¨
Finns det ingen?
Läsning: Hes 22:30
Ett gap definierar svagheter, brist och defekt. Gapet pekar på otillräcklighet och ofullständighet. Gapet illustrerar misslyckande. Ett gap åskådliggör skillnaden mellan det som är och det som borde, det som var bestämt att vara. Det håller fram mål och ändamål och ställer vid dess sida allt som fattas för att nå fullheten. Ett gap består av förfärlig spänning. Gapet tillkännager det sammanbrott, den förödelse som är på väg. Rämnan i muren ropar på ett korrektiv, någon som kan mura igen revor och återställa stigar.
Vi fortsätter ett stycke; en mur åtskiljer, den bestämmer identitet och skaffar beskydd för gemenskapen i dess strävan hän mot gemensamt mål och för dess sammanhållning. Den är ett ställningstagande, ett synligt uttryck för integritet och andlig ställning. Den betecknar ett val och bekräftar tillhörighet. Muren står som ett ord om slutgiltighet. Den gör detta mot de anspråk, de angrepp och den förmätenhet som yttervärlden mobiliserar, från dem som tanklöst strövar förbi, från dessa som med arrogans och övermod försöker tränga sig in, dessa som inte bryr sig om att värdera och respektera de värden som muren representerar – värderingar som står fast för att på allt sätt tjäna mognad och mänsklighet.
Ytterligare, murar existerar för att definiera och upprätthålla särskild form och ordning, en utmärkande karaktär. Den Heliga Stadens murar, murarna kring vår stad ställer fram ett yttre uttryck för en inre verklighet, templets verklighet med altaret centralt placerat. Muren reses för att representera Kristus och hans karaktär. Den är byggd som ett vittnesbörd och den lyfter fram dessa ting som tillhör Kristus. Då Kristi vittnesbörd förs fram till fullhet är det också nödvändigt att klart avgränsa vad som hör till detta vittnesbörd och vad som inte hör dit.
En mur åtskiljer eller faller sönder. Dess brister, dess konstruktionsfel och dess svaga punkter är tveklöst förödande. En rämna i stadens försvar är begynnelsen till dess fall och till dess innevånares fångenskap. Man kan inte låtsas ha ett starkt försvar. Att endast imitera en andlig verklighet är sämsta utgångspunkt då stridens dag är inne. Moralisk resning, eller avsaknaden därav, återspeglar den inre verkligheten. Utan denna autenticitet kommer mannen, och hans stad, att falla. Detta sorgliga faktum upprepar sig gång efter annan, det finns inte tillräcklig rättfärdighet i staden för att den ska kunna stå. Folkets andliga tillstånd bär en förfärande reva. Och Gud söker efter män som kan förmana och ge råd med allt tålamod och duglighet. Herren ses själv vandra bland sina ljusstakar, församlingarna, och han har svärd i mun till kraftfull tillrättavisning.
Gud söker efter män, efter män som växt sig dugliga, som har mognat i Kristus och som kan representera altarets verklighet. Gud söker efter en man som kan stå i gapet, en som kan stå rakryggad i dessa dagar.
Men det finns ett sort mått av sorg i Herrens milda röst, en sorg av en sort som inte förstås av stadsbon. ”Jag finner ingen.” ”Jag kan inte finna en enda som gör sig redo att ta sig an denna uppgift.” Språket är korthugget, ordvalet är distinkt och lämnar inget utrymme för generaliseringar, ursäkter eller tillägg. Dessa män som klarar att hantera rämnor i murar räknas i ental, om de alls går att finna. Sammanbrottet är universellt – dessa rakryggade är få. Behovet är universellt – en man räcker. Kallelsen är universell – en man, vilken som helst, duger. En man under Guds hand duger. Vem som helst kan stå i detta gap. Men det krävs en man, en person som ställt sig mitt i den fullhet som är Kristi fullhet.
Mannen i gapet, den man som ska kunna mura igen en reva i muren måste låta sig intill fullständighet informeras om verklighetens fulaste baksida. Nehemja använde långa mörka timmar till genomförandet av dessa grundliga undersökningar som sedan lät honom ställa upp en tillförlitlig bedömning av murens tillstånd. Den religiösa människan gömmer sig för verklighetens kärvare partier. En sådan person har inte mycket till övers för sin nästa om inte ett sådant intresse på något sätt bättrar på rykte och prestige. Den andliga människan skaffar sig reparationsverktyg och ställer sig att arbeta i närmsta reva. Den andliga människans tillbedjan formas till ”en gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, och består i att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen”. Jak 1:27.
Den andliga människan är en hungrig människa, hon hungrar efter rättfärdighet, hon hungrar efter verklig verklighet – autenticitet. Hon fruktar för Guds ord och det för att tillgodogöra sig ett korrekt, andligt perspektiv – Jes 66:5.
Disciplin, ett ordnat andaktsliv, en tyglad tunga, en kropp i balans, ett redbart och ärbart liv är i sig självt ett reparerande av rämnan i muren, en profetisk försmak av det som ska komma bland de många. Den andliga människans val låter sig dirigeras hän mot det som äger det slutgiltigas karaktär, hän mot gudfruktighet och gudsfruktan – att låtsas och att leka är betydande defekter i en människas karaktär efter detta sätt att se. Hans livshållning står som ett skilje mellan eviga värden och all fåfänglighet. Dygd och duglighet överbryggar gap. Rättfärdighet uppväger och betalar för orättfärdighet. En rättfärdig människa kan rädda en stad. En rättfärdig människas bön är en verksam kraft. . . Dess verkan vilar i dess ursprung, i Kristi rättfärdighet.
En människa ber i enlighet med vad hon ser. En individs duglighet i gapet till försvar, följer hennes förmåga att se, att upptäcka och värdera, att definiera och att sedan låta sig förenas och identifieras med behovet. Effektiviteten i gapet till försvar härrör ur förmågan att, som präst, känna med och vara ett med medmänniskan. Mannen i gapet är verkligen präst, han är den som bär folkets börda inför Herren. Han ger av sin tid som ett offer i arbetet med den nedbrutna muren, i arbetet för att återföra brustna hjärtan till liv, i arbetet för att föra hem ett vilsegånget folk.
Han känner folket, han är väl förtrogen med nation, han ser dess motsägelser, dess svagheter och dess förställning, han vet om dess synd. Han, eller hon – glöm inte det – ger ut av tillgängliga resurser för att nå fram i upprättelsen. Han ger sig själv – att mobilisera i tillfälliga, om än omfattande, aktioner för att be för ett land är att helt och hållet missförstå måttet av den satsning som måste till för förändringens skull. Att samla de stora skarorna till bön i en hörsal eller i någon centralt belägen park i huvudstaden för att med hjälp av folkhopens storlek söka övertyga Gud om att han bör följa våra råd och anvisningar, visar endast arrangörens okunnighet och, kanhända, hans ovillighet att på allvar ta sig an den börda som ligger färdig för den seende människan.
Hesekiel tillfrågades av Herren om han ville döma staden och förehålla henne alla hennes styggelser. Hes 22:2. En man i gapet gör sig redo att ”förkunna för Israels hus om detta tempel, så att de skäms för sina synder”, och för att de ska kunna ta mått enligt förebilden. Hes 43:10. Han befinner sig mitt i rämnan för att demonstrera verkligheten, återerövra dess innehåll och återskapa mönstret, för att visa Guds hus som en bindande verklighet för alla människor och i synnerhet för dem som redan menar sig höra hemma däri och som därför skulle vara kapabla att känna och representera detta Herrens hus.
Det som främst, det som först, det som verkligen karaktäriserar en sådan person är hans duglighet att stå. Själva tanken med, måttet på en sådan människa är hans position, hans förmåga att hålla sin position. Han står inför Herren, med Herren, i Herren – det är detta som gör skillnaden i all dess fullhet. Hans inre har rest sig som ett skarpt avståndstagande mot stadens hållning – men han gör inget mer än att stå. Hans inre är fyllt av förväntan och glädje – han har sett Staden, ”staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud”. Han står, och låter detta vara ett omvändelsens uttryck, i väntan på att Herren ska ingripa – ingripa som Sions förlossare. Men han lägger inte till något av sitt eget, han försöker inte korrigera utifrån sitt eget, hans kommentarer och hans egen kraft att styra och ställa har tystnat och sinat, hans vrede och hans duglighet har nått sitt slut.
Han är där i gapet därför att Herren har lagt sin hand på honom, han är där därför att all annan ambition och dragning har ebbat ut, varje önskan och drift har försvunnit, varje band och bindning har lösts upp. Han står, står kvar, och detta är själva hjärtat i hans tjänande, och hans varelse lyser av ett ”helt för Gud”. Och han vet att han är uttagen för att göra det han gör, han kan inte kopiera någon annan människas tjänst. Han är helt unik. Han har formats att stå i kraft av det som är fullkomligt.
Verklig bön skaffar och formar målinriktning för bönelivet. Bedjandet är ett sökande efter förmåga att se, bedjandet har till uppgift att låta Gud uppenbara sig sådan han verkligen är. Bönhörelsens fullhet består av Gud, Gud sådan han verkligen är. En man i gapet tjänar som exempel och förebild i utgestaltandet av ett böneliv fyllt av vördnad och andakt. Ett sådant stående i gapet, med allt sitt allvar, är ett enda rop i förening med Guds eget hjärta. Han står där mellan det som är, det som han inte hör ihop med, och de ting som hör Himlen till, vilka inte har något utrymme här och nu. Och bördan är outhärdlig, men han står. Han står i denna position för återställandet och slutförandet av Herrens vittnesbörd och för nödvändigheten av en klar definition av det som hör Kristus till och det som inte hör dit.
Att låta sig placeras mitt i revan är ett och detsamma som att bära på ett rop på autenticitet, på verklig verklighet, på en korrigerad och ändamålsenlig ställning inför Gud. Om Herren håller på att bereda dom är behovet av män i gapet så mycket större. Om Herren håller på att bereda dom är behovet av dessa väckelsens män så överväldigande stort. ”Jag söker efter en man i gapet, men. . .” Ståendet begynner med detta: ”Jag accepterar inte det faktum att Herren inte kan finna en sådan människa. Jag måste försöka. . .”.
Det finns en rad frågor att besvara. De är i sig själva gap att fylla: Vilket slags vittnesbörd kommer att hålla som verkligt vittnesbörd? Vad slags tjänande gagnar Herren och hans sak? Hur ser den uppoffring ut som reflekterar ett verkligt prästsinne i denna sena tid? Har rättfärdighet och gudsfruktan någon inverkan på det samhälle vi lever i?
Ser man oss som snälla, men i avsaknad av Guds härlighet? Går vi på enligt etablerade mönster men missar målet därför att vi inte vet något om ett liv i lydnad? Våra rutiner och vanor är kanske mättade med snällhet men vårt misslyckande består i en slående brist på män efter Guds hjärta. Vårt gemensamma avguderi sker i ett misstolkande av Kristi fullhet och hans välsignelse. Om Gud förbereder dom över sitt hus för dess misslyckande i att representera Guds tempel, är en man att ställa i gapet det allra främsta behovet.
Det fordras en man i gapet för att föra tillbaka det som förlorats. Det krävs en man, en man stående i gapet för att visa skillnaden mellan det som är ädelt och kostbart och allt detta som hör förgängligheten till. Det behövs en övervinnare, en som inte följer strömmen, en som förblir i Kristus för att kunna representera Guds Hus. Denne man i gapet låter Gud uppenbara sig sådan han verkligen är. Detta är övervinnande i dess verkliga mening; att kunna låta bli att lägga till något till det som Gud ställer fram som fullgod uppenbarelse, att inte dra sig undan i trängda lägen, att inte söka det som tillfredställer köttsligheten eller fördelar bland och ställning inför andra män. Strävan efter mandat och fördelar är just sådant som gagnar de krafter som orsakar klyftor och rämnor i stadens mur.
De styresmän som har hjärta för staden och dess försvarare tillåter inte att muren bemannas av soldater utan disciplin. Bönearbetare som inte bryr sig om lydnadens nödvändighet är utan värde i den andliga konflikten, Mod går hand i hand med disciplinerat uppförande, övermod skördar fåfänglighet. Den som klarar att stå i gapet, gör det i kraft av den autenticitet som vuxit i hans inre i Herrens närvaro. Den som står, klarar att göra det därför att han har stått och har stått kvar och fortfarande står. Att besöka gapet, att hälsa på en kort stund skapar inget stående. Den som står har bekräftats i sin uppgift och i sitt stående av själva Himlen.
Vi behöver förebedjare i gapet, vi behöver anförare i gapet, vi behöver hjärtats män i gapet. Vi behöver en prästtjänst i gapet. Vi behöver präster i gapet, stående där i kraft av det offer som framburits av Kristus genom Evig Ande. Sådana män kallas till rening, till tjänst inför Levande Gud.
Vi behöver sådant tjänande på varje ort. Detta behov ökar i omfång och intensitet för varje dag allteftersom dessa förstörelsemakter marscherar vidare i allt större antal.
Finns det någon där ute som kan lämna gensvar till detta Herrens ord?
En man i gapet. . .
Bara en. . .
Lars Widerberg
