¨
Det finns inget så omvandlande som bedjandet. Man frågar ofta: ”Varför lägger du så stor vikt vid bedjandet?” Svaret är enkelt – Jesus gjorde så. Du skulle kunna ändra titeln på Lukas evangelium till bönens evangelium. Det innehåller Jesus böneliv. De andra evangelisterna säger att det var vid Jordan som Anden sänkte sig ned över honom likt en duva – Lukas säger att det var medan han bad som Anden kom.
De andra evangelisterna nämner att Jesus valde ut tolv lärjungar – Lukas säger att han valde dem efter att ha bett under en hel natt. De tre andra evangelisterna säger att Jesus dog på ett kors – Lukas kommer ihåg att mitt under den smärtsamma dödsprocessen kunde han bedja för dem som förföljt honom. De andra säger att hans förklaring ägde rum på ett berg – Lukas slår fast att detta skedde under det att han bad. Det finns inget som förvandlar och förklarar så som bedjandet.
Skriften säger att lärjungarna lade sig för att sova, men Jesus gick ut för att bedja – så som hans sed var. Han hade gjort det till regel och vana. Jesus var Guds Son – han var utan tvekan smord för sin uppgift. Om nu Jesus behövde all denna tid i bön, behöver då inte du och jag sådan tid? Om Jesus behövde bedja vid varje krispassage – behöver inte du och jag det i varje svårighet?
En historia berättar om en grupp turister som besökte en vacker liten by. De träffade på en gammal man som satt vid en gärdesgård. Med överlägsen ton frågade en av dem, ”Föddes det några stora män i den här lilla byn?” Utan att ens se på dem svarade den gamle; ”Nej, bara barn.” De främsta bland män var barn en gång. De heligaste bland helgon var en gång nyfödda i Anden.
C. H. Spurgeon blev omvänd vid sexton års ålder och begynte predika när han var nitton. När han var tjugosju byggde man Tabernaklet som hade plats för 6000 åhörare och som fylldes två gånger om varje söndag – det är 12 000, och sedan varje torsdag. Hur gick det till? Han hade lärt sig att vänta på Gud. Han studerade. . . och bad.
Leonard Ravenhill
