Församlingen, den verkliga församlingen, den församling som inte kan skakas, reflekterar sin ankomst, sin begynnelse och sin fullhet i varje ögonblick av sin tillvaro: ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Hon har själv blivit den stad som Gud bygger. Hon har blivit det som pilgrimer och profeter sökt ända sedan Abraham kallades att lämna Babylons städer för att ge sig av på färd mot det som alltid ligger bortom.

De gamla profeterna sändes med ord om väntande dom och annalkande skakningar till många av dessa städer – knappast något av dessa stora befolkningscentra reagerade med omvändelse. De var alla maktcentra som vart och ett, efter sin egen definition, sökte bekräftelse och erkännande som det främsta och dugligaste. De skaffade alla identitet och motivationsgrund hos prålandets och fåfängans förvirrande makter. Dessa makter, som styrde vart sinne, var slavmakter och var mästare i att ordna fruktan och plåga. Var och en av dem ignorerade och föraktade de svaga och försvarslösa. Denna maktanhopning försåg med gemensam identitet och kulturella mönster med hjälp av extatisk offerkult – ofta i dess grymmaste former.

Våra städer har blivit arrogansens fästen, samlande sammanhang för förödmjukandet och självupphöjelsen. Våra städer har gett sig av på färd mot självhävdelsens och frigjordhetens fulla och fulaste uttryck. Den allt famnande staden har ordnat rätt åt sig att klassa det beständiga föråldrat, klassa skillnaden mellan det oföränderligt sanna och falskheten som oanvändbar. Självutnämnda talesmän, första rangens personligheter, utverkar mandat och auktoritet åt sig för att göra av med värden och värdighet – och firar stortaligt all tomhet och tarvlighet. Allt som återstår för framtiden är avskyvärdheter och grymhet. De förnämligaste uppträdandena, de verk som bärgar de främsta utmärkelserna på Broadway och i andra nöjescentra – detta som räknas som det bästa och mest lysande – innehåller ofta de mest vedervärdiga angrepp på gudsfruktan och gudfruktighet. Men, Herrens ord om kraftfull åtgärd och slutlig skakning står fast.

Babylon, ursprungsformen för allt bristfälligt och sekunda liv, finns överallt. Babylon, den allt omfamnande staden, finns överallt. Babylon, ursprungsmönstret för all opposition mot Himlens eviga värden och dess helighet, finns överallt. Hennes smicker och sensualism, hennes inbilskhet och övermod, hennes fantasier och hysteri skaffar inget utom kraftfullt och slutgiltigt skakande från den ort där sann auktoritet vilar. Hennes förakt för allt som hör gudfruktigheten till – inklusive allt som förefaller svagt och som inget är – kommer att bli hennes slutgiltiga fall. Kristi kors är verkligen en brytpunkt i Ändens dagar. Korsets förkunnelse kommer att få henne att skälva bortom bristningspunkt, och se till att hon försvinner för gott.

Den allomfattande staden, summan av allt stadsväsen, kommer att föras till domstol och till dom. Hennes mörker kommer att konfronteras av en stad byggd på hälleberg, en stad full av ljus. Hennes lastbarhet och inneboende ondska motverkas av ett folk som alltfort vet något om saltets sälta. Hennes position som den främsta i ordning, som den verkligt frigjorda staden, kommer att tas ifrån henne av en liten skara överlåtna som aldrig sökt position, aldrig haft något att erbjuda, aldrig räknats bland de skolade och dugliga – en liten skara som räknats för intet bland de privilegierade.

Denna skara överlåtna, den verkliga församlingen, låter sig inte engageras i strid efter köttsligt mått. De vapen som ska riktas och brukas mot denna allomfattande stadsstruktur hämtas från en arsenal bortom denna värld. Det som föraktas av henne bär, genom att vara föraktets mottagare, på hennes undergång. Det som inget är fungerar som motmedel mot det som ser sig själv som främst och dugligast. Det som är sant andligt är höggradigt effektivt mot allt som hämtar sin styrka efter jordiskt sätt.

Herren samlar sitt folk i dessa sista dagar för att förbereda dem för dessa radikala skakningar. Detta som inte kan skakas håller därmed verkligt vittnesbörd. Den församling som inte kan skakas, säkrar en räddningsplattform i den sista tiden för sådana städer som vågar agera som Nineve en gång för lång tid sedan gjorde – med samfälld omvändelse. På detta sätt kommer vi att kunna uppfylla vår roll som Sion, den stad som Gud berett.

Lars Widerberg

Texter: Hebr 12:22, 11:10, 16, 1 Kor 1:27-29, 10:4-6.

Herrens hushåll är ämnat som ett återlösandets sammanhang. Detta lilla sällskap av allvarets män och kvinnor tar bäring efter Faderns vilja, efter Guds intention. Varhelst dessa heliga samlas, vilar de i Herrens Ord, för att låta sig undervisas till disciplinerad funktionalitet. På varje plats där Herrens tabernakel rests och etablerats, förs folket till fostran till gemensamt prästgöra. ”Där kommer jag att uppenbara mig.” Där kan man samtala. Där får man tag på hans vilja.

Utan Mästarens ord, förblir huset tomt. Ett hushåll som inte hör, som inte lyssnar, faller samman. Församlingen, ämnad att stå brinnande, tvingas att stå med skam därför att Ordet inte hanterats med respekt, därför att det gemensamma lyssnandet och sökandet uteblivit. Hon har förlorat sin förmåga att blygas och skämmas. Den Heliga Sammankomsten skaffar hörandet åter. Sammankallandet, sammanförandet av allvarets män syftar till förkrosselse, till prästtjänandets djupa omvändelse och försoning i samklang med Faderns vilja. Detta sammankallande av allvarets män, på var plats, siktar till förkrosselse. Det siktar till en återerövrad fruktan för Guds eget ord.

Joel, profeten som siade om den Helige Andes utgjutelse, var också den som hade till uppgift att ge de klaraste instruktioner för den procedur som alltid föregår en utgjutelse. En Helig Sammankomst: En förståelse av den absoluta nödvändigheten av att återvända till Guds eget ord, den absoluta nödvändigheten av att återvända till en samfälld förståelse av Guds vilja, och därtill lydnad i fullt mått till den givna uppenbarelsen. Kung Hiskia, den grundliga återupprättelsens kung, förtjänar sin plats i Juda rikes annaler som en ledare som förstod att söka Guds vilja och som modigt ledde sitt folk, med prästtjänsten i frontlinjen, i ett upprensningsföretag som behagade Herren och som säkrade hans helgande godkännande. Församlingen måste återvända till helgandets protokoll, till apostolisk förebild. Den moderna andligheten förbikopplar dessa försonandets och helgandets särskilda anordningar och samlar sig andliga upplevelser, ett karismatiskt låtsasväsende, som måste undvikas. Karismatiskt mått och helig upprättelse hämtas inte fram utan helgandets sammankomster och en sund och samlande fruktan inför gudsordet.

Gud tycks stå utan röst, utan talan, i sitt eget hus, hans namn saknas i röstlängden inför de stora besluten. När apostel Paulus beskriver huset, gemenskapen och uppgiften finns det inte ens en antydan till tvekan eller otydlighet: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Rom 12:1-2. Han definierar tjänst och tjänande som offertjänst, ett offer som främst är ämnat att behaga Herren, ett prästsinnets och offervillighetens tjänande som vilar på en fulländad förståelse av Guds vilja.

När samme apostel tillåter oss att blicka in i sitt böneliv, förs vi omedelbart och otvetydigt till klarhet i fråga om prioriteringar. Han ber om att vishetens och uppenbarelsens Ande ska föra till en genomgripande kännedom om Fadern och om Jesus Kristi kärlek – detta för församlingen i Efesus. För de heliga i Filippi ber han att deras ”kärlek mer och mer skall överflöda och leda fram till insikt och klart omdöme, så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag, rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger, Gud till ära och pris.” Så långt: Insikt om Kristi kärlek för att kunna stå med omdöme och tankens skärpa, rika på rättfärdighetens frukt. Sedan för vännerna i Kolosse: ”Vår bön är att ni skall uppfyllas av kunskap om hans vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och i allt behaga honom, när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer till i kunskapen om Gud.” Guds hus: den plats där insikten om och förståelsen av Guds vilja prioriteras som en absolut nödvändighet och som en allt reglerande riktpunkt.

Den Heliga Sammankomsten står som den stora utmaningen. Vem låter sig engageras för ett återinsättande av gudsordet i vår krets? Vem står redo att låta sig inkluderas bland allvarets män? Herren söker sanning i vårt innersta. Kunskap lagrad i huvuden, uttryckta som teser och bekännelser är av sekundärt värde – ofta av sekunda ordning, då Anden inte får närvara förvandlas den till att vara lika falsk som en lögn. Hans hus måste få vara ett helighetens hus, en Helig Sammankomst. Vårt gemensamma bedjande måste göras sådant att de sträcker sig efter en säker förståelse av hans Ord, efter ett grundligt och hållfast förblivande vid hans Ord, efter ett upprättande av förståelsen av Herrens vilja.

Lars Widerberg

Texter: Hebr 3:6, 2 Mos 29:42-43, Jes 66:5, 2 Krön 29:20, 30:10, 31:20-21, Rom 12:1-2, Ef 1:15-18, Ef 3:14-19, Fil 1:9-11, Kol 1:9-10, Ps 51:6.

Den människa som står med mandat, gör så därför att han bär med sig ett stycke gudsumgänge. Över hans inre konstitution finns ett ”annorlunda” ingraverat, egendomligt attraherande signalerar hans väg sitt ”Bortom”. Han har gjorts till en grundläggandets man, med bestämd förankring i verkligheten, därför att han lärt sig frukta för Guds ord. Han lever ett liv märkt av att ha blivit förd bortom för att se Gud, och för att sedan se sig själv utifrån detta första seende – och ytterligare, för att se halvhet och medelmåttighet så som Gud ser dessa utifrån sin helighet och renhet. Mandat och sändande innebär konflikt – helighet stående mot trivialitet och ytlighet. Han är aldrig tillfreds med beskäftig religiositet, söker alltid efter anknytningspunkter till de ting som väntar bortom.

Han har gjorts till väktare, med allvar bevakande det som hör till seendet. Han har villigt låtit sig föras till att inte vara annat än en tjänare, en enkel man som står inför Gud tålmodigt dröjande för ord, väntande på en börda, avvaktande Guds tid. Han låter sig inte engageras i människors verksamhet – han ställer sig vid sidan av, kanske rent av avvisar den. Elia ordnade sig inte plats bland fåfängans förespråkare, han passade inte i gänget. Väktaren vandrar kanske ensam, men aldrig med näsan i vädret. Han väljer sig inte position vid sidan av eller över andra för att visa upp sitt annorlundaskap. Hans roll är tjänarens – med handduk till hands såväl som med passande tillrättavisning. Det ord som reglerar hans tjänande finns i Romarbrevet 1. Paulus slår fast att det verkliga tjänandet har sitt ursprung i den inre människans hållning. Det tjänande som uttrycks med händer och fötter, med tanke och mun måste föras till överensstämmelse med det seende och sändande som formats bortom.

Detta som är sant i fråga om seendet och sändandet begynner, och har sedan täckning ända till fullhet, i tjänandet. David kunde väntandet. Jeremia hade sina tårar, och bad om mer av samma sort. Elia stod på sin långvariga övning i uthållighet – ”Gud som jag tjänar, Gud inför vilken jag står”. Jesaja förde tjänandet till fullhet i sin evangeliska förkunnelse. Hesekiel hade funnit ett ord att tala, ett ord som passar tider och sammanhang då både Israel och hedningar ska ledas att se Gud – ”Yada”, ett ord som omfattar seendets och förståelsens erfarenhet, och som återkommer 70 gånger i hans text. Den man som sänts är tjänare, grundläggandets man är och förblir tjänare. En människa som sänts med ord från Gud måste förbli tjänare. Om denna särartade ingrediens saknas hos den som säger sig vara sänd, gör vi endast illa då vi inte förkastar hans anspråk.

Mandatets människa står kvalificerad att tala utifrån inre verklighet. Hans erfarenhetsbas, hans vandring inför Gud ger honom denna frihet. Det seende som Herren fört honom till, ställer honom med fullmakt. Detta Guds synsätt motsäger allt för ofta människors samfällda synpunkt, vilket för med sig att erkännanden uteblir från sammanhang som tagit sig rätt att förmedla sådant. Det mandat, den uppgift, som formats i Guds närhet ställer oss svarslösa och handfallna då vi söker dess verklighet och utgestaltning – både då den förmedlas och då den ska genomföras. Mandatet konstituerar handfallenhet för den som sänts och för dem som träffar på och träffas av dess skärpa. Himlen ställer sig i vägen för och verkar stötande på det som hör det jordebundna till. Om den människa som bragts ur fattningen genom dess inbrytning stannar upp för att tänka och omvärdera, finns det hopp om frälsning. Om hon istället vänder sig emot Guds tilltal, och gör så upprepat – återstår endast ett domens skakande och sammanbrott.

Den människa som utvalts för ett mandat, förs åt sidan för att kunna begynna se in i och iaktta de ting som ligger bortom – ett icke mätbart stycke bortom det ordinära. Hans dagar kommer att upptas av ett väntande likt Davids, han förs kanhända till tåreflöden på Jeremias vis, till danande av det inre med fårhjorden i likhet med Mose eller Amos, till vänskap i kungligt följe så som Jesaja eller ensam vid en tynande bäck som Elia. En man formas inte över en dag. De erfarenheter samman med Gud, i vilka sändandet och mandatet vilar, står inte öppna för var man att läsa om eller diskutera. Men dess autenticitet och soliditet står klippfast konfronterande inför alla. Mandatet talar – också utan ord – som markör mitt i människors fåfänga, som de eviga värdenas markör där Himlen saknar röst.

Sök efter män med gudserfarenhet. Be om män som sänts med Himlens mandat.

Lars Widerberg

Läsning: Jes 6:5, 66:5, Rom 1:9

Hämtat från anteckningar beredda till en församling i Bronx, New York.

En man kallad att stå med Gud, vakande under det att tid och värld följer sitt spår, ibland förd till att erfara och förnimma Himlens sällsamma väsen, finner sig inklämd mellan två väsensskiljda landskap. Det ena har förlorat sin skönhet och attraktionskraft – det är bara smutsigt. Det andra är annorlunda, bortom ord och försök till beskrivning. Den människa som kallats att stå med Gud befinner sig mitt i ett gap, mitt i ett spänningsfält där krafterna överväldigar. Han har sett Himlen, därför gläds han med bävan. Han har gjorts medveten om frånvaron av himmel, därför bär han en börda som hotar att bryta honom sönder och samman. Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Denna människa har sett Faderns ansikte, sett ljuset i dennes ansikte – ”himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. Kristallhavet har intagit hans horisont – oskuld och helighet, sanning och mjukhet sammanflätade. Beskrivandet och skrivandet faller samman – hans sökande efter orden upphör inte. Lammet, slaktat och uppståndet, har invaderat hans dagar, fyller hans tid till brädden – det har omgestaltat hans utblick och hållning efter prästfolkets sätt. Hans anblick för med sig en hälsning om heligheten, dess väldoft ger sig tillkänna i enkelhet och oskuld.

Utsikten till och löftet om ett seende, en utblick, av denna kvalité fyller en människas hjärta med bävan. De som sökt det och som funnit väg till det har hjälpligt beskrivit sina iakttagelser i enkla dagböcker, i prosans varianter och poesins alla rytmer, i storslagen teologi – allt ligger redo att sporra oss till stilla vandring så väl som till stordåd. Ändå söker Gud sin man – en enda. . . Varför, varför tvekar man att ta sig in i Guds närhet? Är den frälsning som Herren har berett defekt, det beskydd som ligger till reds otillräckligt? Är spänningen i gapet för svår att hantera, är Guds börda för tung att bära? Är Guds Andes resurser för magert tilltagna? Varför måste Gud ge sig ut för att söka efter en man att ställa i gapet till försvar för landet? Se på saken ur Herrens perspektiv – ingen att placera där det skulle göra mest nytta.

Den som ställts i gap, i revor och rämnor, brottas med verkligheten – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk.  Den människa som står i begrepp att ta sådan position brottas med den utblick som gudsordet förmedlar – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Mannen i gapet måste lära sig att se som Gud ser. Människan i gapet låter sig identifieras med sitt folk, med sin omgivning i sanning och i kärlek – för att han därigenom ska kunna låta ord följa som sammanflätar sanning och kärlek. Sådana ord är aldrig sentimentala eller klemande, heller aldrig hårda och okänsliga – alltid vägda efter Himlens mått. Hans ord väjer för efesierdilemmat, vilket uttrycker sig i förmåga att avslöja det som står falskt, men som står tomt på omsorg och mjukhet mitt i denna sin nödvändiga begåvning. Himlen, dess ljus och kristall manövrerar bort bristen på autenticitet. Mannen i gapet kämpar det mjuka kriget – hans vapen tillhör inte världen.

Mannen i gapet är en person som redan smakat döden, en korsfäst människa. Vad skulle spänningen i gapet kunna kosta utöver detta? Han har begynt att formas av Kristus. Vad skulle världen kunna ställa upp emot honom? Hans tjänande har Kristus, den korsfäste, som grund. Vad slags fiender skulle kunna skaffa makt över honom? Mannen i gapet har sett och satt namn på den plats han är på färd mot – den himmelska staden. De platser han lämnat bakom sig återser honom inte, om inte Gud sänder honom som budbärare. Därför har han frihet att tjäna med fullt fokus på den uppgift som ligger framför honom. Han delar aposteln Paulus synsätt: Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:17-18.

Men, varför är dessa män så få, så svåra att finna när de bäst behövs? Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .

Lars Widerberg

Läsning: Hes 22:30, Jak 1:17.

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Guds röst, och de ord som sänts till den vilsefarande nationen, mot de krafter som drog över sig dom och ödeläggelse, var av kraftfullaste slag – som ett lejons rytande. Orden mobiliserade den starkaste kraftansamling mot fåfängans dynamik, mot de samspelande faktorer som lockade hela folket att endast söka sig tryggad utkomst och välgång. Dessa fåfängans herdar och de främmande makter som grusade Gilead och bröt sönder det samlade vittnesbördet till något som väl stämmer med ett modernt ”Ground Zero”, till något av dessa bottenlägen som vi nått i dessa dagar. Gileads balsam hade försvunnit, fåfängan hade tagit dess plats. Dess ledare hade inget intresse av att söka återupprätta vittnesbörd och andlig hållning.
Och Herren ryter. . .

Ord gavs åt en annan profet efter en period av sönderfall och ödeläggelse – till Joel. Guds börda, vilken han hade i uppgift att föra fram till ledare som brast i vilja att se så som Gud ser, Guds börda bestod i att det inte längre fanns någon som kunde representera honom och hans sak, ingen fanns som lät sig föras till samvaro med honom. Inga matoffer eller drickoffer fanns tillgängliga, ingen gemenskap med Herren var längre möjlig på grund prästernas fåfänga och självfokus. Det fanns inte längre någon väg in i den Heliges närhet på grund av deras ovillighet till omvändelse, på grund av deras ovilja att ge upp sin världstillvändhet. Och Herren klargjorde för dem alla, att utan tårar och omvändelse – stående på helig plats, mellan förhus och altare – kunde det inte bli tal om någon utgjutelse av Guds Ande till återupprättelse. Vart försök till upprättelse vid ett bottenläge utan allvarets sammankomst till omvändelse måste sluta med fiasko.
Och Herren ryter. . .

Herren har sak med sitt folk, och denna sak kan definieras i en enkel sats: Vittnesbördet om ”Kristus i oss” har på det hela taget lämnat församlingen. Det samlade vittnesbördet om Kristi närvaro, om den andliga renhet och mognad som Kristus tillför, har grusats. Herdar och lärde räknar inte det andliga mognandet, gudfruktigheten, som ett värde att värna. Gileads balsam, det samlade vittnesbördet om ”Kristus i oss, härlighetshoppet”, vittnesbördet om försonandet och upprättandet, har förts åt sidan till förmån för ett underhållningsevangelium som står i vägen för eftertanke, står i vägen för sökandet av frälsning och helighet. Att Guds härlighet är borta, att vi står utan härlighet som det gamla Israel – I-Kabod, bekymrar ingen. Dessa eviga värden ställs på undantag, för att ”sökarna” ska känna sig hemma och inte råka ut för obehag.
Och Herren ryter. . .

Den profetiska församlingen, den församling som öppnar och böjer sig för nödvändigheten att sätta sig i säck och aska, sätta sig med ett djupgående omvändande, kommer att få se ett återförande av vittnesbördet. Där de heliga samlas, gudfruktiga män och kvinnor, kommer dessa att kunna föra fram ett ord om återupprättelse vid sitt eget ”Ground Zero”, där vittnesbördet tröskats och trängts. Där Guds dom och skakande har fått verka ett gediget gensvar kommer man att kunna uppleva en Andens utgjutelse till ett upprättande av vittnesbördet. Och den upprättelsen kommer att äga genomslagskraft.
Och Herren ryter. . .

Herren väntar på att män ska låta sig samlas, på att kvinnor ska låta sig samlas, till Helig sammankomst, till gråt mellan förhuset och altaret, till gråt och omvändelse för det vittnesbörd som så har trängts och grusats i Gilead, gråt och omvändelse för ett upprättande av gudsgemenskapen, gråt och omvändelse över den kraftigt rotade ovilligheten att tjäna inför Gud och människor i sanning och ödmjukhet. Den Heliga sammankomsten vågar klä sig i säckväv, den Heliga sammankomsten vågar tala omvändelse, den Heliga sammankomsten är det enda sammanhang som har lov att dröja inför Gud i väntan på ett återupprättande av vittnesbördet, det enda sammanhang över vilket Gud låter sin Helige Ande utgjutas för ett gemensamt vittnesbörd till gudfruktighet och tjänande.
Och Herren ryter, till både skakande och upprättelse.

Lars Widerberg

Läsning: Am 1:1-5, Jer 8:22, Joel 1:8-10, Joel 2:12-14, 1 Tim 2:8-9.

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Herren Jesus bygger sin församling för vittnesbörd och tillbedjan. Han sammanför ett folk för att stå som prästfolk med Davids löften och likvärdigt ansvar i ett tjänande inför Gud, Fadern. Män och kvinnor förs samman för enklaste och märkvärdigaste uppgift – att vistas inför Herrens ansikte. Män och kvinnor förs samman för att höra hans röst. Tillbedjan öppnar hjärtan till att föras nära Hans hjärta – en helgandets invasion mitt under det gemensamma lyssnandet. Tillbedjandet öppnar sinnen för Guds tankar – för insikt, tillförd av den Helige, där man gjort i ordning för stillhet. Sann tillbedjan fordrar neddragen ljudvolym, få instrument, ingen ritual – sann tillbedjan begynner då man vågar hålla tyst, begynner då det uppmärksamma lyssnandet prioriteras.

Ett seende, ett samfällt seende, iordninggjort av Herren för sitt folk, och det intensiva lyssnandet som mobiliseras i de heligas gemenskap skapar tillräckligt fundament för ett mandat, för ett auktoritativt ord att verka över sammanhang och situationer till vilka det har sänts. För formandet av en sådan gemenskap, en sådan församling, måste altare och offer göras i ordning. Begynnelsen till en sådan gemenskap och dess tjänande inför Herren vilar i dess gemensamma offervillighet.

Se på staden, ta en grundlig titt på dess främsta särmärken. Se på de gamla städerna, såväl som på deras moderna motsvarigheter – alltid likadana. Ställ upp några ord på rad och stadens ihärdiga ljus skapar genast sin egen definition. Extravagant, hämningslös, förljugen, övermodig och stolt, anspråksfull och skrikig, fantasterier och dumhet, bisarr och pervers. Dårskapen växer med hennes omfång – ju större stad, ju mera inbilskhet. En kär kristen filosof angav boktitel, som fångar helheten med bittersmak: ”Death in the City”.

“Babylon is everywhere”, Babylon finns överallt slog en arkitekt fast i en annan boktitel. Dess hängande trädgårdar ansågs tillhöra världens sju underverk. Lättsinnig, överdådig, tygellös – ta fatt fler ord i samma genre och du finner hennes väsen. Ur, Abrahams stad, hade ett altare i varje gathörn. Med hjälp av alla dessa altare formar man stadskultur och sedan landets mönster. Den moderna staden hyser marknad för varje tanke och trend. Som trons fader kallades Abraham att lösgöra sig från staden med dess många altaren, för att påbörja resa till den stad som Gud gjort i ordning – till Sion.

Tillbedjan bryter mönster, tillbedjan bryter sig loss. Tron bryter sig loss. Tro och tillbedjan reser sina egna heliga altaren längs vägen till den himmelska staden. Tron vänder sig bort från städernas altaren, från trendernas och tankebyggenas altaren för att göra sig redo att bygga altaren till Guds ära, för att bygga vittnesbörd som pekar på helgd och gudfruktighet. Lösgörandet är ett måste, en nödvändighet för helighetens skull och för det prästerliga tjänande som pilgrimen så småningom leds in i. Prästtjänst kan inte utföras utan denna grundliga uppgörelse och detta övergivande, av den enkla anledningen att Gud inte lämnar sitt bifall till prästtjänst som står besmittad av främmande protokoll.

Se på Jerusalem. Denna stad förvandlades till ett imiterandets sammanhang i stället för att vara en vittnesbördets plats. ”I alla gathörn byggde du höga altaren åt dig, och du lät din skönhet smutsas ner”, Hes 16. Så fördes hon till Babel, till den plats där man dyrkade all slags ohelighet vid altaren uppställda i varje gathörn. Jeremia hade ett ord till Jerusalems män: ”Gå omkring på gatorna i Jerusalem och lägg märke till vad ni ser, sök på torgen om ni finner någon, om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet. Då skall jag förlåta staden.” Jer 5:1-2.

Församlingen, ekklesia, består av män och kvinnor som allvarsamt tagit till sig kallelsen att ta sig ut ur stadsväsendet, ut ur de många altarnas grepp och inflytande, för att söka den stad som Gud har berett. För att kunna vara församling, för att kunna vara ett omisskännligt och helgat vittnesbörd inför dessa städer, inför dess många altaren, måste hon göra sig loss, låta sig skiljas bort från dess väsen och dess mönster. En led, en riktning leder henne in i Guds syften, in i sant tjänande – den leden för omedelbart ut ur och bort från stadens väsen, bort ur dess död, då den står i direkt opposition och fiendskap mot Gud med alla sina förfärliga altaren. Sedan, efter detta grundliga lösgörande, kanhända det kommer en tid då dessa som så renats och avskiljts, får stå i rättfärdighetens tjänst, i ett sökande efter tillfällen till ödmjukt tjänande – en återlösningens och fridens tjänst, ett planterande av rättsinne och gudfruktighet i ett samhälles mylla, vilken beretts genom extraordinärt bedjande.

Det tjänande som behagar Gud består i att bygga altaren, som får stå rena och fria från Babylons mönster – hon som alltid dyker upp med sina mångfärgade erbjudanden i alla sammanhang för att leda till kompromiss, där helgandet och gudfruktigheten räknas som värden med evighetskvalité. Hon är inställsam, hon vill så gärna vara med och hjälpa till med frälsningen och församlingsbygget – men, med sina erbjudanden motsäger hon frälsningens fullhet och motsäger försoningens alltillräcklighet.

Församlingen förs samman till att tillbe vid altaren där vittnesbördet om Jesu Kristi fullständiga välde och styre står odelat. Detta samfällda tjänande får inte vara annat än ett helighetens tjänande inför Gud, Fadern, enligt hans syften i Jesus Kristus. Resandet av dessa altaren är ämnat för att bereda ett sökande av Faderns ansikte, för det seende som ett sådant sökande förmedlar, för Faderns beröring av de heligas hjärtan. Resandet av dessa altaren är ämnat för att åstadkomma ett gemensamt hörande av Herrens röst – för att sedan föra hans ord till en sargad värld. Ett seende och ett hörande efter detta sätt förmedlar mandat – ett mandat som måste stå rent och odelat.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Gud bygger för syfte – hans bygge håller mått och utseende vilka är honom värdiga, mått och fason som klarar att representera honom, representera de syften som bestämts i Kristus. Utväljandet och insamlandet av material, sammanfogandet av detta som ska bära värden och vittnesbörd, uppförandets processer, allt detta detaljerade samspel i denna struktur, allt detta hålls samman av Herren själv – vem annars skulle räcka till för detta?

Erkännandet av Jesu suveräna herradöme, omfattandet och uttryckandet av hans välde i ett gemensamt och grundligt disciplinerat församlingsliv finner endast sitt mått och omfång i Kristus själv. Han är och bär evighetens mått, Himlens egen måttstock. Församlingen, var del och vart segment, var och en individ har sin plats i helheten, håller sin position endast för att lyfta fram och visa upp Kristi välde. Män och kvinnor, unga såväl som gamla har förts till Kristus för att böja knä – alla ska böja knä, vart och ett namn ska knäböja, Fil 2:10.

Med den mjukhet, med den ödmjukhet som följer erkännandet och bejakandet av Kristi välde som en verklighet i den inre människan och den gudfruktighet som följer i det yttre, formas prästhållning och ett mandat till att med rättsinne tjäna syndare i både församling och samhälle. Detta blir i sanning ett ”Kristus i oss, härlighetens hopp” – Kristi hemlighet framförd till hedningar som återlösning och befrielse i dess mest praktiska, fredsmäklande och fridsstiftande kategorier. Församlingen är ämnad att vara en prästsamling som förstår att förkunna och synliggöra Herrens död, i vart skede, till dess att han kommer.

Herren Jesus beskriver sitt bygge av församlingen som ett formande av en prästsammankomst, en återlösandets sammankomst och lägger omedelbart till att den ska vara en konungslig samling. Upp 1:6. Återlösandets verk i dess fullhet innehåller ett förberedande för Konungens återkomst. Församlingens återlösande arbete har sin fullbordan i ett rikesuttryck – ”då allt ska upprättas igen”, Apg 15:16-17. Men, församlingen finner redan denna dag davidsaspekter att låta sig engageras i. Hon är ämnad att låta ”Guds vishet i sin mångfald nu göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen.” Ef 3:10. Detta davidsmandat, detta konungsliga mandat ligger ankrat hos församlingen som helhet – enskilda räder och högröstade individualistiska initiativ kommenderande makterna att vika, skapar endast oreda, en oro och oreda som inte drabbar något annat än församlingen. Allt sådant måste stävjas med apostolisk kraft, för det konungsliga vittnesbördets skull.

Församlingen är ämnad att stå som profetisk sammankomst. Dess roll består i att visa Fadern, Skaparen. Dess roll består i att visa hans syften i skapelsen, hans rättfärdighet och kommande dom. Dess fundamentala roll består i att definiera heligheten och samtidigt föra talan mot orättfärdighet och orenhet, föra talan mot var företeelse som inte låter sig fogas efter Guds evighetssyften. Den profetiska församlingen far inte efter sensationer, den värjer sig kraftfullt mot det bisarra. Sannfärdighet och ödmjukhet sammanförda till en verksam helhet står som markör för det som tillhör Gud. Himlen är närvarande med henne som överensstämmelse – hennes bön är ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Det som hon har sett där i fråga om syfte och profil, söker hon intill desperation att ankra här. Hennes profetroll bär inte med sig många ord, men mycket av det liv och den hållning som hon funnit i Himlen.

Församlingen är en kollektiv företeelse, hon nämns att vara Kristi kropp. I denna sin prästroll, så väl som i sin konungsliga uppgift är hon ämnad att vara ett korrektiv. Hon är ”ekklesia” – dessa som är utkallade ur samhällen och sammanhang för att dugliggöras att tjäna dem som hon fördes ut från. Hon ska vara en korrigerande funktion, hon bär försoningens ämbete, hon har gjorts redo att verka och gripa in med försoningens och fridsstiftandets resurser i Kristus. Hon är en korrigerandets företeelse – genom den samfällda lydnad och ödmjukhet som mognat hos henne är hon kapabel att bära vittnesbörd och vara en gudfruktighetens kraftresurs i helighet inför alla dessa härskare och väldigheter. Hon är ett återlösandets maktfokus mobiliserat av Himlen – ett konungsligt prästerskap.

Vem förmår att bygga något sådant? Vem vågar försöka bygga? Om Kristus bygger – vem kan då stå emot? Om vi tillåter honom att bygga enligt sin modell och sina syften – vad blir då resultatet?
Vilken kommer din främsta bön vara efter att ha läst denna text?
Kommer Jesus Kristus, Herren, att kunna finna något som överensstämmer med sina syften och som därmed är värdigt honom själv i din stad, i de sammanhang där ditt bedjande når?

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Kung David hade förts in i mörkaste modfälldhet under sina försök att föra Guds ark till Jerusalem. Ussa dog under Guds hand då han hade gjort ett enkelt försök att stötta och freda förbundsarken på dess vingliga färd på oxkärra, efter filistéersätt, längs smala spår upp emot staden som Gud hade valt. 1 Krön 13.

Kung David samlade en del av sin insikt om Guds vägar på det svåra sättet – han prövade metoder som inte fanns i handboken och tvingades konstatera att nederlagen kommit därför att ”Vi sökte honom inte så, som tillbörligt var.” ”Vi sökte ju inte Gud på rätt sätt.” 1 Krön 15:13. Många av oss har under långa år förts undan och bort från Guds ordning för tillbedjan och bedjande, långt bort från gudfruktighet och gemenskap. Besvikelsen och bitterheten, misstroendet och missämjan växer till oförtrutet. Allt detta för att vi inte övats att söka Gud efter stadgad ordning.

Man annonserar i dessa dagar stor frihet för allt slags bedjande från kyrkornas talarstolar. Man menar att det går bra att be om vad som helst – det är bara att be enkelt, ”i tro”, gärna med någon som man gjort en ögonblickets lilla överenskommelse med. Gud svarar på all bön. Gud måste ju visa trohet till sina löften. Och man citerar ord som Joh 14:13 och 15:7 till underlag för påståendet att all bön besvaras förbehållslöst.

Men, dessa två textfragment ur johannesevangeliet tillhandahåller sitt eget nytestamentliga ”efter stadgad ordning”, ”på rätt sätt”. Satsen ”om ni förblir i mig och mina ord förblir i er” ställer upp ram och referens, satsen ”i mitt namn” dikterar syfte. Och dessa båda riktmärken reducerar varje köttslig böjelse och ambition till agnar som vinden lätt skaffar bort ur det relevanta bönesammanhanget. Det finns inget utrymme, inget utrymme alls, för jordebundenhet och köttslighet i Kristus. Det finns ingen hjälp eller överlevnad för något annat namn där Herrens namn tillbes. Men vi låter oss indoktrineras annorlunda från våra kyrkors talarstolar och våra böneplatser dränks med all världens smutsiga tankar och projekt – och med all den besvikelse som den uteblivna bönhörelsen orsakar.

Kur och hjälp mot detta bittertillstånd finner man i Saltdalen där Israels armé slog Edom, en väldig här av Esaus avkomlingar. Tillåt oss att påminna om ”att det är HERREN, Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund.” 2 Krön 13:5. I Andens sammanhang representerar saltet ”ett evigt vänskapsförbund mellan Gud och hans folk. I Andens sammanhang står Esau och hans avkomlingar, Edom, för den stora besvikelse och den bitterhet som följde Esaus val av en skål med tunn, röd soppa i stället för förstfödslorättens mättade välsignelse. Saltet minner om trohet till Guds syften. Men, inget salt hjälper i Esaus röda soppa.

Anloppet mot Israel, mot gudsfolket, var massivt. 18000 edoméer – antalet bistert rödklädda representerar alla oräkneliga nederlag, all ånger och blygsel. Denna stora här representerar alla dessa öppningar för besvikelse och bitterhet som så enkelt slår rot i det inre av en människa. Striden mot denna särskilda stridsformation måste föras i Saltdalen. Den kommer alltid att föras i denna särskilda dal. Det är en davidsstrid, ett slag som rör Guds trohet och om tillämpningen av hans löften – denna trohet och dessa löften som följer ur det eviga vänskapsförbundet, ur saltförbundet.

Guds kärlek är kanhända villkorslös och kravlös, men det förhåller sig inte så med hans förbund och vänskap. Den tragiska berättelsen om Arken, filisteerna och Davids försök att återföra vittnesbördets Ark och härlighet efter filistéermönster, i stället för att använda prästsätt, uppenbarar orubbligheten och det absoluta i Herrens sätt att förhålla sig till sin sak. Arken, Guds vittnesbörd, står i fullständig motsats till det filisteiska förhållningssättet – står så i en evig ovänskap. ”Vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Jak 4:4.

Köttslighetens försök att lägga beslag på löftesverkligheten och vittnesbördet för församlingen till den kargaste och ödsligaste fångenskap – en fångenskap som arrangeras och formas av fåfängans profeter, övermodets och överdådets apostlar och av herdar som inte bryr sig om annat än trygg inkomst. Fiendskapen mellan köttslighetens anspråk och en davidsvandring i ödmjukhet är beständig. Den repeteras från generation till generation. Konflikten utgestaltas i varje familj och över var fråga. Men saltet har röst: det meddelar att det går att lita på Gud – och säger samtidigt att efterföljelsen måste ordnas efter Anden. Våra bekvämlighetsmönster har ingen relevans alls där gudfruktigheten bor.

Herren Jesus bygger församling för sina eviga syften. Den ges form och ram efter Himlens egen natur. Dess existens definieras av sin förmåga att bära vittnesbörd. Den leds att vara profetiskt instrument under Guds hand i enlighet med det mått av samfälld lydnad som den mödosamt skaffat och praktiskt uttrycker. Hennes uppdrag kommer att växa i betydelse och dignitet allt eftersom hennes förståelse av Guds fortsatta kontrovers med jordebundenheten utvecklas. Ett betydande arbete som förelagts henne i dessa dagar består i att säga upp falskheten från pulpeter och talarstolar, rensa ut både begärelse och bitterhet ur bönesalarna och konfrontera fåfängans profeter och stortalighetens apostlar. Filisteernas sätt att göra kyrka och det patetiska tiggeriet i Edom måste få ett slut.

Vi rekommenderar krig, vi rekommenderar var och en att gå ut till strid mot misströstan och bitterhet i Saltdalen. Gud kan man lita på. Man kan lära känna honom, det går att lära känna hans löften och dess vägar till uppfyllelse. Vi rekommenderar er alla att stanna upp för att vänta ut verkligt mandat, vänta ut ett framväxande av ett verkligt bedjande. Vi rekommenderar er alla att sätta ut vakt i Edom, vaka och vakta för att hindra pastorer och andra talträngda att ljuga om Guds löften. Vakta och vaka för att inte släppa fram apostlaskap som hävdar falska kreditiv.

Församlingen är Guds, den tillhör ingen människa. Herren Jesus bygger sin församling, den byggs inte av stormodiga män som brukar smicker och falskhet. Församlingen är konungslig till sin natur. Den står som prästfunktion, närvarande i denna värld för att ge ut ord om återlösning och återupprättelse – därför måste den visa trohet mot Guds protokoll, söka Gud efter stadgad ordning, på rätt sätt och med rätt sinne.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

Guds mandat, Guds sändande står fast grundat på hans egna val. Om någon människa skulle kunna tillföra något till sändandets process skulle det vara villigheten att vänta, villigheten att i grunden reduceras i fråga om vinning och fördelar, i fråga om ambition och åsikter. Att vänta innebär att låta sig reduceras i fråga om självtillräcklighet och position. Det dröjande som accepteras inför Gud är direkt relaterat till ett altare, till korsets pågående verk. Ett mandat kräver sina fyrtio år av isolering i öknen. Endast Gud klarar att tända eld på en törnbuske, och hålla den brinnande.

Sammanförandet med Gud, och den törnbuske som inte förtärs av eld, leder till förkrosselse. Då man upptäcker och förstår att ens mun och läppar i vart läge är orena, då man finner sig stående vid ett altare med glödande kol ordnat särskilt för denne ene orene då befinner man sig också vid början av den apostoliska förkrosselsen – utan vilken sändandet aldrig kommer på fråga. De erfarenheter som Mose och Jesaja gjorde står som absolut normerande för formandet av en apostolisk människa. Sändandet är en icke-upplevelse utan altarets reducerande. Att ha begynt att se, så som dessa män såg, är begynnelsen till sändandet. Och en sådan upplevelse kan man inte ta sig i tro – den måste äga rum som en enskild, avskild händelse mitt i tidens flöde. Den är en ”skorna-av”-verklighet, den reducerar kostym-och-slips-killen till existerandets minsta minimum – slips i bästa silke och lackskor har ingen mening i en sådan situation, eller ens efteråt. Ett seende – och en reningsprocedur – av detta sällsamma slag är det samma som ett sändande.

Apostlar och profeter är grundens och fundamentets män, de står överväldigade av Guds helighet. ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” Jes 66:2. Den apostoliska förkrosselsen har sin motsvarighet i den apostoliska fruktan för Guds ord. Den apostoliska människan kvalificeras till att tala utifrån sin fruktan för ordet, utifrån den nitälskan han bär i rättfärdighetens sak. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.” Ps 89:15. Den apostoliska människan bär på ett annorlundaskapets märke, denna olikhet gentemot allt annat, vilken han har berörts av i Guds närhet – Joh 3:31-34.

Den profetiska människan har låtit sig fostras till lydnad. Han har låtit sig formas av tabernaklets verklighet – ”Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför HERRENS ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn och den platsen skall bli helgad genom min härlighet.” 2 Mos 29:42-43. Ett sådant tilltal ger den profetiska människan djup och substans. Sådan fostran, sådant tilltal ger mandat. Och återigen, denna erfarenhet kan man inte tillskansa sig genom tro – den måste vara en verklig och daglig företeelse, en daglig samvaro med honom som kunde bo i en buske.

”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Ps 24:3. Den människa som kommer med anspråk bryr sig inte om sådana erfarenheter. Den ytlige finner lätt sådant som verkar som förenklad ersättning för helgedomens samvaro – och vågar kalla det härlighet. Den inbilska människan följer sina egna infall – och gör sig gärna till profet, men profeterar fåfänga. Ett Guds mandat begynner vid altaret, mandatet begynner med helig eld och glödande kol. Det som satts i brand inombords kommer att synas i det yttre. Begärets och fåfängans eld klarar inte att bära heligheten. Personlig ambition och agenda har inget att säga till dem som hungrar efter rättfärdighet. Ytlighet och inbillning förmår naturligtvis inte att representera Guds verklighet. Endast det hjärta som rörts av hans ord till gudsfruktan klarar att bära ett profetiskt vittnesbörd, ett profetiskt mandat inför utvalda segment av våra städer och kyrkor.

Lars Widerberg

Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.

I den tidigare delen av augusti kommer jag att dela gemenskap med en bedjande församling i Bronx, New York. Man har inbjudit mig att arbeta samman med dem över temat ”Ett återupprättat apostoliskt mandat”.

En ingångstanke summeras i med hjälp av ”Ground Zero”. Dess plats i nära relation till södra Manhattans finansdistrikt talar högt och tydligt rörande en rad av samhällenas problemställningar och om församlingens roll som vittnesbörd om en helt annan verklighet.

Vi kommer att be vid Ground Zero och på ett par andra platser – inklusive FN-skrapan.

Huvudsyftet består i att söka efter ett återupprättande av en församling i den tid då Messias väntas återvända – en församling som förmår tala klart om omvändandets nödvändighet, om rikets etik, om församlingens roll som brytpunkt och dess avvisande av trender och uttryck i samhällen som befinner sig nära den dom som Herren berett i avslutandets tid – om nu inte ett uppvaknande och en väckelse får utrymme, och som orsakats av ett bedjande bortom det ordinära.

Vi känner alla till våra personliga ”Ground Zero”, dessa bottenläge, dessa nederlagspunkter dessa uppgivenhetens fixpunkter där vittnesbördet har smulats sönder. Herren söker efter en brytpunkt, en omvändandets punkt, en den nya begynnelsens punkt i dessa sista dagar. Han är både begynnelse och ände, den som begynner på nytt då allt tycks gå över styr. Han står väntande med ny begynnelse och ny nåd då allt håller på att nå sitt slut.

Be med oss, be med tillförsikt.
Be med tillförsikt vid ditt eget Gound Zero.

Lars W.