Ett rop för att föra Konungen åter

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Bönen och bedjandet finner sin grund och sin form i hjärtats kvalitéer. Bedjandets uttryck begränsas av hjärtats värme och hållning. Bönen och bedjandet håller den nivå och kvalité som konstituerats av återlösningens uttryck i den kristna gemenskapen. Bedjandet tar sig inte bortom dessa återlösningens kvalitetsuttryck.

Jesaja, profeten, hade sett tronen och den Helige som regerar i evighet och anlände därigenom omedelbart till en klar förståelse av sin egen situation – ett oundvikligt behov av en återlösare. Hans hjärtas rop pågick oavlåtligen – ett rop om rämnande himmel och för tider under en rättfärdig konungs och hans medregenters styre. Han såg Israels självbelåtenhet, dess avsaknad av intresse för Himlens sak – ingen som brydde sig om att hålla sig till den Helige.

Jesaja hade redan sett de dagar då en främmande regent skulle förbarma sig över Israel i dess fångenskap för att öppna för en ny begynnelse och återupprättelse. Han kunde se historien upprepa sig gång efter annan i kommande generationers tider. Det enda han till sist kunde göra var att be om att himlarna skulle slitas isär, be om Konungens återkomst, för den kommande Messias att etablera sitt styre, för att Återlösaren skulle komma åter till Sion. Och han visste att denne Återlösare verkligen skulle komma – och ska komma, ska återvända till Sion.

Profeten kände Gud, han visste att ”aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som väntar på honom”. Han begrep sig på de ting som ska komma – vår förståelse borde vara av samma sort – en apokalyptisk realism, ett glädjefyllt väntande på Herrens återkomst. Den profetiska förståelsen borde vara märkt av en apokalyptisk realism – en väl underbyggd medvetenhet om tingens tillstånd, vilka inte kan förändras annat än genom Återlösarens ankomst till Sion. Jesaja ropade på dessa ting. För dessa ting borde församlingen begynna ropa. Församlingens relevans överstiger aldrig dess tjänarhållning, uttryckt i ett välinformerat rop på Återlösarens, Jesus Kristi, ingripande enligt försoningens syften.

Den församling som bär autenticitet och relevans har låtit identifiera Herrens hjärta och låter sig identifieras med det som givits och uppenbarats. Det ledarskap som kommer att vara relevant låter sig formas efter Herrens hjärta, lär sig Kristus och lär sig bära Guds börda för alla dessa arma sammanhang i ett nödens rop för en praktisk tillämpning av Herrens återlösning. En församling och dess ledarskap, som förs till att vara himmelskt relevant, leds att lära sig något om det profetiska rop som Jesaja – och andra gudsmän – bar på och levde med.

Vårt tjänande, det tjänande som följs av praktisk konsekvens, finner grund i ett gemensamt tillägnande av detta profetiska rop på Återlösarens ankomst för att styra i rättfärdighet i Sion. Vårt gemensamma bedjande kommer inte att i effekt och verkan gå utöver närvaron av detta rop inombords för Konungens ankomst. Vårt böneliv, vårt undangömda tjänande i bön såväl som vårt bedjande i gemenskap med andra kristna kommer inte att äga högre kvalité än intensiteten i våra rop på återlösningens fulla tillämpning och uttryck bland oss i våra städer och samhällen – och det i dessa år.

O, att du lät himlen rämna O. att du slet itu himlen och steg ner O, att du ville låta himlen rämna och for hit ner

Lars Widerberg

Läsning: Jes 64:1-4, 6:1-6, 32:1-5, 64:7, 59:20, 64:4

Återkomst 07

¨

Den kristna människan har sett en vision. Hon har sett den gamla världen gå under och hon har sett konturerna av en ny värld och en ny tidsålder.
Det är denna vision, som bjuder henne en säkerhet och en strålande uppfyllelse bortom alla mänskliga säkerheter och osäkerheter, bortom alla inomvärldsliga ideologier och maktkombinationer. Hon är sannerligen optimist.

Men hennes optimism har sin grund i frälsningen i Kristus Jesus och hans utsagor om återlösningens eviga triumf är kronan på hennes tro och fullbordar meningen med hennes jordiska tillvaro.

Kristen framtidstro är därför inte liktydigt med humanistisk livsåskådning, med tro, som är förankrad i människan själv. Kristen framtidstro, det är förvissningen om, att där människan kommit till korta, där har Kristus en väg till något förblivande nytt.

Kristen optimism är den optimism, som är förankrad vid Bibelns utsagor om framtiden. Därför kan den aldrig gå förbi talet om Jesu tillkommelse och vad den innebär för människosläktet och världen, för församlingen och världsmakten.

Ebbe Bolin
“Vad lider natten.”

Återkomst 06

¨

 

Om inte Jesus kommer åter, är Bibeln missvisande på avgörande punkter, och Jesus själv har tagit fel, hans ord är från hans sida en inbillning eller lögn. Men om ”svek inte fanns i hans mun och hans läppar aldrig formades till en lögn eller en halvsanning”, hur kan då någon tvivla på hans löftesord om tillkommelsen?

 

Man kan inte hålla fast vid hans gudomlighet och samtidigt tvivla på hans ord i en så avgörande sak som ordet om hans tillkommelse. Om inte det ordet kan tros, så har hans lärjungar byggt upp en luftföreställning och skapat en slags inbillningsteologi och ett de kristnas hopp, som inget hopp är.

 

Aposteln Paulus har i så fall vid den heliga nattvarden, där de kristna genom århundradena mött sin Frälsare och Förlossare, knutit en omöjlighet och en falsk utsaga, som upprepas varje gång Kristi pilgrimer hör nattvardens instiftelseord såsom de återges i 1 Kor. 11, ”Så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken förkunnar ni Herrens död, till dess Han kommer”.

 

Kommer inte Herren Jesus tillbaka, så är skildringen av det nya Jerusalem, Lammets bröllop och den nya himlen enbart vackra drömmar, som aldrig går i uppfyllelse, och de som längtar efter den himmelska, fullkomliga världen når aldrig sitt väntade och efterlängtade mål. Och över de hemgångnas gravar kan i sanning då skrivas, vad som står att läsa på invalidmonumentet i Trelleborg, rest över den grav där så många soldater jordats, som dog under invalidtransporterna genom Sverige i samband med första världskriget: ”Längtan blev deras arvedel.”

 

De skall aldrig nå hem till det efterlängtade fäderneslandet och det lugna trygga hem, som Herren dock lovat de sina. Ty att komma dit betyder, att Herren Jesus kommer, uppväcker de döda ur gravarna och tar dem hem till de boningar, som Han berett åt dem och för dem in i full harmoni med Guds stora återlösningsplan. Och till den hör, att Jesus skall komma åter och komma på det sätt, som han själv angivit i Den heliga skrift och tydligt uttalat i löftesorden till de sina. Därför säger ock Paulus: ”Om vi i detta livet har i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då är vi de mest ömkansvärda av alla människor”. (1 Kor. 15:19.)

 

Ty allenast genom Jesus kommer de dödas uppståndelse till stånd (1 Kor. 15:21) och den äger rum i samband med hans tillkommelse. (1 Kor. 15:23.) Först därefter skall drömmen om att vara hos Herren gå i uppfyllelse: ”Så skola vi alltid vara hos Herren”. (1 Tess. 4:17).

 

Ebbe Bolin

“Vad lider natten.”

Återkomst 05

¨

 

Evangelierna, breven och Uppenbarelseboken skildrar framtida historiska händelser och visar med klarsyn och skärpa hän till en framtida dag i historien, en dag olik alla andra dagar, en dag då Jesus skall komma. Och såsom det skedde vid hans första kommande, då historien länkades in i nya banor och nådens tid tog vid, så skall, vid Jesu andra tillkommelse något nytt, märkligt och annorlunda ske och en ny tid begynna.

 

Det som då skall ske är inte liktydigt med Andens sändande, ty därmed började evangeliets utbredande bland folken och församlingens uppgift att uppenbara frälsningen och förkunna Kristus inom historiens råmärken. Med Jesu tillkommelse avslutas nådens dag, Andens tidsålder, som är församlingens arbetsvecka i den tidsålder, som nu är. ”Då skall Människosonen komma på himmelens skyar.” Det är slutet på en tidsålder och begynnelsen till en annan.

 

Ebbe Bolin

“Vad lider natten.”

Återkomst 04

¨

I två årtusenden har kristenheten bett: ”Tillkomme ditt rike”. De heliga väntarna har fattat denna Jesu bön såsom ett böneämne, som Herrens härligt skall besvara och väntar därför i spänning på bönesvaret. Ty man är viss om att det Nya Jerusalem snart skall komma ned till jorden och bringa himmelskt väsende och salighet in i vår värld. Då uppfylles i strålande verklighet inför både himmel och jord ordet: ”Det gamla är förgånget, något nytt har kommit”.

 

Detta nya rike har inte planlagts av någon jordisk statsman eller någon världsmakternas råds-kommitté utan av Gud själv i Hans eviga rådslut. Tiderna igenom har de himmelska väntarna spejat hän emot detta rike och entusiasmerats av dess säregna skönhet och höga ideal.

 

Genom alla tider har det funnits ett folk, som skådat synen av Guds Rikes stora land stiga fram ur en värld i blod och brand. Det är Riket, som är grundat av Kristus själv och genom seklerna predikats av den kristna församlingen. Hela skapelsen väntar och sträcker sig fram emot det. Och med Kristi tillkommelse upprättas det i sin tusenåriga verklighet för att efter denna världens slutkatastrof och slutdom mynna ut i evigheternas härliga, förblivande ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bo.”

 

Då skall den nya världen famna den nya världens barn, och ”Gud skall vara allt i alla”. Detta är frälsningens och återlösningens härliga slutmål. Vi väntar signalen till allt detta. Och den signalen är:”Herren kommer”. Att Han kommer är därför signalen till:

1. en ny tingens ordning,

2. ett upprättande av världen och människogemenskapen i enlighet med Guds bestämmelse

och

3. ett införande av den frälsta människan i full harmoni med Guds återlösnings eviga rådslut.

 

Ebbe Bolin

“Vad lider natten.”

Återkomst 03

¨

Vi är ett folk, vars egenart är uttryckt i Jesu ord om salt och ljus. Att vara salt och ljus, däri ligger vår bestämmelse och kallelse i det närvarande. Ljuset lyser i mörkret, saltet motverkar förruttnelse och ger livet smak och värde. Däri ligger vår världshistoriska uppgift och kallelse till samhällsansvar och socialt handlande

Namnkristendom är något avskyvärt. Det är kristendom, som förlorat sin himmelska sälta och söker leva vidare, fastän ljuset är borta. Namnkristendom, det är ljusstake utan ljus, det är organisation utan liv, det är rörelse utan andlighet.

Namnkristendom, det är kristendom, som förlorat sin himmelska kallelse och inte längre fyller sin historiska uppgift. Namnkristendomen har mycket att säga om den historiske Jesus, den Mästare som var, men den har litet att säga om den Jesus, som är, och den saknar fullständigt budskap om den Jesus, som kommer.

 

Ebbe Bolin

“Vad lider natten.”

Återkomst 02

¨

Gudsfolkets hållning

 

Ett gemensamt hopp äger de och en gemensam väntan besjälar dem: Konungen kommer tillbaka!

Den största historiska händelsen är Jesu Kristi död på Golgata kors och hans uppståndelse. Och den största profetiska händelsen är Jesu återkomst. Genom år och dagar har hans folk väntat därpå. De har väntat länge. De som hör till hans återlösta folk, de har väntat, väntat och de kan konsten att vänta. Understundom syns väntanstiden lång. Nattens väkter skrider, snart är väntanstiden gången. Det sista väntanspasset blir en verklighet: Konungen kommer!

 

Ebbe Bolin

“Vad lider natten.”

Återkomst 01

 

¨

Historiens största händelse är att Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa. Ingen historisk tilldragelse kan i betydelse och räckvidd jämföras med denna. Att Kristi födelse markerar vår tideräkning, är ett bevis bland andra härom.

 

Ser vi framåt i tiden, står Kristi andra tillkommelse som den ojämförligt största händelse, som kan och skall inträffa. Hans personliga återkomst innesluter i sig så betydelsefulla ingripanden för Kristi församling på jorden, för Guds egendomsfolk Israel och för mänskligheten i stort, att det är all anledning att rannsaka Skrifterna, på samma gång man bör ge akt på tidernas tecken.

 

Det är ett fast ord, att Jesus Kristus kommit i världen. Det profetiska ordet, som förkunnar hans återkomst, är också fast och tillförlitligt. ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås”, betygar Herren i sitt eskatologiska tal.

 

Profeten Daniel fick befallning att försegla skriften intill ändens tid, men siaren på Patmos blev tillsagd att inte gömma under något insegel profetians ord, ty tiden är nära. I nutida förkunnelse synes inte det profetiska ordet ha det rum, som Nya Testamentet ger åt denna sanning. Också detta är ett allvarligt tidstecken: ”De visste av intet, förrän floden kom. Alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras.”

 

Ur förordet till ”Vad lider natten”.

Ebbe Bolin