Guds evangelium om Sonen förkunnar delaktighet i en himmelsk kallelse och leder var och en som hörsammat sådant tilltal att se på Jesus – Heb 3:1.
Detta Guds evangelium manar till ett övergivande och erbjuder förnyelse till ande och sinne i Kristus – Ef 4:20-23.
Evangelium om Sonen slår fast att efterföljaren ska betrakta sig själv som död från synden för att leva sitt liv för Gud i Kristus Jesus – Rom 6:11.
Det kristna livet är således pilgrims väg mot mognad, ett inre växande under Guds hand, en utgestaltning av Kristus till vittnesbörd för ögon som önskar se.
Att försöka närma sig Gud vid sidan av den väg som han berett i Kristus är lönlöst. Att välja och vända sig till andra medlare mellan Gud och människa kränker Guds val av Kristus, Kristus allena. Att söka blidka honom i hans vrede över synden och värja sig för syndens konsekvens med fortsatt offertjänst diskvalificerar den fullständighet som Kristi försoningsdöd bär. Inte heller går det att köpa sig frälsning – betalningen har ordnats en gång för alla, lösepenningen klingar i fullvärdig valuta i Himlen. Att meritera sig för gemenskap med Levande Gud på annat sätt än att gripa tag om frälsarhand och förbundets orubblighet förvandlas omedelbart till hinder i sökandet efter honom. Fadern ställer fram Kristus till att vara allt i alla – men kyrkor formulerar fromhet till att ersätta och stå istället för Kristus, som om han inte skulle räcka till.
Den tro som fattar tag i Jesus Kristus som offerlamm och regent förvandlas till en vidskeplig tro då man väljer att hämta assistans för dess uttryck och funktion – den genuina tron behöver ingen hjälpare. Den vidskepliga tron söker efter och skaffar sig hjälpare och tröstare, vilkas företräde består i att vara mera lättillgängliga och hanterbara än den väg som Herren visar. Den vidskepliga tron letar efter hjälpfrälsning. När den katolska kyrkomakten väljer att föra in element från hednisk rit för att stärka sin ställning säger den samtidigt något om sitt förhållande till Kristus och om sin syn på Guds tilltal till människan.
Romarkyrkan slår genom sitt traditionskomplex i stycke efter stycke fast att Kristi fullhet är otillräcklig. Dess riter och sakrament formulerar metod för människors frälsning vilken berövar Jesus hans absoluta roll. Sakramentets och ritens inneboende kraft utlovar omvandling och ett förmedlande av nåd ”ex opere operato” – deltagandet i riten ger delaktighet i de ting den representerar; den fromma handlingen skaffar delaktighet i den eftertraktade verkligheten. Flitigt deltagande och repeterat agerande samlar frälsande meriter. Sådan ser hjälpfrälsningen ut i dess elementära form och bestäms i Hebréerbrevet som döda gärningar utan verkan. Den tanklösa, blinda, vidskepliga tron har heller ingen förmåga att dra någon slutsats om vart traditionens makter slutligen styr sinne och hjärta.
Om vidskepligheten
En enkel definition av begreppet vidskepelse skulle kunna formuleras så: Att med köttslighetens resurser ta sig in i och söka hantera andliga verkligheter. Paulus ställer upp en lista på köttslighetens uttryck och räknar in det rituella manipulerandet som en viktig aspekt. Det grekiska ordet ”pharmakeia” innehåller dels ett metodiskt element – bruket av formler och magiskt upprepade bönesatser och befallande ord ämnade att ta välde över verkligheten. Dels finner man omedelbart en koppling till ett droganvändande – att medelst en giftbrygd påverka sinnet hän mot ett förändrat medvetandetillstånd i vilket man kan finna lindring och därtill kontakt med hjälpare i andarnas värld.
Den köttsliga människan har inga andra att vädja till än de tröstemakter som uppträder under sådan åkallan. Kristi kors står som orubbligt markerat skilje för att sedan föra den kristne bort från dessa inflytanden. Men romarkyrkan införlivar dessa förfaranden hämtade ur hednatradition med enklaste retuschering. I traditionens namn bevarar man och befäster köttsligheten och ger den roll som hjälpfrälsning. I den lista som följer finner vi ett flertal metoder som sålunda återanvänds till att ackumulera frälsande meriter.
Riter och ritualer står förankrade i den verklighet som försöker kommunicera med det gudomliga med hjälp av yttre form, som försöker uttrycka det andliga med hjälp av estetiskt eller sensuellt formade uttryck. Riten arbetar utifrån sinnenas förmåga att uppleva och uttrycka. Sakramentalismen söker fånga, definiera och intensifiera upplevelsen av det heliga. Sakramentalismen försöker utverka helighet medelst rit – och står därmed i opposition mot den Herre som själv, utan hjälp och hjälpare, helgar. Den vill tro att den klarar att gripa fatt i och hantera det ogripbara. Att mena att sakramenten och riterna bär på frälsande förmåga är att placera Jesu Kristi frälsning utanför Kristus.
Märk, således, att konstnärliga uttryck vilka förmedlar glädjen över skapelsens såväl som Skaparens skönhet har sin givna plats i kristen tro – då de däremot görs till bärare av mysteriet, av frälsande kvalitéer, rör man sig in på vidskepelsens område. Ikonoklasten, bildstormaren, har sin givna profetiska roll i den situation vi nu står. Det som är sant bär den allra härligaste skönhet, ödmjukheten och gudfruktigheten tillhör de vackraste av vackra uttryck.
Hjälpfrälsningen manövrerar bort Kristus
Romarkyrkan är bärare och försvarare av de många tilläggen. I detta försvar hörs hednariternas beskäftiga ”Jag hjälper Gud”, ”Jag klarar att blidka gudarna”. Och sammanblandningen ställer sig ivägen för den frälsning som endast går att finna i Kristus. Romarkyrkans frälsning är något man kan köpa; den är avsedd att blidka en vred Gud, en vred Kristus. Denna kyrka förmår inte att förkunna ett ”friköpt och välkommen” i Kristus.
Dess sakrament, sju till antalet, säges hålla frälsande kapacitet. Att erkänna dem och ta del i de riter som förknippas med dem ackumulerar frälsande förtjänst. Att låta tanke och sinne underställas de dogmer som kyrkan presenterar baserade på denna oheliga mixtur av bibelutsagor, apokryfiska texter och traditionens introduktion av hedniskt förhållningssätt verkar frälsande menar man – kyrkan blir själv till ett sakrament, en frälsarinstitution utanför vilken ingen kan finna Gud. Hon, romarkyrkan, finner för gott att därtill lägga kraftfulla förbannelser över dem som ger sig iväg för att söka Gud utanför hennes hägn.
Romarkyrkan försöker en egendomlig strategi mot vidskepelsen hos okunniga lekmän genom att placera Bibeln i ett index för förbjudna böcker. Gudsordet hamnade i denna förteckning år 1229. Enda undantaget gjordes för enkla psalmer att brukas då man sökte Maria för hjälp. Att använda texter ur Bibeln översatta till ”vulgärspråk” – definitionen använd för att skilja latinet från andra språk – deklarerades dubbelt förbjudet, då sådan läsning skulle göra långt mer ont än gott. Konciliet i Trent adderar förbannelser till dessa påbud; påvar i senare tid uttalar sig skarpt och synnerligen fördömande mot de protestantiska bibelsällskapens grova brott mot förbuden. Denna Roms hållning stärker naturligtvis okunnigheten och hjälpfrälsningens fästen. Denna Roms hållning fråntar gudsordet dess roll som rikslikare, denna hållning nekar Kristus att bygga sin församling. Rom ställer sig där Kristus skulle stå.
Den man som efter långa studier och i apostolisk succession står som präst i kyrka har denna ställning i egenskap av ”alter Christus” – i stället för Kristus. Konsiliet i Trent förklarar sålunda: ”Den som avvisar prästen, avvisar Gud, den som hör honom hör Gud. Prästen förlåter synder så som Gud förlåter och det som han nämner Kristi kropp på altaret ska tillbes som Gud av honom själv och av församlingen. Det står klart att den roll han står i inte överträffas av något. Det är följdriktigt och rätt att kalla prästen Gud, eftersom han bär Guds makt och auktoritet bland oss.”
En betydande kanadensisk biskops ord: ”Se prästen, se hans makt. Han förmår att medelst ett enkelt ord förvandla ett brödstycke till Gud – ett större under än själva skapelsen av denna värld. Prästen har Guds plats i kyrkan.”
Med denna syn på prästrollen, placeras Kristus i bakgrunden och församlingen återförs till gammaltestamentlig grund där synd- och skuldoffret måste repeteras och upprepas. Försoningen, Kristi försonarroll, misskrediteras då man inbjuder till och företar ett upprepat offer av gudslammet i form av en särskilt bakad och hanterad offerkaka. Avhoppande präster vittnar om den känsla av ofullständighet som upplevs under offrandet – en brottningskamp med synden som borde kunna föras in under den Helige Andes kraftfulla välde. Lekmännen ser också det fruktlösa i att söka annullera synderna och väntar på att ledas och föras till ställning i Kristus där man räknar sig som död för synden. Korset, Kristi kors tillåter inte att någon skaffar sig välde på Kristi bekostnad. Kristi offerdöd hävdar ett sådant uppgivande och självutgivande – romarkyrkan och dess präst står tömd på detta vittnesbörd.
Romarkyrkan förmår inte hålla vad den lovar rörande människors frälsning därför att den ställer upp en rad företeelser som hjälp till frälsning, vilka inte går att förankra i Kristus. Någon har fastställt att vid pass hälften av dess nuvarande lärosatser var okända i den tidiga församlingen. Kejsar Konstantin gjorde den kristna tron till officiell romersk religion, till officiellt maktmedel. Det direkta resultatet var att hedningar i tiotusental strömmade till kyrkorna för att skaffa sig de särskilda privilegier som medlemskapet förmedlade.
De kom i sådana mängder att man inte kunde instruera och assimilera dem. Då de var vana vid ritualer av långt mera sensuellt slag nöjde de sig inte med den enkla kristna formen för tillbedjan och introducerade därför sina riter, sina mysterier och därmed sina alternativa frälsningsmodeller. Detta förlopp korrumperade den enkla tron och församlingen gjordes romersk och hednisk till sitt väsen. Gradvis, genom att man lade Bibeln åt sidan och under inverkan av okunnighet och vidskeplighet, introducerades all denna hedendom till att utgestalta frälsning – istället för Kristus. Vi lägger med ett appendix till denna artikel, i vilket fyrtiofem innovationer och villfarelser radas upp som av romarkyrkan erbjuds som tillägg till frälsningens väg och som därmed verkar direkt mot Kristus och hans väg.
Riten – omvandlingens instrument
Ritualiserandet av den enkla tron står som begynnelsepunkt på vägen bort från Kristus. Den religiösa riten säges göra deltagaren delaktig i mysteriet med dess hela innehåll i kraft av ritens innebörd och i kraft av deltagarens inordnande under ritens förlopp – ”ex opere operato”. Riten binder deltagaren till en andlig verklighet. Sakramentalismen kan sammanfattas som vidskepelsens och mystikens sätt till att förhålla sig till Guds handlande. Med sakramentets representation försöker man att tillgodogöra sig och gripa de ting som inte går att gripa eller formulera. Men att helga sig medelst riter och sakrament, att försöka utverka helighet medelst rutinreglerad religiositet är att motsäga Herren som allena helgar. Romarkyrkan gör riten och ämbetena som administrerar sakramenten till oumbärliga funktioner för att nå frälsning. Allt detta istället för. . .
Johannes Paulus II slår i en liten skrift – ”Eukaristin och Kyrkan” – fast att sakramentet är ett frälsningsinstrument. Påven citerad: ”På många orter intar den dagliga tillbedjan av det allraheligaste sakramentet en framskjuten plats och blir en outtömlig källa till helighet.” Han refererar till andra vatikankonciliet, till dess ord om det eukaristiska offret som ett frambärande av offerlammet till att åter och åter offras för synderna. Men detta offer är inte bara ett återupprepande av Kristi död, det återupprepar också uppståndelsen. Häri reducerar romarkyrkan Kristus till att vara ett med mysteriekulternas säsongsvis döende och återuppstående vegetationsgud – sörjd av modern, styrd av modern. Denna eukaristiska kult är det främsta medlet till kyrkans tillväxt låter konciliet oss förstå. Allt detta inte bara i stället för Kristus, här möter vi en annan kristus. Och den helighet som skulle kunna växa fram genom Andens formande av Kristus hos den överlåtna människan ersätts av idel bländverk, idel tomhet.
Ingenstans växer vidskepligheten sig större än vid altaren där man låter människohänder hantera ett stycke bröd som om det vore Kristus till att offras åter och åter. Kulten av den återupprepat offrade Kristus är tveklöst en kult av en annan kristus. Denna kult saknar omvandlandets vittnesbörd. Evangeliet erbjuder Jesus som salighetshopp – Kristus i oss, ett hopp som omvandlas till uppfyllelse, till substantiell helighet under Andens hand i den kristnes hela verklighet. Denna eukaristiska kult saknar omvandlandets och helgelsens vittnesbörd – påvarnas och prästernas personliga moral visar sakramentets oduglighet som livsförvandlande kraft. Sakramentets kraft ska alltså utföra en omvandling för mig – evangeliet erbjuder Kristus som den som utför omvandlingen i mig. Riten klassar alltså Kristus som oduglig att genomföra denna omvandling.
Några av de många tilläggen
Tillbedjandet bär på ett av livets stora mysterier. Den kristne förstår att människan är ämnad för tillbedjan. Den enkla människa, hedning såväl som kristen, vänder sig ivrigt till högre makt i de trånga passagerna. Hur skall man tillbe? Hur skall man kunna skilja på tillbedjan och tillbedjan? Hednakultens inkorporerande i romarkyrkan erbjuder ett delikat problem på detta område. Gud ska man tillbe, man kan också begära hjälp av de avlidnas andar – av Jesu mor Maria och personer som klassats som helgon.
Sådant hjälpsökande bifalls av prästerskapet tvärs emot Bibelns drastiska påbud att inte söka gemenskap med de hädangångna. Ett försök att klara trovärdigheten görs i form av att med ord definiera den tillbedjan som endast tillkommer Gud – latria, den tillbedjan som tillkommer Maria – hyperdulia, och den tillbedjan som tillkommer helgonen – dulia.
En avgörande följdfråga uppstår omedelbart: Hur ska den enskilda människan kunna moderera sitt sinnes hållning och inställning till lämplig nivå passande tillbedjansobjektet? Problemet blir oöverstigligt alldenstund de gester och uttryck i form av knäböjande, korstecken, kyssande av ikoner, vigvattenstänkande, rökelsedoft, votivoffer, blomsterarrangemang, ljuständande och övriga hjälpmedel inte skiljer sig åt vid de olika tillbedjanssituationerna. Den vidskepliga människan ber och tillber – punkt. Och den vidskepliga människan använder hellre dessa metoder, väljer hellre att närma sig dessa lägre och lättbegripliga varelser som objekt och medlare, än att söka Herrens ansikte. Härmed ratar romarkyrkan och dess folk Kristus som exklusivt tillbedjansobjekt och väljer ett i stället för.
Relikernas dynamik utgör ett annat viktigt tillägg till frälsningens effektivitet enligt romarkyrkans förhållningssätt. Kyrkobyggnader och kloster bör ha sådana objekt nedlagda vid dess fundament som vigande och helgande fokus. Det fromma bedrägeri som är bundet till handeln med dessa objekt borde få den tänkande människan att rysa och högljutt protestera. Luther gjorde så. . . Dess mirakelkraft finner ingen annan bas än den direkt ritualmagiska och måste tveklöst ses som ett graverande intrång av det hedniska väsendet på den kristna trons område.
Kristi kors återfanns, menar man, av kejsar Konstantins mor. Hundratals delar av korset har sedan dess spridits och tillbetts av det vidskepliga folket under det att prästerskapets och kyrkornas kassakistor fyllts på i form av votivoffer och skuldpengar. Paulinius, apologeten, försvarade relikernas äkthet och funktion och sade också att ett av dessa stycken av korset begynte en avknoppningsprocess utan att självt mista i omfång. Om tron på relikernas frälsande kraft hade riktats till Kristus. . . Om inte vidskepelsen hade vridit tron ur kyrkans hjärta. . . Om man inte hade skapat alla dessa tillägg. . . Kanske himmel på jord redan nu.
Bikt och bot, avlat och pilgrimsfärder tillhör kärnområdet i hjälpfrälsningen. Att lågmält redogöra för synder i biktens form med den åtföljande prästerliga absolutionen reducerar frälsningen till att ha rättighet att och vara redo för att kliva in genom ”pärleporten” då den tiden kommer. Men den förmedlar ingen frälsande kraft till att kunna begynna handla annorlunda, efter Kristi sinnelag. Den åtföljande boten, det disciplinstraff utfärdat av prästen i form av en offergåva eller en vallfärd har naturligtvis ingen frälsande förtjänst.
Pilgrimsfärder och vandringar till heliga orter populariseras i dessa dagar för att öppna väg för hjälpfrälsningens alternativ och för självfrälsningens förtjänstbaserade tänkande. Endast den pånyttfödande tron ger möjlighet till att leva heligt, att leva annorlunda, att leva med ett mått av seger över synden. Korset deklarerar att vi icke bär på någon självförbättrande kraft, deklarerar att den sortens kraft inte kan hämtas på disciplinerandets område. Den måste läggas som gåva i Kristus i människans innersta, för att sedan blomma ut i handlande som inte köper frälsning men som demonstrerar frälsningens förblivande faktum i Kristus.
Avlatssystemet förblir bestående i den katolska tron, emedan romarkyrkan meddelar att hon alltid är den samma. Ett avlatsbrev kunde köpas till visst pris allt efter syndernas gruvlighet och kvantitet. Den som kunde betala mycket för sin frihet från skärseld och från syndastraff kunde därför ta sig stor frihet i förhållande till den moralkodex som satts upp av kyrka och samhälle. Denna den köpta frälsningen formulerar ett gapande hån mot korsets faktum, mot dess kraft och mot dess insisterande förvandlingskrav. Då egenrättfärdigheten köper sig rätt i förhållande till korsets exklusivitet står avlatssystemet kvar som hjälpfrälsning – tvärs emot Kristus.
Enkelt slutomdöme
Romarkyrkans tro, den tro som enligt den för till frälsning, består av en samling lärosatser som måste omfattas och av en följsamhet gentemot gudstjänstens, ritens förlopp och förmedlande. Den ställer upp dessa funktioner som oundvikligheter och utan vilka den enskilda individen placerar sig under kyrkosystemets misshag och förbannelse. Att omfatta kyrkans tillrättalagda doktrin och faktabas och att delta i riterna formuleras således som den saliggörande frälsningsvägen, en väg lagd för att jämka för hedningen och göra mysteriet åtkomligt för alla utan att behöva gå korsväg. Alla dessa ”i stället för” garantera säker färd – Gud kan man blidka genom upprepat offer och upphandlad merit.
Det katolska sammanhanget är ett sammanhang som inte håller vad det lovar ifråga om frälsning. Hon bär generellt inte på pånyttfödelsens verklighet, hon förmedlar inte formandets frälsande verklighet. Det katolska systemet erbjuder en frälsning som frälser från frälsaren – detta under sken av att vara äkta frälsning.
Frågorna som återupprepat måste ställas lyder så: ”Blir jag frälst på grund av att jag har gjort allt som kyrkan befaller mig att göra – har jag lyckats samla tillräckliga meriter? Eller: ”Blir jag frälst genom att förtrösta på Kristus allena, han som har offrat allt och som gör allt för min frälsnings och helgelses skull?” Hur känns den frälsta människan igen? Vad bär hon på som gör henne annorlunda gentemot alla andra? Förmår vi att identifiera pånyttfödelsens igenkänningstecken hos varandra, eller strävar vi endast efter en yttre, formell samhörighet under gemensamma organisatoriska och rituella förtecken?
Och så den provocerande frågan: ”Är vi kristna nog att stå upp tillsammans mot den återkatolicering som nu begynner i vårt land? Vet vi vad vi tror på? Kan vi redogöra för vad vi tror på? Lever vi det vi tror på? Kan vi definiera skillnaderna mellan den verkliga frälsningen och all denna hjälpfrälsning?
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte väjer för något i sitt sökande av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte värjer sig då vägen blir trång och oländig under sökandet av Guds ansikte.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte letar genvägar eller finner på metoder att underlätta frälsningen.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte ställer upp frälsare vid sidan av Jesus Kristus.
Den frälsning som ligger tillreds för dem som hungrar efter rättfärdighet låter sig uppenbaras för dem som inte söker medlare mellan människa och Jesus Kristus.
Alla dessa småsaker, tillbehör och tillägg växer sig till ett gigantiskt ”I stället för Kristus”.
För oss som tror gäller ett saligt ”Kristus allena”.
Lars Widerberg
Appendix
Några katolska innovationer, tillägg och villfarelser
01. Böner för de avlidna – ca. år 300.
02. Bruk av korstecken – ca. år 300.
03. Ljuständande – ca år 320.
04. Tillbedjan av änglar och avlidna helgon – 375.
05. Bilder och ikoner – 375.
06. Mässan som dagligt offer – 394.
07. Maria deklarerad som Teotokos, Guds moder – 431.
08. Präster börjar klä sig liturgiskt – 500.
09. Sista smörjelsen – 526.
10. Skärselden etablerad av Gregorius I – 593.
11. Latinet påbjudet som liturgiskt språk – 600.
12. Böner riktade till Maria, änglar och helgon – 600.
13. Titeln påve tillämpad på Bonifacius I – 607.
14. Kyssandet av påvens fot – 709.
15. Jordisk myndighet förmedlad av påve till kejsare – 750.
16. Tillbedjan av krucifix, bilder och reliker auktoriserad – 786.
17. Vigvatten – 850.
18. Tillbedjan av Josef, Marias make – 890.
19. Kardinalernas kollegium etablerat – 927.
20. Dop av kyrkklockor – 965.
21. Kanonisering av helgon – 995.
22. Fredagsfastor och fastlagsfirande – 998.
23. Mässan alltmer utformad som återupprepat offrande, obligatoriskt deltagande – 1000-talet.
24. Celibatet – 1079.
25. Radband och rosenkrans – 1090.
26. Inkvisitionen – 1184.
27. Avlatshandel – 1190.
28. Transsubstantiation – 1215.
29. Bikt – 1215.
30. Tillbedjan av hostian, oblaten – 1220.
31. Bibeln förbjuden för lekmän – 1229.
32. Skapularet uppfunnet – 1251.
33. Kalken förbjuden att drickas av lekmän – 1414.
34. Skärselden uppfunnen – 1439.
35. Doktrinen om de sju sakramenten – 1439.
36. Ave Maria – 1508.
37. Jesuitorden – 1534.
38. Traditionen upphöjd till lika giltighet med bibelordet – 1545.
39. Apokryferna tillagda till Bibeln – 1546.
40. Pius IV bekännelse framtagen som officiell bekännelse – 1560.
41. Den obefläckade avelsen – 1854.
42. Syllabus, fördömer samvetets och tankens frihet – 1864.
43. Påvens ofelbarhet – 1870.
44. Allmänt skolväsen fördömt – 1930.
45. Jungfru Maria upptagelse – 1950.
