Sion 05

¨

Att bedja med Sion för ögonen, 05

Läsning: Jes 62:1, 2 Sam 19:10

Det finns ingen vila eller ro i Himlen.
Inget står stilla, inget är färdigt i Himlen.
Han som skapade universum med all dess härlighet unnar sig ingen ro, han tiger inte. . .
”Inte förrän Sion har blivit det som jag vill att det ska vara.”
”Inte förrän hennes rättfärdighet går upp som solens sken.”
”Inte förrän hennes frälsning lyser som ett brinnande bloss.”

I denna bild finner vi en betydande del av den orubbliga grund på vilken en troende människas hopp vilar. Man kan inte oroa Himlen eller få den att skälva. Himlen är för evigt den plats där all ro och salighet bor. Dess balans, dess harmoni går inte att störa. Men den som har getts möjlighet se dit in, förundras över den intensiva aktivitet som råder, häpnar inför alla dessa planer och planernas förverkligande, förvånas över alla dessa åtaganden och den trohet som hör därtill. Gud ger sig sannerligen ingen ro. Fadern är oupphörligt upptagen med Sion. Denna gamla plats, utvald sedan tidernas begynnelse står konstant i fokus. Dess blotta existens innebär ständigt arbete, ständig börda för Gud.
Vadhelst han gör, utförs för Sions skull. Det som planläggs och har sin början i Himlen, för att sedan uttryckas och formas på jord, görs för Sions skull. Det finns inga gränser för dessa ansträngningar. Gudsordet klargör ändamål och slår fast syfte med evigheten som ram. Inga resurser sparas. Ingen vila ges förrän Sion säkrats för gott.
Och du får inte låta honom vila ”förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden”. Guds verk, Guds ständigt pågående, outtröttliga sionsarbete är själva grunden för vår frälsning och ro, vårt ’shalom’. Detta Himlens åtagande vilket är knutet till begreppet Sion garanterar ett resultat som står ensamt och utan like. Frälsningen kommer från Sion. Sion är bestämt att vara hela jordens fröjd. Ut ur Sion träder Gud fram i glans. Han har sin tron där och regerar från Sion. Från Sion skall lag utgå. Han unnar sig ingen ro förrän Sion står fast och färdigt på detta sätt, på detta märkvärdiga och definitiva sätt.

För församlingen att begrunda, för profeten att tänka igenom, för bedjaren att arbeta med:
”Varför säger ni ingenting om att föra konungen tillbaka.”
Detta är Sions börda. Detta borde vara det stora allvarets börda i bönehuset. Denna fråga, detta rop är profetens rop i varje sammanhang. Detta är den längtan som vilar hos varje Kristi gemenskap. Vår uppgift omsluts av och fokuseras i Guds egen börda – Sonen, den älskade Sonen som härskare i Sion. Profet eller enkel bedjare, helig sammankomst eller ensam tjänare – varhelst dessa återfinns kommer man att finna dem sysselsatta så som Gud själv är verksam, arbetande tillsammans med Gud för Sions sak.
Bedjandet för Sions sak, det bedjande som har Sion för ögonen bär med sig ett återupptäckande av församlingen, Kristi sammankomst, och ett återupptäckande av dess uppgift. Att be i enlighet med de ting som Sion representerar för oss in i en konungslig uppgift – att föra konungen åter. Gud introducerar sin Konung i Sion, Herren sitter som regent i Sion. Gud styr från Sion.
Varför är det ingen som säger något om att föra konungen tillbaka?

Människor bär på ett alltför stort intresse för styrandet för att kunna se och förstå det goda styrets natur. Människor är alltför ivriga att själva styra enligt sin egen fason och missar därmed möjligheten att se och ställa sig under den goda lagen.
Förebedjare gläder sig över Guds styre, över hans rättsinne. ”Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.” Ps 48:12. ”Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.” Guds styre finner klart uttryck i Sion. Hans rättfärdighet har sitt fäste i de rättsinnigas råd.
Sion bringar hopp i fråga om styresmannaskap, i fråga om rättvisa, dom och urskillning. ”Saliga är de som tar Guds vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom.” Ps119:2. Sions murar visar dess fasthet, dess orubblighet. Dess mur står lika säker som dess innersta väsen. Dess yttre uppvisar dess inre. På dess mur står väktare, vilkas inställning och omdöme är ett med själva murens hållfasthet. Dessa väktare ger sig ingen vila i att söka Guds rätt. De ger honom inget tillfälle till rast förrän Sionsverket står klart.

”Varför säger ni ingenting om att föra konungen tillbaka.” Dessa väktare på Sions mur tar sig an de stora frågorna. Vad lider natten, när får vi se morgonen? Kan vi föra konungen åter? Hur ska vi göra för att Sion ska återfå sin plats, så som i Himlen så ock på jord? Vilken är vår roll som Kristi gemenskap? Hur hantera urskiljning och dömande? Är vi alls sysselsatta med Herrens sak? Söker vi Himlens styre? Står vi som en samlad bedjande enhet på Sions mur?

Det finns ingen vila eller ro i Himlen.
”Inte förrän Sion har blivit. . .”
”Inte förrän hennes rättfärdighet går upp som solens sken.”
Ingen annan strävan får ges något fäste bland oss, som de överlåtnas gemenskap, tills Sion har intagit sin plats som hela jordens fröjd.

Lars Widerberg

Sion 04

¨

Att bedja med Sion för ögonen, 04

Läsning: Ps 50:2, 97:8, Ob v.17

Ni har anlänt till Sion. Ni har förts till Sion. Folket i Sion har letts till denna himmelska boning genom sitt väntande, genom sin längtan efter Förlossaren, han som skall komma. Dessa som tillhör Sion har alla vunnits för denna sällsynta vallfärdandets konst i sin längtan efter att stå smyckade i den strålglans som heligheten ger. Dessa som färdas till Sion har nått fram på sin förlossares förtjänst, genom hans kärlek till rätt och rättfärdighet och hans avsky för allt som hör missgärning till. Sion nås på prästsinnets stigar, genom dess kärlek till allt rent och vackert och dess aversion mot det fula. Sion står som främsta sak i de dagar som kallas Messias dagar. Den orubblighet som är Sions i hennes glans och skönhet består genom allt skakande och all hemskhet i de sista av dagar.

Den lag som utgår från Sion, de ord som sänds från denna boning, bär en skönhet utan mått. Den lag som bärs fram från Förlossarens vistelseort är i allt godhet och barmhärtighet. Sion innebär ett återvändande till heligheten, till den fulländning som heligheten bestämt. Dess mått innefattar i allt förnyade värden, värdighet i dess fulla mening. ’Folkens härlighet och ära skall föras in i staden’. Upp 21:26. I Sion finner man helighet. Denna plats skall vara en helig plats – Ob v. 17. Dess visdom är av en annan sort. Den erbjuder sin egen förfining och ljuvlighet som läkedom åt folken.

Sion gläder sig och jublar över Herrens domar. Juda döttrar firar behagfullheten och elegansen som följer den rätt och ordning, vilken hör hemma i den sanna staden. Där finner man helighet och all som är vackert. Sion jublar inför härligheten. Att se denna himmelska härlighet återger bönen dess liv. Den som vänder sig för att betrakta denna härlighet räddas från att förgås i förtvivlan. Sion är verkligen en ort, en plats. Den visar sitt ansikte varhelst pilgrimer kommer samman för att tillbe prydda med helighet. Bedjandet försiggår på oförenligheternas område och måste därför hämta sin kraft ur Sions verklighet. Bedjandet är prästtjänst mitt i all världens vånda och vidrighet – därför uppehålls dess friskhet bäst genom den härlighet som uppenbaras av helighetens Ande.

Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. Bedjandet besegrar trivialiserandet. Bedjandet återger tingen dess värde. Bedjandet återför människor till deras fulla värde. Bönen betraktar alla dessa goda ting som folken besitter med blick som kan ge liv. Bönen tar vara på värdet i sådant som ingen längre ser på. Bönen för in godheten. Bön är ödmjukhet. Den som ber, återerövrar det som är vackert. Bedjandet inväntar härligheten. Bedjandet sträcker sig efter överensstämmelse – så som i Himlen, så ock på jorden. Bedjandet avvänder fulheten. Bönen står emot ondskan. Bön firar heligheten. Bedjaren bär med sig det ljus som lyser i Faderns ansikte.

Bedjandet hör hemma i Sion, hör samman med dem som vandrar längs Himlens vägar. Bön hör ihop med prästsinnet. Himlens handlande är sammanbundet med dem som vågar dröja inför Herrens ansikte. Himlens handlande är sammanvävt med dessa som gör tjänst genom själva sitt beroende, sammanvävt med dessa som låter sig vara kärl i Herrens hand. Detta Himlens handlande har sitt fokus i ett invärtes formande, i ett formande av en kärna av autenticitet, av den prydnad som heter helighet.

Denna stad, denna samfällighet, är Guds initiativ mitt i världens anskrämlighet. Denna stad, denna samfällighet representerar Guds prästerliga initiativ – och det består i idel godhet och barmhärtighet, i allt som är vänligt och vackert.

Lars Widerberg

Sion 03

¨

 

Att bedja med Sion för ögonen, 03

 

Läsning: Ps 2, Jes 2:1-5

 

Sion låter oss definiera verkligheten. Sion förser oss med kategorier. Sion är en stad med starka murar, dess gränser är dragna av evighet och dess beskydd är Herren, härskarornas Gud. Sion representerar alla dessa ting som i särskild grad tillhör Gud. Därför utgör Sion ett skilje, vilket inte lämnar något orört och som orsakar kontrovers.

 

Slutsumman, slutgiltigheten, fullbordandet av Herrens verk finner sin representation i detta namn, i dess gemenskap av män och kvinnor, i detta starka fäste. Och denna stad är för evigt grundad som en tillflykt för var och en som har förlorat förtroendet för jordiskt mannamod och skryt. Denna stad definierar verkligheten.

 

Staden Sion konstituerar hållbar gemenskap och ger trygg identitet. Så försöker varje stad göra efter sin regel och kraft. Denna stad, Sion, är ett folk som låtit sig föras till ro i Jesu Kristi fullbordade verk. Sion kommer i sanning ner från Himlen. Ett enda sätt finns för att i någon mån fånga dess väsen, ett enda sätt – att bedja om dess ankomst. Bedjande män och kvinnor bereder dess ingång bland människor, bön ordnar dess inbrytande över människors städer. Sion är en enkel prästsammankomst, ett samverkande för tjänandet skull. Allt folk, alla dessa nationer är välkomna, och därjämte, bestämda att vandra i dess ljus.

 

Sion är sätet för Guds allmakt. Ändtidens drama inkluderar en tidssekvens under vilken följande utsaga når sin fullbordan: ”Många folk ska gå iväg och säga: ’Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’ Ty lag skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.”

 

Sion står för rätt och rättfärdighet. Dess etablerande innebär kontrovers såväl som ett rättvist styre. Men Sion ber att Livets Andes lag ska aktas gällande. Dess väktare och präster väntar efter gryningen. De kanske rent av påskyndar den genom detta särskilda seende och detta hopp, vilket också föder mycken bön.

 

Denna stad är i sig själv lag. Den står där som vägvisare i ett dystert, törstigt landskap. Den har rests där som ett orubbligt fäste mitt i laglöst och väglöst land. Dess murar är ogenomträngliga därför att Gud själv har murat dem. Denna stad står omstridd därför att Gud har valt den till boningsort. Sion tillhör Herren, han har gjort sitt val. Dess existens provocerar alla städer, med dess herrar och myndige män, till vrede och raseri. Den är en smekande reflex av Guds nåd och barmhärtighet. Denna stad låter var man vara påmind om denne korsfäste Gud.

 

Sion – en gudsfolkets sammankomst för att tillbe och jubla inför Levande Gud. Sion – Guds hus. Sion – ett bönens hus för alla folk och folkslag. Sion är allt detta genom vilket Herrens välde kommer till uttryck. Sion representerar alla dessa ting som i särskild grad tillhör Gud. Från detta Himlens boställe på jord, där bönefolket ber sitt ’såsom i Himlen, så ock på jord’, från denna himmelska position kommer Livets Andes lag att göra sig gällande.

 

I Sion hämtar man lärdom, i Sion mognar man som andlig människa. Bönehuset är en utbildningsort. Det styrs av Himlen för att ordet om frälsning ska nå full genomslagskraft. Det konfronterar okunnigheten. Förebedjaren växer till i visdom allteftersom han ber. Den stad som har många bedjare har anledning att glädjas därför att den kommer att tilldelas insikt om Guds frälsnings väg.

 

Bönehuset blir till en utmaning mitt i vidskepelsen och tanklösheten. Den stormodige kommer på skam i dess närhet. Sion ser till att samvetets röst får förnyad styrka. Den himmelska staden erbjuder Guds vila, men tillåter inte bekvämligheten och likgiltigheten något utrymme. Bönehuset talar tydligt om det gudomliga utväljandet – den fromme kan göra sin röst hörd. Detta hus säger sitt om Himlens stillsamma ordning, det uppenbarar Himlens rätt, det uppenbarar en rätt som är korsmärkt, en rätt som är ödmjuk.

 

Sion står fast, varmt och vänligt mitt bland de högmodiga. Denna stad är en bedjande skara, ett folk samlat och format till hans namns ära inför varje annat folk. Denna stad, Sion, är ett folk som låtit sig föras till ro i Jesu Kristi fullbordade verk. Sion låter oss definiera verkligheten.

 

Låt oss be om Sions verklighet utgestaltad bland oss.

Låt os be om dess verklighet uttryckt mitt inför alla dessa städer.

 

Lars Widerberg

Sion 02

¨

Att bedja med Sion för ögonen, 02

 

Läsning: Ps 10:17, Jes 14:32, Ef 3:10

 

Vad var det som förde dig till Sion? Vad var det som ledde dig att ta denna andra väg? Hur formulerades de ting som skaffade din uppmärksamhet och manade dig att söka efter detta Sion som är så annorlunda? Varför beslöt du dig för att försöka färden upp på Herrens berg?

 

Vad var det som fick dig att lämna det invanda, allt detta som du hörde hemma i? Varför blev du pilgrim, varför lämnade du ditt hem, varför bröt du upp från det som gav dig trygghet? Varför gav du upp allt detta för att påbörja den långa vandringen till den stad som profeter och helgon drömmer om och talar om, den stad som grundats mitt i det ljus vilket ingen människa kan genomtränga?

 

”Vad skall man då svara det främmande folkets sändebud? Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där har sin tillflykt.”

 

Detta är det svar som profeten ger på dessa frågor. Detta är det vittnesbörd som pilgrimen och profeten bär med sig under vandringen. Det är Gud som har grundat Sion, det står där fast och orubbligt som en tillflykt för den betryckte, för det hjärta som gjorts saktmodigt i all bedrövelse, för det hjärta som sårats av och skiljts från alla dessa andra riken och städer med dess furstar och dess mörker. Sion står där som demonstration av ett annorlunda rike, ett förklarande uppvisande av Guds visdom. Dessa innevånare i Sion, dessa pilgrimer har förts samman till att markera och föra fram Guds mångfaldiga visdom.

 

”De ödmjukas trängtan hör du, Herre; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt.”

 

Tårar har röst vilken bär och tränger igenom dissonanserna från de ogudaktigas skamlösa övningar. Tåreflöden är distinkt definierad bön. Sådana tårar samlas i heliga kärl av himlens tjänareskara. Dessa ädelstenar listas bland de mest värdefulla skatter som står att finna i Guds åker. De representerar utsagor rörande tillståndet bland människors barn och de bär ett budskap som aldrig avvisas i Guds rådsluts kamrar. Tårar är bön i vätskeform. Ps 6:8.

 

Saktmod och ödmjukhet har sin egen röst. Den gör sig hörd på samma sätt som tårarnas röst. De ödmjukas längtan når Faderns öron som fullödig bön, som ord med bästa precision och vältalighet. Saktmod är bön. Ödmjukhet är förbön.

 

Människor måste genomgå den mest minutiösa förberedelse för att kunna bli en förebedjare. Gud bereder dig för saktmod och ödmjukhet. Allt detta är något av hans eget sinnelag sådant det kommer till uttryck genom korset. Detta stilla väsen öppnar för Guds Andes verk. Detta stilla väsen är redan det ett resultat av Andes verk. I denna stillhet stämmer människans nöd och Guds bönesvar möte. Ödmjukheten finner sitt svar. Denna stillhet är allaredan ett bönesvar.

 

Vad har vi förts till genom vår ankomst till Sion? Gud har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. Kol 1:13. Vi har förts till Sion, förts samman i Guds hus, för att formas till en utgestaltning av en annorlunda visdom, en visdom som inte kan omfattas av alla dessa riken och dess undersåtar.

 

Vi har förts samman i Sion, som Guds hushåll, för att bedja denna skillnad. Vi har ställts åt sidan för Sions räkning, för att beredas till vara ett folk för hans rådslut. Ni har kommit till Sion för Guds visdoms uttryck i ömsesidigt saktmod.

 

”Säg till Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’” Matt 21:5.

 

Saktmod och ödmjukhet är huvudbeståndsdelar i denna andra verklighet, Himlens verklighet. Att bedja om rikets ankomst är att öppna sig för och låta sig formas av denna oöverbryggeliga skillnad. Saktmodet tillhör den verklighet som har sin källa i Sion. Dess röst når bortom himlarymder och stjärnevärldar, den når innanför förlåten. Dess röst når Sions tron. Dess röst når den styrande Konungen, konungarnas Konung.

 

Låt oss be om kunnighet i att hantera tårarnas språk.

Låt oss be om duglighet till att vistas och verka tillsammans i saktmod inför tronen.

Låt oss be om denna dygd, denna förmåga nedlagd i våra hjärtan vilken i sig själv representerar och presenterar varje annat böneobjekt.

 

Lars Widerberg

Sion 01

¨

 

Att bedja med Sion för ögonen, 01

 

Läsning: Jes 62:1, Ps 2:6, Hebr 12:22.

 

Sion – målet för resan. Sion – frälsningens fullhet. Sion – slutgiltigheten.

Sion, den stad som ger hoppet dess substans, det hopp som ligger vilande djupt i var mans hjärta. Sion, staden som utmanar, staden som lockar till pilgrimsfärd. Sion, detta orubbliga faktum. Sion, lyftestenen för alla folk och folkslag.

Ni har kommit till Sions berg, till den levande Gudens stad. Vi har anlänt. Resan har nått sitt slutmål. Guds stad, hans rike är ett ofrånkomligt faktum.

 

Vår vandring är en upptäckandets färd, pilgrimsfärd mitt i ankomstens verklighet. Vi har förts till denna punkt för att dela Herrens ständiga börda. ”För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.”

Rättfärdighet och rätt, Herrens styre, Messias spira. Lammet på tronen. Sonen insatt som konung. Vilka ting, vilken hållning ligger vid roten av ett bedjande som med intensivaste längtan sträcker sig efter Guds rike? Hur ber man vid målet för resan? Hur ber man med Guds stad som riktpunkt?

 

Förstår vi Sions relevans och dess inflytande i styresmannaskapets områden? Att ta sig an kampen för att freda och bevara livet, Himlens liv, att freda och bevara detta liv inför alla dessa som hävdar maktanspråk, har sitt särskilda värde efter evighetens mått. Varför rasar hednafolken redan nu, varför reser sig jordens konungar för att slita sönder Guds begränsande band? Vad kommer att hända, hur kommer det att se ut när bönerna om det messianska styret når sin fulla styrka?

 

Ni har kommit till Sion. Ni har förts fram till att ta er an denna Guds börda: ”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.” Ni har alla kommit till Sion, till vittnesbördet om den eviga ron. Därför heter det, unna er ingen ro. Och ge inte honom någon ro förrän han har grundat detta vittnesbörd för evigt. Be om rikets ankomst. Be ”tillkomme ditt rike”.

 

Sion är slutgiltighetens uttryck. Striden för detta vittnesbörd, för denna verklighet måste fortsätta. Striden för livet pågår i hans rådsluts kamrar, i de små bönesammanhangen. Gemenskapen, bönegemenskapen, är den plats där rättfärdigheten uppenbaras. Rättfärdighetens styre anländer och etableras som en offrets, en altarets verklighet. Vår Herre och Mästare uppenbaras som Offerlammet. Unna er ingen vila förrän ni på detta sätt lärt Kristus.

 

Lars Widerberg