa omkringliggande nationer någonsin erkänt Israels existens och Israels Förlossare på detta sätt? Vid vilken tidpunkt kan vi vänta att de verkligen gör så? Är ett sådant erkännande på väg? Är ett sådant erkännande och de många ting knutna till uppfyllandets process verkliga Goda Nyheter, en förkunnelse av Guds evangelium och ett överbringande av verkligt framtidshopp mitt under det gruvligaste sållande? Har nationerna någonsin blivit ”bestänkta” till förståelse och också till rening?
Hes 36:36, Jes 52:15, Jes 53:1

Jeremiaförbundet – i sanning en integrationspunkt
”Vem kan han lära förstånd? För vem förklarar han budskapet? Dem som just är avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? Ty det är bud på bud, bud på bud, ljud på ljud, ljud på ljud, lite här, lite där!” Jes 28:9-10
”Alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN.” Jer 31:34

Ger vi rum för och bär på ett uppskattande av närvaron av ”uttolkandets ängel” och det han önskar att göra för oss? Är vi verkligen villiga att ledas av den Helige Ande till en förståelse av de dagar då Guds hemlighet kommer att nå sin slutpunkt. Det fragmentartade profetordet, ”lite här och lite där”, visar nödvändigheten av en nära gemenskap med den Helige Ande, nådens och bönens Ande. Profetordets natur uppenbarar också ovilligheten hos gudsfolket att ta sig an det synnerligen besvärliga men också lönsamma arbete vilket är nödvändigt för att förstå Herrens vägar. Denna fragmentering låter uppenbara en djupt rotad ovilja att begrunda och uppskatta Himlens protokoll till djupgående omvändelse och för liv levda under den Helige Andes hand. Sakarja beskrev och kommenterade Himlens närvaro så: ”ängeln som talade med mig, gjorde så med goda och tröstande ord. Vårt himmelska privilegium består i gemenskap med den Helige Ande till att leva heligheten och för förståelse av profetians protokoll.
Upp 10:7, Jes 28:10, 13, Sak 12:10, Sak 1:14

Inom ramen för Jeremiaförbundet, det nya och eviga förbundet, vilket säkrar det konungsliga davidssinnet och det judiska folkets återlösning tillika med de hednakristnas, kan vi nå fram till enhetlighet, enhet och till den mening och den andliga status som är ämnad för oss alla. Himlens användande av språk som instrument, Guds eget bruk av orden som yttre referenspunkter för att beskriva sina intentioner formar protokoll och ramverk för all existens. Faderns användande av språkliga termer uppvisar inre överensstämmelse och evigheten vilar i dem alla – det som sagts är evigt bestående. När han säger något om en vedergällningens tid, bestämmer han särskilda dagar för denna. Om det finns utrymme för dubblering, ett flerfaldigt uppfyllande, saknar inte dessa sina särskilda identitetsmarkeringar. Dessa sekundära och förebådande uppfyllelser saknar flera moment vilka endast tillhör slutuppfyllelsen. För den man som vandrar under Guds hand är arbetet med att sortera ut dess ”när”, ”var” och ”hur” ett förväntandets arbete, någon gång kan han känna uppgivenhet inför arbetets volym men han behöver inte ge upp. Sanning och ödmjukhet leder honom. Den som i sitt sökande ger sig till sådana ting som hör till det bisarras och spektakuläras område faller offer för sin egen fåfänga.

Det nya förbundet, det förbund som uppenbarades för män som Jeremia och Hesekiel, talar koncist och kärvt mot varje form av humanism – en inte alltför modern företeelse bland människor. Dess ord visar nödvändigheten av ett nytt hjärta och en radikalt annorlunda syn på människan och hennes förmåga och duglighet och därtill Himlens ingripande i de visas och styresmännens råd och rådslag. Det nya förbundet talar mot den religiösa människan och hennes försök att skaffa sig rättfärdighet med hjälp av rit och ritual, med formler och formalism, Det talar en alldeles annorlunda väg säkrad i Kristus Jesus – den smorde Messias.

Detta nya förbund talar drastiskt och klart om ett annullerande av äldre förbund – ”inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder”, för att så göra landet Israel till den slutliga uppenbarelseplatsen för Guds sak och för Himlens protokoll. På samma gång talar detta nya förbund oavvisligt mot varje form av ersättande av Guds Israel, det talar omedelbart och direkt mot vart sammanförande av individer och grupperingar inför Herren som en ny och bättre nation under namnet Israel – ett nytt Israel. Detta jeremiaförbund formulerar självt det rike – ”politeia”, det Israel, det samvälde som består av det nya hjärtats människor sammanförda och enade av Guds Ande. Detta förbund, fastlagt och stadfäst i Sonens död och uppståndelse, formulerar fundament och drivmoment för ”överlåtelsens sällskap”, denna efterföljelsens skara bestående av både judar och hedningar vilka har låtit sig attraheras av och ställt sig under Himlens eget protokoll och dess eviga värden. Detta förbund är på allt sätt Himlens integrationspunkt.
Jer 31:32, Ef 2:12, Sak 12:10

Published in: on april 13, 2015 at 9:46 f m  Kommentera  

JAKOBS NÖD – EN SISTA SÅLLNING

JAKOBS NÖD – EN SISTA SÅLLNING
Församlingens roll i dramat på tröskeln till Messias dagar
Lars Widerberg

 

Begynnelser
För dig som nu kommer att bli min läsare måste en introduktion till ämnet, särskilt till detta ämne, bereda väg och ställa en dörr öppen. Om skribenten lyckas skaffa nåd att engagera ditt sinne alldeles från begynnelsen av en ganska krävande text kommer kanhända denna samverkan att bli fruktbärande – detta för Herrens syften. Han, vår återlösare och frälsare, håller en dörr öppen både för skribent och för läsare. En av de sju församlingarna, till vilka aposteln Johannes skrev för Herrens räkning, fick ta emot märkvärdigt styrkande ord. För denna församling stod en dörr öppen till ett tjänande grundat på ett upprepat reducerande av dess resurser och kraft. Genom de omedelbara fakta som aposteln förmedlar, förnimmer man genast frånvaron av de ting som vanligen imponerar och väcker intresse. Johannes använder två ord från det grekiska språket, ”mikros” och ”dunamis”, för att beskriva församlingens kondition och för att ge den ett oblandat beröm. Deras kraft var ringa, de kunde inte berömma sig av något, de fördes genom reducerande vedermöda för att kunna vara till gagn i Herrens sak. Låt oss därför, som församlingen i Filadelfia, hålla oss till Herrens ord i vart moment både under skrivandet och under läsandet – och sedan fortsätta med samma inställning i sökandet av Herren för vår gemensamma roll i fråga om Israel och församlingen. Det finns en dörr, en öppen dörr, för ett fruktbärande tjänande i ändens tid.
Upp 3:8

Ändtidens profetiska uppgift – ett seende i enlighet med Himlens syften
Profetiskt sinnade män låter sig identifieras enligt deras sökande efter visdom och urskillning, för att skaffa insikt och förståelse enligt Himlens egen norm och standard. De hämtar fram all nödig kännedom om Herrens förbund, också i dess eskatologiska aspekter – vilket innebär att de söker förstå vad förbundsfolket måste genomgå i de dagar då Återlösaren återvänder. De skaffar sig grepp om det profetiska scenario som innefattar avslutandet av återlösandets syften, så som det förutsagts av de gamla profeterna. Jeremia fördes, mitt under och tack vare sina många tårar, till att se och bära bud om ett nytt och annorlunda förbund till vilket den judiska nationen i dess helhet, som utvald nation, skulle föras.
Jer 31:31-33

Jeremia introducerar och öppnar två betydande tankespår, vilka återfinns redan hos Mose, hos David och sedan hos Jesaja och bland de övriga gammaltestamentliga profeterna. Varje given situation gensvarar, enligt profeternas förståelse, med att föra till trångmål och vedermöda då denna särskilt utvalda nation väljer att ta sig an givna omständigheter med attityd och handling som står i motsats till det förbund och de anvisningar som Himlen förmedlat. Jeremia talar med profetens skärpa om följderna av kränkandet av förbundet och visar på dagar i framtiden, hemska dagar vilka kommer att kallas ”Jakobs nöd” och som kommer att verka som ett domsförfarande över varje företeelse som härrör ur dessa överträdelser. Jesaja ger sig ut på samma spår då han tillåts beskriva dessa kommande dagar som en enda hämndens dag. För att vi, du och jag, ska lägga märke till och begynna greppa dessa ting, lägger Jeremia till: ”I den yttersta tiden skall ni förstå det.”
Jer 30:7, Jes 34:8, Jer 30:24

Vid sidan av beskrivandet av en kommande ”Hämndens dag” talar Jeremia i de varmaste ordalag om ett nytt förbund: ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” Hela den judiska nationen, det utvalda Israel, kommer att kunna vandra tillsammans enligt Guds hjärta, efter Kristi sinne, deras Messias sätt – och nationerna kommer att följa dem i deras fotspår. Jesaja förutsäger också detta med sina ord om Sion som den plats där man lär sig lag och ordnar sin sak efter Himlens protokoll. Hesekiel adderar till detta ändtidens scenario då han beskriver ett vaktombyte, utrangerandet av gamla hjärtan och installerandet av de ting som hör sann andlighet till. Varje del av detta Himlens arbete tillhör framtiden – vår näraliggande framtid: ”I den yttersta tiden skall ni förstå det.”
Jer 31:31-33, Jes 2:2-4, Hes 36:26-27, Jer 30:24

Öppnandet av profetismens paket
”Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov.” Jes 43:21

Under det att syftet med Herrens utkorelse växer allt klarare, kommer det utvalda gudsfolket att ställas inför en rad val till lydnad samman med ett rikt urval av välsignelser och förmåner. Det arbete som ligger väntande på både judar och hednakristna hör helt och hållet samman med Himlen, för att verkas fram och bekräftas med resurser som endast förmedlas av Himlen. Dess ramverk definieras i dessa följande kategorier: ”davidssinne”, ”gudsrike”, ”davidsförbund” och ”ett evigt förbund” – det ”Nya Förbundet” som annonserades av Jeremia och Hesekiel. Suveränitet och herravälde är den mjuka välviljans och välbehagets ord då de används inom detta ramverk – därför rasar hednafolken.
Sak 4:6, Ps 2

Välbehaget hos Himlens suveränitet, den mjuka omsorg som är själva kärnan i Kristi välde lockar fram märkliga reaktioner – hos judarna själva leder den till avund och till kärv självupphöjelse, bland hedningarna, bland goyim, genererar den förfärande ilska och rebelliskhet. Att det skulle finnas en utkorelse, ett utvalt folk, som bärs av eviga förbund mitt under hedningens näsa, provocerar honom till att ta fram de mörkaste former av rivalitet, missunnsamhet och ett hat som uttrycks i de mest ondskefulla termer. Existensen av ett folk, vilkas roll definieras som en påminnelse om helighetens välbehag som drivande kraft i människors mitt, möts och adresseras med all själlös vulgaritet och undertrycks med hjälp av destruktivitetens alla medel för att så småningom föra till förintandets gruvligaste verklighet.
Rom 11:11, Jes 43:21

En sista sållning väntar, dess förberedande håller episka mått – endast de mörkaste makter kommer att finna nöje däri och förbundets folk kommer att spela sin bestämda roll i scenernas mitt. Vår undersökning av dessa profetiskt förutsagda scener kommer att bestå i ett noggrant utsorterande av de ting som hör till Himlens helhetskoncept och i ett bortsorterande av de ting som endast består av bedrägligt nonsens. Våra hjärtan har öppnats för den börda som hör ändens dagar till, en börda som återfinns i dess fullhet i Guds eget hjärta. ”Det folk som jag har format åt mig skall höja mitt lov.” Detta ändtidens och avslutandets folk är ämnat att bära en grundlig kännedom om de ting som vilar i Guds hjärta och en klar förståelse av hans väg med det utvalda folket såväl som med hednafolkens hat i de dagar då evangeliets hemlighet når fullbordan.
Jes 43:21, Ef 6:19, Upp 10:7

Detta ”mysterium”, insikt i den hemlighet som innefattar återsamlandet av Israel och dess positionering bland världens alla nationer som prästfolk, kommer att orsaka den som söker sådan insikt en hel del smärta. Det kommer att ordna en färd för det forskande sinnet in i Guds eget hjärta, under vilken denne kommer att bli allt mer bekant med Herrens egen börda och med det kors som för alltid finns i hans hjärta. Övandet och utrustandet inför bärandet av denna börda, utrustandet för denna tjänst inför Herren, utrustandet för tjänandet av det judiska folket då de befinner sig i förfärligaste trångmål, under ”Jakobs nöd” har blivit vår uppgift.
Rom 11:25-26

Ändtidens scenario
”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Anspråksfullhet och låtsasväsen svarar inte upp mot den autenticitet som följer Herrens sak. Församlingen, de heliga samlade inför Herren, är förda samman för att bära Sions börda. De fröjdas över den rättfärdighet som Sion representerar. Församlingen kan endast vara en skara heliga då de samfällt beter sig som en sådan gemenskap – och dessa heliga görs dugliga att ta del i Himlens kallelse, den kallelse som är Herrens egen. Återlösandets verk är Herrens eget – ta inte miste här. Men han ber alltid för att denna återlösning ska nå sin fullhet i vart sammanhang – och så särskilt med den gamla nationen vilken först bland alla nationer hörde orden om det Nya Förbundet. Verklig autenticitet, Andens autenticitet, följer med Guds egen börda. Verklig autenticitet ankras och stadfästs bland de heliga när dessa begynner söka förstå och ta del av Sions samlade syften.
Hab 2:2, Ps 97:8, Hebr 3:1, 7:25

”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Vår uppgift består i att packa upp och sätta samman de texter som berör ”Herrens dag” och de vedermödans dagar som kallas ”Jakobs nöd” och vi måste göra detta ur Sions eget perspektiv. Begreppet Sion, det utvalda folkets roll i Guds syften, är den tolkningsnyckel som öppnar texterna i dess ändtidsaspekt, till de ting som är särdeles betydelsefulla för de heligas gemenskap. Öppnandet av ”evangeliets hemlighet” från dess insida innefattar ett läsande av och ett eftertänksamt arbete med texterna, vilket kommer att föra in ett djupgående korrigerande av vissa synsätt som man valt som sina i det vi kallar ”kyrka”.
Hab 2:2, Ef 6:19

Den första texten, Jer 31:31-33, annonserar det Nya Förbundets kommande, ett förbund som beskriver en återlösning som vilar strikt och odelat på Guds barmhärtighet – främst för juden, sedan också för dessa ”Goyim”, hednafolken. I den andra texten, Sak 12:10, ger Herren en särskild roll åt den Helige Ande för dessa Ändens dagar, då denne Guds Ande blir en nådens och bönens Ande att utgjutas till uppenbarandet av den person som judafolket har stungit och genomborrat. I detta märkliga ändtidsdrama faller också en rad apostlatexter på plats och vitaliseras både till innehåll och till konsekvens, särskilt Rom 9-11. Paulus kortare noteringar rörande det stora avfallet och ”den laglöses” ankomst anger inriktning för de heliga i deras bönearbete inför Herren för Israels folks sak. Dessa heliga lär sig att samverka med den Helige Ande, med nådens och bönens Ande, då han tar sig an den judiska nationen mitt under deras trångmål och svåraste sållning.
2 Tess 2:1-8

”Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas.” Hab 2:2
Det profetiska ordet, särskilt de profetiska texterna om ändens tid kan delas i två större målområden inom vilka dess operativa verkan kommer till uttryck. Det första av dessa två är ämnat att föra läsaren till att ta sig an den vånda som leder till förståelse av Guds syften. Man sammanför detta arbete under rubriken ”apokalyptisk evangelism” – en förståelse av de ting som kommer att äga rum för att kunna ge precis insikt mitt under de svåraste av dagar, ett kunskapsförmedlande för att man då ska kunna göra de val vilka passar Herrens sak, val uttryckta i omvändelse för att nåden ska få rum mitt under det svåraste betryck.
Dan 12:3-4

Det andra målområdet är länkat till nådens och bönens Ande, och dess innehåll och betydelse står med särskild prioritet. Det kan summeras med begreppet ”prästsinne” – vänskap visad och beskydd erbjudet till var och en av det judiska kollektivet. Detta arbete utförs i skymundan – ett stilla verk i bönekamrar och i små bönesammanhang; det är ett fredandets och helgandets arbete under den Helige Andes hand. Tillsammans med detta prästgöra som förebedjare följer ett profetiskt mått fyllt av trösteord till att förmedlas till dessa som inte kan urskilja någon möjlighet till hopp. Jesajas ord når sin främsta tillämpning i dessa små bönesammanhang: ”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder”.
Sak 12:10, Hes 37:12-14, Jes 40.1-2

”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.” Jes 62:6-7

En första slutsats som kan dras ur dessa Jesajas ord är att Jerusalem fortfarande väntar på att föras till denna samlade enhetlighet och integrering som kommer att besjungas av all världens nationer. Denna stad verkar tvärt om tvingas allt närmare ett uppfyllande av profeten Sakarjas ord: ”Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.” Församlingens vakande och hennes böneansvar når sin fullhet i ett tjänande mitt under det att Jerusalem görs till lyftesten och snubbelblock, för att därutur förvandlas till markör för alla dessa länder och folk, då staden med dess innevånare sist och slutligen kan tala till dem med full insikt om Guds allmakt och hans återlösning. Profeterna, särskilt Hesekiel, använder ett litet hebreiskt ord för denna framtida förståelse – ”yada”, fullödig förståelse, en insikt som överväldigar. Det är ett ord som pekar ut den radikalaste och mest praktiska kunskap om Guds syften. Israel ska nå fram i denna särskilda insikt, och folken ska följa dem.
Sak 12:3, Hes 36:36-38

”På skrivtavla, för att göra läsandet enkelt”: Vårt undersökande av Sions sak och hennes börda, av Herrens dag och den vedergällning som är att vänta, har också ord att förmedla till en högst genant och pinsam parodi på temat återkomst och upprättelse. De försök som görs av de delar av den moderna församlingen som gärna beskriver sig som det triumferande riket, de försök som görs att stävja och övervinna antisemitismens och islamismens mörka krafter i dessa dagar just före Jakobs nöd ter sig som parodi – än värre som travesti, i jämförelse med detta som Herren väntar sig. Den text som läsaren nu har framför sig är inget mindre än en hornstöt i enlighet med apostelns maning: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” De profetiska texterna ställer upp standard och protokoll till vilka vi har att anpassa oss och arbeta oss fram till.
Rom 12:2

Guds hus är ämnat att reflektera Davids sinne. Det rike som Herren Jesus presenterar för oss som en andligt funktionell verklighet bär davidskaraktär. Det rike som i kommande dagar regeras från Sion håller davidsideal. Det redskap som vilar på det nya förbundet – det förbund som annonserades av Jeremia och Hesekiel, det redskap som man har lärt sig kalla församling måste förete de drag som hör till davidsstyret. Dessa definitioner, vilka Herren söker praktiskt utrymme för, pekar alla på prästtjänst och dess ständiga förmedlande av nåd. Prästgörat med dess praktiska utryck för Kristi kors bryter in i sammanhang efter sammanhang som det avgörande vittnesbördet om Herren. Uppenbarandet av korset, sådant det återfinns i Guds hjärta, klarar att säga sitt till det hårdaste av hjärtan. Det är ämnat att tala till juden, till israelen – och tiden kommer. Det är ämnat att bära bud till hednafolken – tiden närmar sig för detta. Detta sållandets tilltal till hednaförsamlingen, för att föra den till liv levt inför Gud i Kristus, kommer att leda juden till avund. Den barmhärtighet som lagts ned hos denna församling, Guds egen barmhärtighet, kommer sist och slutligen att skaffa respons bland hans eget sedan länge utvalda folk.
Rom 6:11, 11:11

Den stora katastrofen kommer, den som de gamla profeterna kallade ”Jakobs nöd”. De dagar vilka benämns ”vedergällandets tid” kommer. Den förfärliga omvälvning som kommer att äga rum på tröskeln till Messias dagar ligger alls icke långt borta. De dagar då Davids hydda kommer att återställas och då Konungen, Återlösaren, kommer för att regera enligt Himlens protokoll är alldeles strax här. Alla dessa ting kommer att äga rum – allt kommer att ske i sin särskilda relation till förbundets scenario vilket både vilar fördolt och står uppenbart hos de gamla profeterna, i apostlarnas texter och med Herrens egen undervisning.
Jer 30:7, Jes 34:8, Jes 61:2, Luk 21:22, 2 Tess 2:7-8

Vi sträcker oss efter att kunna vara fullt ut engagerade, verksamt engagerade i välkomnandet av Konungen när han återvänder för sitt davidsregerande i Sion. Vi väntar med fullaste iver Återlösarens återkomst, Jesu Kristi återkomst – och jag inbjuder dig, min käre läsare, till krävande tankearbete, till ett lika krävande bedjande och till att ta del av den nåd och barmhärtighet som redan lagts åt sidan för din räkning för att presenteras som ett fullviktigt vittnesbörd inför både jude och hedning emedan vi alla närmar oss ankomsten av den som ensam är duglig till ett styre enligt Himlens protokoll, till ett styre efter davidsmönster i Sion.

Published in: on februari 15, 2015 at 10:10 f m  Kommentera