¨
Tiden har kommit att vältra undan berg
Carter Conlon
Läsning: Mark 11:12-24
Den som läser igenom detta textstycke har en av de stora utsagorna om tron framför sig. Detta är ett oerhört uttalande. I detta sammanhang låter Kristus oss få veta att vilket hinder vi nu än har framför oss – om vi står i rätt relation till Gud, om vi ber efter Guds vilja. . . Vi känner till från Jakobs brev att om vi ber om något för att slösa det över våra begärelser får vi inget, eller om någon velar i otro ska denne inte tro att han får något från Herren. När vi befinner oss på rätt sida stridslinjen, när vi tar oss an rättsinnets sak, låter Gud oss få del av det välde som församlingen är ämnad att bära. Detta är en auktoritet om vilken Jesus Kristus säger att man kan använda inför de stora bergen, befalla och det ska ske som det blir befallt. Vadhelst ni sträcker er efter i er bön, låt tron rotas hos er så ska ni få.
Jesus talar om den troendes, om efterföljarens förhållande till Gud med avseende på de ting som ter sig omöjliga ur mänsklig synvinkel – hur dessa ting omvandlas då Gud verkar. Vår vandring med Herren var aldrig ämnad att vara det naturligas vandring. Vi har inte kallats till att försöka lura ut hur gudsriket ska utbredas i denna värld. Det är inte tänkt att vi ska forma och sitta i kommittéer för att med tankens arbete ordna planer för rikets framväxt. Den vägen leder endast till kraftlöshet, till stolthet och allt övrigt som reser sig upp mot kunskapen om Kristus. Vi har inte blivit kallade att hålla på med sådant. Vi har istället fått en kallelse till bön och till att ta emot våra instruktioner från Himlen, till att färdas framåt i den Allsmäktiges nåd och kraft.
Vi ska nu se närmare på det berg som Jesus konfronterade och det han vill lära oss för att vi ska kunna ta itu med samma sorts berg med tillförsikt och segervisshet. För det första, detta berg var inte vilket berg som helst. Det berg han stod inför utgjordes av ett kraftigt förskansat uppror mot Gud och hans väg. Det utgjordes av en systematisk religiositet, vilken såg till att han – Herren – inte kunde kännas igen. Det var ett religiöst system som stod i direkt opposition till och utmanade Guds välde och auktoritet.
”De kom in i Jerusalem igen, och när Jesus gick omkring på tempelplatsen, kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom och frågade: ’Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten att göra det?’” Mark 11:27-28
Detta är religiositetens system som tror sig kunna representera Gud här i världen. Detta är Guds folk, detta är tänkt att vara Guds stad. Jerusalem är den stad från vilken Kristus kommer att regera alla jordens nationer och i vilken hans folk ska samlas. Ett religiöst system hade utvecklats i denna stad, inom stadens murar, vilket utmanade Guds auktoritet. När Gud själv, kommen i köttet, anlände dit rasade de alla därför att han gav dem och deras system en oerhörd utmaning, det system som hade sin begynnelse så långt tillbaka som Edens lustgård.
När Adam och Eva föll – därför att de på visst sätt ville vara gudar – tog de löv från ett av träden i lustgården och ordnade en skyddande beklädnad. 1 Mos 3:7 säger att de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. Kan du tänka dig hur dåraktigt detta måste ha sett ut. Så löjlig religiositeten ter sig inför en helig Gud då vi skaffar oss eget beskydd, ordnar egna skrudar, formar egen rättfärdighet, skapar eget språk och allt övrigt – och inget av allt detta har något att göra med Guds rättfärdighet. . .
Adam och Eva hade varit nakna i Edens lustgård och hade inte tänkt på det. Jag har alltid föreställt mig att det berodde på att Guds härlighets återsken vilade över dem. De täcktes av Guds egen härlighet, Guds egen närvaro, en reflektion sådan som syntes i Mose ansikte när han hade varit på berget inför Gud. Följdriktigt hade de ingen kännedom om nakenheten förrän de föll i synd och härligheten lämnade dem, lämnade dem att ta till fikonlöv. Kan du se dig själv klädd i lövruskor? Kan du föreställa dig hur Gud kommer till sin egen skapelse, mannen och kvinnan som han skapat och älskade av hela sitt hjärta och där står de vajande som palmträd i trädgårdens mitt. Så utomordentligt fånig människan är med sina försök att producera sin egen rättfärdighet.
Jesus ser med skarp blick på slutprodukten av detta religiositetens system. Mark 11:11-14 har följande: Så kom han in i Jerusalem, in på tempelplatsen. Han såg sig omkring överallt, och eftersom det redan var sent på dagen, gick han ut till Betania med de tolv. När de dagen därefter var på väg från Betania, blev han hungrig. På långt håll såg han ett fikonträd som hade gröna blad, och han gick dit för att se om han skulle finna något på det. Men när han kom fram till trädet, fann han ingenting annat än blad. Var det då inte fikonens tid? Jesus sade till trädet: “Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig.” Detta hörde hans lärjungar.
Jesus kom och såg allt som hade vuxit fram ur religiositetens mönster. Han såg att detta som skulle ha värmt hans hjärtas längtan fortfarande var långt borta. Han uttalade en dödsdom över dessa särskilda ting som så osvikligt skiljer människor från Gud. Han såg också detta träd på långt håll. Jag undrar om det påminde honom om Adam och Eva i lustgården, klädda men ofruktsamma, skyddade men kraftlösa, skrudade i människopåfund men utan hopp och framtid, avskurna från Livets träd men med den bräckliga rättfärdighet som fikonlöven erbjöd. Detta är vad religiositeten alltid erbjuder. Den vänder sig alltid till andra träd, odugliga träd. Du lägger ju märke till hur den kristna tron i våra dagar i så hög grad avvisar korset, avvisar talet om korset och Kristi återlösande blod. Man har sökt sig till träd som är underlägsna och odugliga för att skaffa sig täckning och beskydd. Detta är den verklighet som vi i vår generation måste ta itu med.
Jesus konfronterade detta i sin generation och ställde sig mitt framför detta ofruktsamma träd. Det var ett träd som såg ut att äga liv, men det fanns ingen livsduglighet där. Det fanns ingen kraft i det, precis som församlingen i Sardes i Uppenbarelseboken. Där kunde man sjunga sångerna, man kunde sitt böneformulär, man visste hur man skulle få folk att komma till kyrkan och man hade rykte om sig i samhället att vara livfulla. Men Jesus såg på denna församling och var tvungen att säga, ”Du har namnet om dig att du lever, men du är död”.
Ordet nekros på grekiska betyder att något har blivit avskuret från den livgivande närvaron av den Helige Ande. Du har form, du har tradition, du har ordning, planer och undersökningar. Du gör många ting i mitt namn och du har till och med förmåga att samla folk, men du har ingen kontakt med Livets träd. Du har ingen kontakt med den seger som vanns på Golgata. Du bär ingen sann omvändelse i ditt hjärta. Vi lever i en generation då Guds hus är fyllt av oomvända människor. Ingen sann omvändelse, ingen börda för mission, ingen börda för människor i omgivningen. Ingen börda för Guds ord, inget intresse av heligheten. Ingen går till bönesamlingarna, det finns inga bönemöten att gå till – och om det funnes sådana, sysslade man endast med personliga behov, böner om saker med tag om Guds löften för att tillfredställa köttsligheten, bön för sitt rykte och för inflytande över människor.
Lärjungarna blev vittnen till djupet i Guds kärlek för alla dessa människor som går förlorade. Se på vad Jesus gjorde. . . De kom till Jerusalem. När de kom in i templet började Jesus kasta ut dessa som köpte och sålde i templet. Han välte omkull penningväxlarnas bord och de säten som duvförsäljarna satt på. Han tillät ingen att bära något genom tempelområdet. Och han undervisade och sa, ”är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”
Han talade till den tidens religiösa ledarklan. Enligt Hendriksens kommentarverk var det främst prästerna och deras familjer som skaffade sig vinning ur sin privilegierade ställning i templet. Det var dessa som sålde djur till offerslakt, det var dessa som växlade valuta och de äldre kvinnorna från dessa familjer satt och sålde duvor till de fattiga. De hade fått stolar att sitta på för ålderns skull. ”Han slog omkull stolarna för dem som sålde duvor.”
Jesus gick in, och han var fullt medveten om att alla dessa ting berövade honom hans hjärtas fulla glädje och att det som pågick fråntog de män och kvinnor som kom deras möjlighet att få ta del av en levande relation till Gud. Tempelområdet sträckte sig ganska vitt, på dess ena sida, inne i staden, fanns den marknad där man sålde får till att offras, på dess andra sida fanns bostadskvarteren. Skulle man färdas runt templet, från marknad till bostäder, fick man gå ganska långt. Prästerna hade därför givit generell tillåtelse att ta en genväg genom tempelområdet med alla varor. Herren hade sedan gammalt satt upp annan regel, han ville inte att man bar något genom templet.
Jesus kom till templet och sa, ni har gjort mitt hus till en ytlighetens plats. Detta är ingen plats för trivialiteter. Detta är inte ett ställe för främlingar att ströva genom utan att känna någon bävan, utan någon känsla av fruktan inför Gud, utan att tänka på vem som står i centrum här. Man hade format och gett rum åt denna ledighet och ytlighet. Jag är mycket bekymrad över detta lättvindiga sätt att nalkas Gud. ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”
Minns när Salomo invigde templet, hur Herren kom efter Salomos bön och vad Salomo bad: Gud, om en man begår synd mot sin nästa och han kommer in i detta hus för att be, skipa då rätt. Låt rätten ha sin plats i ditt hus. Och om Israel kommer på skam inför sina fiender och de då kommer för att be, vänd då striden, vänd den från nederlag till seger. Om himlen stängts och regnet uteblir, också om det beror på att vi har syndat mot dig, hör då när vi kommer till ditt hus och vänd situationen, vänd den när vi ser till att ordna våra liv och sänd oss det regn vi behöver.
Om pesten kommer, om grödorna angrips av svamp eller gräshoppor, om våra städer belägras och vi då kommer till ditt hus för att bedja, hör oss och lyft din hand för att vända situationen, träng undan våra fiender från våra portar och tvinga dem åter till den plats de kom från. Och låt rättfärdigheten flöda som en kraftfull ström. Och om främlingen kommer till detta hus och säger, jag vet inte vem du är men jag känner din närvaro och man samlas här för att tillbe och de tycks alla vara tagna av din närvaro och i mitt hjärta växer bävan, svara då denne främlings djupaste hjärterop.
Salomo fortsätter sin bön: Gud, ta dig an ditt folks sak. Om det förs bort som fångar till främmande land, till och med där, Herre, om de minns denna plats, om de minns dig, om de begynner be dig lyfta din hand, om det finns någon som förmår minnas. . .
Daniel mindes borta i Babylon, därför öppnade han sitt fönster mot Jerusalem varje dag. Han mindes denna del av skrifterna som Salomo låtit skriva. Salomo, hade bett, Gud, om folket förs i fångenskap till främmande plats och de där tänker på ditt namn och på detta hus – Gud, lyssna till dem. Och Gud svarade på bön.
Följande dag kom Gud till Salomo och sa, jag har hört din bön. Nu är mina ögon öppna, och mina öron är öppna för att höra de böner som kommer att bedjas på denna plats. Och han gav detta oerhörda löfte: ”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.”
Lärjungarna såg denna passion hos Kristus. Ett av evangelierna låter oss få veta att han satte sig ned för att göra ett gissel, en piska av rep. Vi ser sällan eller aldrig Guds vrede över syndare. Vi ser honom inte kasta ut äktenskapsbrytare, vi ser honom aldrig ond på någon spetälsk eller arg på någon vars barn blivit demonbesatt, vi ser inte någon Guds vrede i sådana situationer. Men vi ser det i gudshuset, när han deklarerar att man har skapat ett system som rövar och stjäl från honom det som skulle vara hans hjärtas glädje. Ni har skapat ett system som rövar bort mitt folk, ett system som rånar den fattige när han kommer för att få råd, stjäl från syndaren när han kommer för att få förlåtelse och upprättelse, övar våld på den som över sig given kommer för att söka den rikedom och den fullhet som är hans i Kristus. Ni har skapat ett system som rövar och för bort mitt folk.
Han grep tag om detta gissel och du kan föreställa dig hur borden började flyga omkring. Här visar sig Guds vrede sådan den verkligen är. Om du söker efter sammanhang i Bibeln som visar upp vreden, så finner du den just här. Han välter omkull bord och bänkar, slänger ut valutaväxlarna med deras pengahögar, föser undan stolar och pallar som använts av åldrande damer till att sitta på och sedan går han ut i trafiken för att hindra alla dessa som tagit genvägen genom tempelområdet. Hans handlande dånar fram ett ”inte längre”, ”inte mer”. ”Det står skrivet, mitt hus ska vara ett bönens hus.”
Denna passion visade en enda sak, denna brand i Guds hjärta uppenbarades för ett enda syfte. Han ville visa sig som Gud, han ville att folket skulle kunna komma till honom och finna gensvaret till och hjälpen för deras djupaste behov. Det står skrivet, mitt hus ska vara ett bönens hus. Hjälp oss att vända åter till bedjandet. Vi behöver bedjandet, vi behöver lära oss bedjandet – därför, Gud, sätt församlingen i brand, sätt pastorerna i brand, tänd eld i våra samlingar. Hjälp oss ut ur styrelserummen och in i bönesalarna för att söka ett kraftfullt dop i den Helige Ande så att vi kan hämta våra instruktioner från Himlen och begynna röra oss i Guds kraft.
Lärjungarna såg och förstod något av denna djupa kärlek för det förlorade människosläktet, men de måste ha undrat, hur kan en enda människa vältra undan ett sådant system, så djupt rotat, med så lång rutin, med sådan omfattning och sådan styrka? Hur ska detta religiösa system kunna vältas över ända? Vi har sannerligen nått den punkt då alla köpare och säljare, tjuvar och bluffmakare måste kastas ut ur Guds hus. De måste kastas ut med sitt vigvatten och sina bönedukar, de måste kastas ut med alla sina planer och tekniker. De måste kastas ut ur Guds hus. Hur ska en enda enkel människa kunna åstadkomma detta?
När de tidigt på morgonen gick förbi fikonträdet, såg de att det hade torkat nerifrån roten. Mark 11:20.
Det Gud säger att han ska uträtta, kommer han också att åstadkomma. ”Torkat nerifrån roten.” Trädet hade förlorat kontakten med den källa ur vilken det hämtade sitt liv. Jag har den fasta tillförsikten att Gud kommer att ge sin församling tillfälle att vakna upp i denna generation. Jag tror att folk kommer att vakna. Jag tror att de kommer att upptäcka att de har matat sin godtrogenhet, se och förstå att de har skapat sina egna små kungadömen medan de har stulit från de fattiga i Gud hus.
Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: ”Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade har torkat.” Jesus svarade dem: ”Tro på Gud! Amen säger jag er: Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert.” Mark 11:21-24.
Om någon säger till detta berg. . . Det är av betydelse att förstå vad slags berg Herren talar om. Varje morgon gick han in till Jerusalem och varje kväll återvände han till Betania. När detta hände var han på väg tillbaka till staden. De nådde platsen för det förbannade fikonträdet. Han stannade till och såg in mot staden och sa, ha tro på Gud. Vem som än talar till detta berg, detta religiositetens system, denna kraftfullt förskansade revolt mot Gud, denna ort som tränger undan Guds härlighet och rövar bort alla de löften och det liv som tillhör folket. Vem som än talar till detta berg, lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske.
Men, vänta lite. . . Jag vill att vi ser på det som hände före och det som följde efteråt. Det finns ett par nycklar att ta med sig. Det är inte särskilt lyckat att rusa ut och verbalt försöka slänga ut alla berg i sjön. Det fungerar inte så. . .
Jesus kom till denna värld och in i denna särskilda situation med ödmjukhet.
När de närmade sig Jerusalem och var i närheten av Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Så snart ni kommer in i den, skall ni finna ett åsneföl som är bundet och som ännu ingen har suttit på. Lös det och led hit det. Mark 11:1-2.
Jesus använde en transportmetod som ingen brydde sig om. Ödmjukhet. . . Ingen hade suttit på detta åsneföl. Det är som om alla satte sig i den tidens stadsjeep eller den bekvämaste bil man kunde hitta för att sedan paradera in till staden. Och här har vi detta fordon som ingen ägnade den minsta tanke. Herren sa åt sina lärjungar att hämta just detta fordon som ingen annan hade bruk för.
Jag tror att Herren har särskilt behov av dem som inte framhäver sig, dem som klarar att dämpa sina anspråk. Herren har användning för dem som vågar ödmjuka sig själv. Herren tar sig an och utrustar dem som inte ger sig ut på torg och arbetsplatser fulla av arrogans. Vi söker oss inte utrymme på gatorna som om vi har alla svar. Om Guds härlighet med sitt fulla mått skulle begynna fylla vår kyrka skulle vi alla ropa på barmhärtighet. Vi skulle förstå att vi bärs av hans barmhärtighet. Vi har inte på långa vägar gjort saker och ting rätt. Vi har istället varit en del av problemen, så som alla andra har.
De gav sig i väg och fann ett åsneföl ute på gatan – där två vägar möttes, bundet vid en port, och de löste det. Mark 11:4. (Engelsk översättning har denna variant. Övers. anm.)
Två vägar. Detta betyder att man kunde göra ett vägval. Det är valet mellan stolthet och ödmjukhet. Detta är den korsning där kött skiljs från ande. Vid denna korsning valde Jesus den ödmjuka hållningen. Gud hjälpe oss idag. När vi går ut på gatorna idag, gör vi bäst i att gå i ödmjukhet. Vi måste gå med insikt om att vi är i lika desperat behov av Gud som alla dessa som passerar förbi våra kyrkor. Vi måste ta fasta på detta. Se till att vara förvissad om att du kommer med låg profil, med rätt sinnelag, när du ger dig ut bland folket.
När ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser. Mark 11:25.
I änden på denna händelsekedja, när han har sett på templet, när han har förbannat fikonträdet och gått in i templet för att kasta ut bråten, när han sagt till dem att ha tro på Gud och gett dem löfte om att få allt de ber om när de givits tro för att ta emot – efter allt detta säger han till dem att under bedjandet förlåta för att Fadern i Himlen ska få utrymme att förlåta all överträdelse.
Det är förunderligt att se dessa två ändar av hela detta scenario – han kom in med en ödmjuk hållning och lämnade sedan situationen med förlåtelse. Så måste det vara med oss när vi ber. Vi måste begynna i ödmjukhet och vårt hjärtas motiv måste vara att alla människor överallt må finna Guds förlåtelse. Det får inte i något läge handla om att vi ska skaffa oss rätt eller att våra argument ska uppvisa hållbarhet och den andre ska stå där överbevisad. Så ser det ju ut i våra samhällen och sammanhang idag. Nej, mycket djupare än så. . . Vi far efter att alla ska ha möjlighet att finna förlåtelse. Vi kommer i ödmjukhet och vi lämnar med förlåtelse. Tänk på Jesus, han kom i ödmjukhet, född i ett stall i Betlehem och han lämnar i förlåtelse på ett kors med orden, Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör.
Står du inför ett sådant berg? Jag vill att vi börjar med de berg som ligger närmast. Står du inför ett otrons berg? Finns det ett bitterhetens och det råa motståndets berg i ditt eget hem eller på din arbetsplats? Vill du ha tag på de nycklar som öppnar till att ta sig in och igenom och till att lära känna Guds seger? När du kommer hem, gå då in med ödmjukhet. Och när du går ut, stäng dörren med ett förlåtelsens sinnelag. Vandra i ödmjukhet. Vandra i förlåtelse. När Herren säger att han skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid är det detta han tänker på. Börja dagen med ödmjukhet och avsluta den med förlåtelse. Denna hållning ser till att vandringen med Gud för framåt, ser till att dagen börjar och fylls med ödmjukhet och slutar med att var och en har fått ta emot förlåtelse. Jag tackar Gud för hans förlåtelse. Jag tackar Gud för att vi kan stå med hjälp av hans barmhärtighet. Om han skulle döma oss efter vad vi förtjänar, säger David, så skulle ingen av oss klara att stå.
När vi ger oss ut bland människor, står vi tack vare Guds barmhärtighet. Jag vet att jag bärs av barmhärtigheten. Jag förtjänar ingen plats bland människor. Jag har inget som skaffar mig rätt till att vara där. Jag inbjöds av en konung som passerade förbi. Jag var som en tiggare vid vägkanten med min skål i min hand och min bön om förbarmande – och han hörde min röst. Han tog med mig och inbjöd mig till att arbeta med honom. Vi är alla här tack vare hans barmhärtighet. Vi står alla tack vare hans barmhärtighet.
Vi står inför ett förfärligt berg, men vi närmar oss Gud och människor i ödmjukhet med förlåtelse i våra hjärtan och en önskan om att alla skulle ta emot nåd och förlåtelse. Jag tror på Skriftens löfte som säger, allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. Jag har inget intresse av att föra oväsen på våra torg. Det är nog av sådant där ute allaredan. Jag är inte intresserad av att öka på oväsendet. Jag har vandrat på stadens gator den senaste tiden och jag har en känsla av att Himlens här redan har anlänt. Det beror således inte på oss men på Herren och hans här.
Det allra bästa vi kan göra nu är att ta av oss vår skor i Guds, den heliges, närvaro och lägga undan våra planer, röja undan vår stolthet, skaffa undan våra ansträngningar, forsla bort all köttslighet och säga, Gud, vi vänder oss till dig därför att du är god och din barmhärtighet förbliver evinnerligen. Detta är det enda bönerop som når fram.
