¨
Rapport från böneinitiativ
September, 2010
Kära vänner,
Kristen lär sig vandra i anden. Kristen lär sig gå med, gå i takt med Gud. Målet är Sion, den himmelska boningen. Målet är Sion, utgestaltat redan här. Kristen ber sitt ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Kristen lär sig Kristus, lär sig överlåtandet till Kristus. I samma stund som vittnesbördet rotas, tillförs ett profetiskt anslag till den kristnes liv. En av de gamla profeterna blev instruerad av Herren, den Helige, att visa fram templet sådant det skulle se ut för gudsfolket, för det hus som tappat bort förmågan att stå med en obruten, en odelad utsaga om gudslivets omedelbara relevans. Anden begär denna möjlighet också i dessa dagar – av oss.
Det profetiska anslaget innehåller en hoppets och trons bergfasta utsaga om frälsningens rikedom. Samma profetiska anslag bär på en sorg över gudsfolkets grumlade blick för hoppets innehåll och dess praktiska utgestaltning i helighet. Denna klagan bär många på som en längtan som man inte förmår fånga i ord, en otillfredsställelse som kunde bes med ett enkelt ”såsom i himlen” eller ett ”verka i oss både vilja och gärning”.
Men bedjandet når nya lågvattenmärken. Man ber om eld, men glömmer att bygga altare och bereda offer för altaret. Den eld som uppträder där man endast är överlåten till sin egen sak – ofta i Kristi namn, har sitt ursprung annorstädes och lämnar ingen annan bekräftelse än på vilsegångenheten. Guds eld stadfäster altarbyggets trohet mot urbilden och den sannfärdighet som slagit rot hos dem som reser sina altaren efter stadgad ordning.
Bedjandet når nya lågvattenmärken – och dessa som bär ett profetiskt anslag i sina inre sörjer. Den ena församlingen efter den andra avvecklar sina bönesamlingar – man anser dem överflödiga, tid som kastas bort. Andra sammanhang låter sina sammankomster vara så exklusiva att bönefolket utesluts till förmån för privata agendor och beslutsreglerat avvisande av enklaste formel för gudsnärvaron. Ibland kallar man dessa bedjare för snyltgäster, ibland fryses de ut därför att de anses vara omoderna, icke-representativa för den hållning som värvar hedningar till rullorna utan omvändelsens måste. Så förhåller man sig också i vår stad.
I dessa anspänningens och tumultets dagar söker bedjarna efter de Herrens tilltal som låter forma ett tillflyktens utrymme, en trohetens gemenskap, en autentisk mötesplats. Ropet uttrycks med ett ”Vem räcker till för allt detta som hör Herrens hus till, vem räcker till för att vara till hjälp mitt i allt som nu skakas”. I dessa dagar gör allt Guds folk rätt i att söka sig sammanhang, skapa mötesplatser och böneställen där man fritt kan samtala om och samverka för ett återskapande av utrymmen där Guds frälsning återfått sitt värde och funktion.
Tre förhållningssätt utgestaltas med tydliga avgränsningar. Ett av dem ser församlingen som privatinitiativ, med klubbens alla särmärken övertagna från den omgivande världen. Man förhåller sig exklusiv och exkluderande – och begravs med denna hållning. Ett annat sätt att manövrera är att vara öppen för allt och alla. Detta inkluderande förmår inte att bevara renheten. Man kan inte röra sig i Andens områden med mindre än att omfatta korset med all dess kraft och radikalitet. Det tredje innebär att leva öppet och i gemenskap, inför alla, och bärgar därmed både ödmjukheten och den styrka som vandringen inför den Helige förmedlar.
Både det exklusiva sammanhanget och det inklusiva söker åt sig en religiositet som var och en själv kan formulera och hanterar med alla välmenandets särmärken, med en fromhet som avser att söka sig välbevågenhet inför varje tänkbar instans. Herrens frälsning är en expedition tänkt att eliminera inte bara all ondska, men också varje försök att etablera rätt och rättfärdighet utanför Kristus. Ingen räcker till – utanför Kristus. I Kristus – däremot – finner man en frälsning som når långt bortom allt mänskligt, allt jordiskt. Herrens frälsning når långt, mycket långt, bortom både förståelse och förhoppning. Och korset, Jesu Kristi kors, står berett att åstadkomma en tillintetgörelse hos var och en efterföljare till att bereda förmåga hos dem att vandra med Anden bortom allt som är invant och inövat.
Kris och skakning innebär ofta nödvändig ökentid för de troende. Sådana vägstycken för inte sällan till sträckor där initiativkraften återigen infinner sig. Under lång tid, egentligen flera år, har vi varit sysselsatta med ett oupphörligt bedjande förankrat på Linköpings universitet. När den nya terminen nu begynner och vid pass 20 000 studenter samlar sina resurser möter vi ansikten som skiner upp i igenkännande – och vi samlar våra resurser till ny överlåtelse till uppgiften att be dem fram till omvändelsesituationer. Om bedjandet utvecklas till en altarets och offrets situation kommer elden – den verkliga gudselden, omvändandets eld över samveten och tankeliv – att begynna brinna. Följ oss gärna i bön på dessa stråk.
Vi ber oss kors och tvärs genom vårt område – sydvästra delen av Linköping – under Andens ledning. I detta bedjande har vi funnit en väl definierad öppning – en frihet att agera som vittnesbörd enligt Ef 3:8-12. Mandatet uttrycks i detta textavsnitt som ett gemensamt vittnesbörd inför var företeelse som ifrågasätter Guds församlings ändamål. Vi står mitt i ett sådant vittnesbörd – alla dessa förmaningar till trots som varnat oss för att träda upp och ställa oss i gapet till försvar för Herrens sak.
Ur dessa ansträngningar springer nu ett skolandets initiativ fram. Vi begynner en första termin i bibelskolandets form med studier främst på distans för den handfull elever som Herren har gett oss. Huvudtemat för studierna uttrycks så: ”Skolad för Liv, skolad i Kristus. Stunder av samling inför Kristi ande”. Vi har avgränsat två terminer med deltidsstuderande på distans och med intensiv samvaro och delandet av vardagserfarenheter via alla dessa moderna kommunikationsleder. Studiematerialet hämtar vi ur den materialhög som gjorts i ordning av författare med erfarenhet av korsets väg och Andens ledning.
Till detta initiativ knyts också samtal om gudsfolkets roll i ändtiden, om församlingens funktionella former, om lärjungaskap och lärjungamakeri. Dessa samtal förs i seminarieform med korta studiepass, med bönepass och i det förtroliga samtalets många former.
En sidogren i detta arbete följer spåret i Joels bok, där profeten manar och kallar gudsfolket i hela dess bredd till ”Helig sammankomst”, för att tala med Gud i krisens läge och för att finna väg för både gudsfolk och hedning fram till omvändelsepunkter – till öppning för Herren att bärga detta som låter sig bärgas.
I allt detta – och det är ju ganska mycket – be med oss, följ oss i bön och sök Herrens anvisning för samlandet till att återföra initiativ och helighet. . .
Lars Widerberg