Rapport – 09, 2010

¨

Rapport från böneinitiativ
September, 2010

Kära vänner,

Kristen lär sig vandra i anden. Kristen lär sig gå med, gå i takt med Gud. Målet är Sion, den himmelska boningen. Målet är Sion, utgestaltat redan här. Kristen ber sitt ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Kristen lär sig Kristus, lär sig överlåtandet till Kristus. I samma stund som vittnesbördet rotas, tillförs ett profetiskt anslag till den kristnes liv. En av de gamla profeterna blev instruerad av Herren, den Helige, att visa fram templet sådant det skulle se ut för gudsfolket, för det hus som tappat bort förmågan att stå med en obruten, en odelad utsaga om gudslivets omedelbara relevans. Anden begär denna möjlighet också i dessa dagar – av oss.

Det profetiska anslaget innehåller en hoppets och trons bergfasta utsaga om frälsningens rikedom. Samma profetiska anslag bär på en sorg över gudsfolkets grumlade blick för hoppets innehåll och dess praktiska utgestaltning i helighet. Denna klagan bär många på som en längtan som man inte förmår fånga i ord, en otillfredsställelse som kunde bes med ett enkelt ”såsom i himlen” eller ett ”verka i oss både vilja och gärning”.

Men bedjandet når nya lågvattenmärken. Man ber om eld, men glömmer att bygga altare och bereda offer för altaret. Den eld som uppträder där man endast är överlåten till sin egen sak – ofta i Kristi namn, har sitt ursprung annorstädes och lämnar ingen annan bekräftelse än på vilsegångenheten. Guds eld stadfäster altarbyggets trohet mot urbilden och den sannfärdighet som slagit rot hos dem som reser sina altaren efter stadgad ordning.

Bedjandet når nya lågvattenmärken – och dessa som bär ett profetiskt anslag i sina inre sörjer. Den ena församlingen efter den andra avvecklar sina bönesamlingar – man anser dem överflödiga, tid som kastas bort. Andra sammanhang låter sina sammankomster vara så exklusiva att bönefolket utesluts till förmån för privata agendor och beslutsreglerat avvisande av enklaste formel för gudsnärvaron. Ibland kallar man dessa bedjare för snyltgäster, ibland fryses de ut därför att de anses vara omoderna, icke-representativa för den hållning som värvar hedningar till rullorna utan omvändelsens måste. Så förhåller man sig också i vår stad.

I dessa anspänningens och tumultets dagar söker bedjarna efter de Herrens tilltal som låter forma ett tillflyktens utrymme, en trohetens gemenskap, en autentisk mötesplats. Ropet uttrycks med ett ”Vem räcker till för allt detta som hör Herrens hus till, vem räcker till för att vara till hjälp mitt i allt som nu skakas”. I dessa dagar gör allt Guds folk rätt i att söka sig sammanhang, skapa mötesplatser och böneställen där man fritt kan samtala om och samverka för ett återskapande av utrymmen där Guds frälsning återfått sitt värde och funktion.

Tre förhållningssätt utgestaltas med tydliga avgränsningar. Ett av dem ser församlingen som privatinitiativ, med klubbens alla särmärken övertagna från den omgivande världen. Man förhåller sig exklusiv och exkluderande – och begravs med denna hållning. Ett annat sätt att manövrera är att vara öppen för allt och alla. Detta inkluderande förmår inte att bevara renheten. Man kan inte röra sig i Andens områden med mindre än att omfatta korset med all dess kraft och radikalitet. Det tredje innebär att leva öppet och i gemenskap, inför alla, och bärgar därmed både ödmjukheten och den styrka som vandringen inför den Helige förmedlar.

Både det exklusiva sammanhanget och det inklusiva söker åt sig en religiositet som var och en själv kan formulera och hanterar med alla välmenandets särmärken, med en fromhet som avser att söka sig välbevågenhet inför varje tänkbar instans. Herrens frälsning är en expedition tänkt att eliminera inte bara all ondska, men också varje försök att etablera rätt och rättfärdighet utanför Kristus. Ingen räcker till – utanför Kristus. I Kristus – däremot – finner man en frälsning som når långt bortom allt mänskligt, allt jordiskt. Herrens frälsning når långt, mycket långt, bortom både förståelse och förhoppning. Och korset, Jesu Kristi kors, står berett att åstadkomma en tillintetgörelse hos var och en efterföljare till att bereda förmåga hos dem att vandra med Anden bortom allt som är invant och inövat.

Kris och skakning innebär ofta nödvändig ökentid för de troende. Sådana vägstycken för inte sällan till sträckor där initiativkraften återigen infinner sig. Under lång tid, egentligen flera år, har vi varit sysselsatta med ett oupphörligt bedjande förankrat på Linköpings universitet. När den nya terminen nu begynner och vid pass 20 000 studenter samlar sina resurser möter vi ansikten som skiner upp i igenkännande – och vi samlar våra resurser till ny överlåtelse till uppgiften att be dem fram till omvändelsesituationer. Om bedjandet utvecklas till en altarets och offrets situation kommer elden – den verkliga gudselden, omvändandets eld över samveten och tankeliv – att begynna brinna. Följ oss gärna i bön på dessa stråk.

Vi ber oss kors och tvärs genom vårt område – sydvästra delen av Linköping – under Andens ledning. I detta bedjande har vi funnit en väl definierad öppning – en frihet att agera som vittnesbörd enligt Ef 3:8-12. Mandatet uttrycks i detta textavsnitt som ett gemensamt vittnesbörd inför var företeelse som ifrågasätter Guds församlings ändamål. Vi står mitt i ett sådant vittnesbörd – alla dessa förmaningar till trots som varnat oss för att träda upp och ställa oss i gapet till försvar för Herrens sak.

Ur dessa ansträngningar springer nu ett skolandets initiativ fram. Vi begynner en första termin i bibelskolandets form med studier främst på distans för den handfull elever som Herren har gett oss. Huvudtemat för studierna uttrycks så: ”Skolad för Liv, skolad i Kristus. Stunder av samling inför Kristi ande”. Vi har avgränsat två terminer med deltidsstuderande på distans och med intensiv samvaro och delandet av vardagserfarenheter via alla dessa moderna kommunikationsleder. Studiematerialet hämtar vi ur den materialhög som gjorts i ordning av författare med erfarenhet av korsets väg och Andens ledning.

Till detta initiativ knyts också samtal om gudsfolkets roll i ändtiden, om församlingens funktionella former, om lärjungaskap och lärjungamakeri. Dessa samtal förs i seminarieform med korta studiepass, med bönepass och i det förtroliga samtalets många former.

En sidogren i detta arbete följer spåret i Joels bok, där profeten manar och kallar gudsfolket i hela dess bredd till ”Helig sammankomst”, för att tala med Gud i krisens läge och för att finna väg för både gudsfolk och hedning fram till omvändelsepunkter – till öppning för Herren att bärga detta som låter sig bärgas.

I allt detta – och det är ju ganska mycket – be med oss, följ oss i bön och sök Herrens anvisning för samlandet till att återföra initiativ och helighet. . .

Lars Widerberg

Hungriga predikanter

¨

Be för hungriga predikanter

Du finner honom där du inte väntat att finna. Han finns där bakom dugligheten. Du finner honom om du ser efter. Han borde stå på din bönelista. Han borde ha rört ditt hjärta. Han finns där med all inre vånda och otillräcklighet. Han gömmer sig ganska väl, men du borde ha sett honom. Han sitter som bunden i sin tomhet. Så sitter han därför att kraven på att duga växt högt. Ofta bär han mask för att ingen ska lägga märke till sakernas tillstånd. Han måste vara stark, han är lärd att inte avslöja men han är trängd och ensam. Bed för överheten, bed för ledarskapet.

Gudfruktighetens första och kanske enda uppgift är att upprätta altaren, att sätta altarplatser i stånd. Sådana orter är det stilla livets rättviseplatser. Dess vittnesbörd är ett enkelt ord om allt detta som redan är gjort och avslutat, om det stora fullbordandets faktum. Gudfruktigheten och altarets stillhet växer fram ur Himlens beslutsamhet att låta Lammet få råda, detta Lamm som lät sig slaktas före världens begynnelse. Gudfruktighet är konsten att komma till ro i det redan fullbordade. Dess erbjudande gäller och står fast i allt.

Alla, och kanske särskilt predikanten, har rätt till ett gömsle i det som redan är färdigt. Den som övat sig i stillheten vid Jesu fötter kan sedan bära bud om evighetens villkor. Över ett sådant liv står det skrivet så att alla kan se: Välkomnad in i den fullhet som Herren skaffat oss.

Den verkligt ambitiösa människan gör större tolkningsmisstag än andra. För henne innebär övervinnandet att med all kraft och envetenhet producera sådant som bara kan införlivas med mänsklig erfarenhet som gåva. Stillheten invid Herrens hjärta kan inte erövras eller inövas. Den får man till skänks när Herren har beretts rum för sitt övervinnande. Den som övervunnit alla dessa försök att skapa något vid sidan av den fullhet som endast kan tillföras ett människoliv som funnit och accepterat gömslet i Kristus, den människa som så har övervunnit äger ro nog för att kunna sitta still i all oro, sitta still för gudfruktighetens skull. En sådan människa skapar med sin blotta existens rastplatser, matställen, viloplatser.

Vi väljer två ord, prestation och konkurrens, till att stå som motsats till Herrens ideal för sitt folk; de stilla i landet – Ps 35:20. Dess innehåll verkar förödande över allt vi företar oss som kristna. Denna hållning leder oss att fånga vår glädje i det yttre istället för att se Kristus som all fröjd och styrka. Häri begynner predikantens dilemma. Många är benägna att söka uppfylla sin roll just på detta plan. Andra stupar för pressen. Och få är de bedjare som träder emellan. Fåren går hungriga, predikanter likaså. Guds övervinnande är nödvändigt för att få slut på vårt; hans övervinnande för oss till ro i det fullbordade.

Vi hämmas i våra försök att klargöra vår upptäckt av det inre livets, det inre tjänandets verklighet av språkets begränsningar. Det inre livets vittnesbörd deklareras och förklaras bättre av det ljus det skänker ett ansikte än av ord som staplats eller ställts på kö. Den yttre vägen är ”effektiv” och ”effektfull” därför att den ligger i människans hand. Men gudfruktigheten låter sig inte beskrivas i dessa termer. Den talar till det inre, lyfter undan dess bördor och ger värme och näring. Fåren hungrar, predikanter likaså. Be om ord som föder liv. . . Be om Guds ljus, om ett vittnesbörd som lyser i en dyster vildmark. . .

Gudsmannens främsta längtan är att få bygga hus åt Gud och altaren åt människor. De gudfruktigas främsta längtan är att slutas samman i gemenskaper där hjärtan satts i brand. Gudsmän hungrar efter att kunna föda får, att få se härligheten återvända, att få se värmen och kärleken tillta, att få se längtan efter Gud väckas. Bönefolkets verkliga längtan är att kunna mötas för att formeras till att vara väckelsens förtrupper. Vi har alla ett djupt behov av att nå fram i detta bedjande. Bönen för dessa hungriga predikanter och den bön som banar väg för samlandet av de stilla i landet hör till de mest nödvändiga bönerna.

De gudfruktigas främsta uppgift består i att skapa altarplatser, platser där de hungriga kan äta sig mätta, platser där de stilla i landet kan styrkas för sin uppgift. Det ligger ingen mättnad i de yttre tingen, de stora manifestationerna eller de stora orden. Det finns ingen näring i att öva sig i metoder för kyrkobygge eller strategier för kyrkopolitik. Hopp, innerlighet och förväntan ligger på annan nivå. De gudfruktigas handlingsväg heter enkelt umgänge i bön och daglig omsorg. Men kärleken kallnar.

Bed om rastplatser för fåren.
Bed om matställen för hungriga predikanter.
Bed om utrustningsplatser för dem som vill öva sig i gudsfruktan.
Bed om verktygsbodar för dem som vill utöva kärlekens hantverk.

Lars Widerberg

Prioriterad bön 01

¨

Människor saknar stjärna att segla efter, rodren i deras skepp är brutna, någon hamn – inte ens en strand – skymtar i diset.
Världen sover. Den är däst av synd, trött av år, slapp av mörker. Längtan är död hos de flesta, löftesstjärnan tycks ha slocknat och den sol som kan göra hjärtan modiga lyser ej mer.

Bedjandet måste skärpas. . .
Bed om profeter. . .
Bed om män som klarar att navigera och ange kurs. . .

L.W.

Omgjordat bedjande

¨

 

Vi behöver ett omgjordat bedjande. . .

 

Vi behöver ett bedjande som ser vad som krävs för att ge plats för Guds härlighet.

Vi behöver ett bedjande som inte nöjer sig med ett ”halvvägs”.

 

Vi behöver ett bedjande som inte ger sig förrän uppdragen är slutförda.

Vi behöver ett bedjande som skaffar utrymme för Andens kraftfulla omgjordande.

 

Vi behöver detta mitt bland de många som följer minsta möjliga motståndets väg.

Vi behöver detta mitt bland de många som nöjer sig med minsta möjliga insats.

 

Bedjandet måste bana väg för Guds tilltal bland oss alla som vant oss vid att allt ska gagna och förnöja oss.

Bedjandet måste bana väg för Guds formande av oss till likhet med Sonen, han som inte väjde för att i allt ge sig själv till det yttersta.

 

Detta bedjande kommer att kosta. . .

Därför måste en av de främsta bönerna bland oss vara ett ”Ge oss nåd att kunna stå redo, omgjordade med vilja att vara sanna mot Kristi sinnelag, sanna mot den kärlek som i allt ger av sig själv.

 

Lars W.

Nytt brev: Leijonborg

¨

Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg

 

Tack för ett snabbt svar på mitt brev. Men det stillade inte vår oro, i stället oroas vi än mer.

”En svensk imamutbildning”? Hur ska den kunna vara svensk med Koranen som lärobok vilken står så långt ifrån svensk lag man kan komma? Eller ska den blivande imamen läsa Sveriges rikes lag och Bibeln jämsides med Koranen? För att imamutbildningen ska bli svensk måste väl även Bibeln vara med i undervisningen, eller!?  Ta också med i beräkningarna att muslimerna har ett mycket stort nätverk i sina hemländer. Kommer detta nätverk att godkänna den svenskutbildade imamen som en ”rätt” imam enligt Koranen? Om inte, vad händer då?

 

Kristendomen är en tro och livshållning med Jesus som centralgestalt som gav sitt liv för oss. Islam är en österländsk religion full av förtryck av allehanda slag. Det är naivt att tro att en rättrogen muslim, vilket han måste vara för att bli en imam, kommer att integreras i det svenska demokratiska samhället. Eftersom det inte finns någon annan lag än Koranen för honom, kommer han aldrig att ställa sig under svensk lag. En svensk imamutbildning är utopi! Alla vet att muslimernas intentioner är att lägga hela världen under islams hårda fötter! Vi i västvärlden är ju ”de otrogna”. Nonchalera inte detta!

 

För en tid sedan var det en diskussion i TV då en svensk kvinna som konverterat till islam sa ”vi har inte råd att betala en imams lön” och herr Leijonborg menade att svenska staten får kanske betala en lön också då! Naivt och bedrövligt så det förslår! Hur kommer ”Svensson” att reagera när det går upp för honom att skattepengar går till imamutbildning och kanske även en lön. Kanske med en röst på Sverigedemokraterna? På grund av politikernas undfallenhet gentemot invandrare går de framåt redan nu.

 

”Ni svenskar är dumma”, sa en thailändsk kvinna, ”vi får komma hit och få bidrag, ni skulle aldrig få komma till Thailand och få bidrag”. Vi är så dumma och undfallande att invandrare skrattar åt oss, inte bara denna thailändska kvinna! Detta är sanning!

 

Jag kan inte stillatigande se på medan ni politiker som är förtroendevalda av svenska folket styr vårt land med orättfärdighet och undfallenhet. Om ni fortsätter på den inslagna vägen kommer vårt land att bli en muslimsk nation och inte en kristen. Då är det för sent att ångra valet man gjorde!

 

Med vänliga hälsningar

Margaretha Widerberg

 

Öppet brev. . .

¨

Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg

 

Jag skriver detta brev för att jag vill tala om att vi är många som skräms av Islam. Att då få höra förslag om att imamutbildning delvis ska bekostas av skattemedel känns ännu mera skrämmande. Varför ska vi i ett kristet land betjäna en religion som hatar det kristna budskapet om korset och hjälpa till att sprida hat?

 

Islam godkänner inte Jesus som Guds Son! Ordet om Jesus som Guds Son är grunden i vår kristna tro. Sveriges grundlag vilar på kristna värderingar. Vad händer om islam får ännu större makt i vårt land, vilket skulle ske om staten bekostar imamutbildning? Vill vi ha en religion som har rätt att döda den som konverterar till kristen tro? I Iran vill man lagstifta om att den som konverterar till kristen tro skall dödas!

 

I fjol höst kunde man i tidningen Extra Östergötland (som är en gratistidning) samt i tidningen Metro läsa ett uttalande av Usama bin Ladin som löd: ”Vi skall krossa korset, nu är det Islam eller döden som gäller”. Vill vi stödja en sådan religion i Sveriges land?

 

Jag vet att långt ifrån alla muslimer vill döda mig som är en bekännande kristen, men det är tillräckligt många som skulle vilja göra det! Att tro att muslimer som kommer till Sverige är annorlunda än vad Koranen säger är ogenomtänkt.

 

Sveriges folk befinner sig mitt emellan två ytterligheter. På den ena sidan står nynazisterna som vill kasta ut varenda ”främling”, på den andra sidan har vi muslimerna som ställer upp sin egen kultur och sin lag som enda giltig norm. Däremellan står vi som har bott i Sverige hundratals år och vet ”varken ut eller in”.

 

Säger man vad man känner längst in blir man anklagad för rasism. För Sveriges folk måste dessa spänningar lösas upp på ett annat sätt än genom mångfaldens undfallenhet som i längden ger ytterligheterna för stort spelrum.

 

Med vänlig hälsning

Margaretha Widerberg

Indien: Bön i Stockholm

¨

På onsdag, 24 september arrangerar Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) en bönemanifestation för Indiens kristna i Stockholm.

Intill Citykyrkan vid Adolf Fredriks kyrkogata kommer bland andra Stanley Sjöberg, Stefan Swärd, Stefan Gustavsson och Sten-Gunnar Hedin och att medverka i manifestationen.

 

SEA vädjar i ett upprop församlingarna att uppmärksamma de kristna indiernas utsatta situation i förböner i gudstjänsterna på söndag.

 

I uppropet nämns om det upptrappade våldet mot kristna i Orissa. Där har stora skaror av urbefolkning vänt sig till kristendomen. Det har varit oroligheter på olika nivåer i Orissa sedan 1997. Det var där som den australiensiske missionären Graham Staines år 1999 blev bränd till döds i sin bil, skriver Stefan Gustavsson och Mats Tunehag i uppropet.

 

Enligt Union of Catholic Asian News har ca 60 000 kristna sökt skydd i Orissas djungler, där de har knapp tillgång till mat eller dricksvatten. Många håller sig gömda i djungeln.

 

I byarna fortsätter attackerna mot allt som är kristet. Barnhem, skolor och de kristnas hem sätts i brand. Präster misshandlas offentligt och i vissa fall har man våldtagit nunnor på offentliga platser.

 

Förföljelserna har nu spritt sig till delstaten Karnataka. För bara några dagar sedan misshandlades eleverna på en bibelskola i Bangalore. I Mangaloreområdet har kyrkor och kristna skolor bränts samt kristna misshandlats, heter det i uppropet.

 

Nu finns, enligt Gustavsson och Tunehag, flera hot om att nästa plats där hinduextremisterna tänker attackera kristna är Delhi. De hotar att attackera kyrkor och kristna redan nu i helgen.

 

Svenska Evangeliska Alliansen planerar ett möte med Indiens ambassadör för att föra samtal om de kristnas situation i landet.

 

Dagen

Iran: Ny lag

¨

 

Ny lag i Iran: Dödsstraff för alla som lämnar islam

 

Irans parlament har med överväldigande majoritet antagit ett lagförslag som föreskriver dödsstraff för alla som lämnar islam. Därmed återstår bara detaljer innan lagen antas.

 

Att parlamentet tar upp lagförslaget om dödsstraff är ett enormt steg bakåt för mänskliga rättigheter i Iran. Ingenting liknande har hänt förut, säger en expert från Christian Solidarity Worldwide, en kristen organisation som övervakar religionsfrihet.

 

Avfällighet, förolämpande av profeten samt spådom är brott som enligt lagförslaget obligatoriskt ska ge dödsstraff. 196 parlamentsledamöter röstade för, sju röstade emot och två ledamöter lade ner sin röst.

 

I förslaget ingår även dödsstraff för internetbrott som att etablera en hemsida där man propagerar för korruption, prostitution eller sin icke-muslimska religiösa övertygelse.

 

Redan tidigare har domstolarna haft befogenhet att döma de som konverterat från islam till döden, med hänvisning till Koranen och andra rättskällor inom islam. Syftet med lagförslaget är att göra domstolarnas praxis enhetlig, förklarar Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

 

Alla kristna i Iran hotas

Senast någon avrättades för att ha konverterat från islam till kristendom var 1990 då den nu fängslade pastorn Ramtin Soodmands far, hängdes.

 

Om lagförslaget går igenom kommer alla kristna i Iran att hotas av dödsstraff, eftersom i princip alla är före detta muslimer. Lagen om avfällighet hotar också den religiösa minoriteten bahai, som är den största gruppen icke-muslimer i Iran, konstaterar experten från Christan Solidarity Worldwide.

 

Han är orolig för hur lagförslagets utgång ska påverka de kristna som nu sitter arresterade, vilka Dagen berättade om i fredags.

 

Under det här året har det redan skett många fler arresteringar av kristna än under hela 2007. Det är en tydlig, oroande trend. Vi är rädda att det sätt som parlamentet behandlar frågan om dödsstraff ska påverka domarna negativt. Vi vet att Basirat, Matin-Azad och Soodmand redan nu blir illa behandlade både psykiskt och fysiskt.

 

Lagförslaget är utformat så att det kan påverka även iranier utomlands.

Regimen kan åtala och döma medborgare, trots att de befinner dig utanför landet. Men de kan förstås inte verkställa en avrättning om någon befinner sig utomlands. Däremot påverkar det möjligheterna för den dömde att någonsin kunna resa tillbaks till Iran, säger experten.

Nu ska olika lagstiftande kommittéer få möjlighet att föreslå förändringar på lagförslaget innan det religiösa Väktarrådet till slut beslutar om lagen är i enlighet med sharia.

 

Många debattörer och politiskt aktiva inom och utanför Iran har kritiserat förslaget hårt, säger Said Mahmoudi.

 

Vårt hopp är att organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter både inom och utanför Iran ska protestera. Det är enda chansen till en ändring av lagförslaget, säger experten från Christian Solidarity Worldwide.

 

Sofie Hedman

Dagen

Iran: Två kristna kan få dödsstraff

¨

Den 52-årige Mahmood Matin Azad och den 40-årige Arash Basirat greps i staden Shiraz den 15 maj. Deras advokat har nu fått bekräftat att en åklagare har väckt åtal mot dem, enligt både Compass Direct och Farsi Christian News Network, FCNN.

 

”Skyldig att följa sharia”

FCNN, som kommit över beslutet, uppger att åklagaren yrkar på dödsstraff. Han ska ha pekat på domarens skyldighet att följa sharia. Han citerar även delar ur en av ayatolla Khomeinis böcker där samma straff krävs för ”avfällingar”.

 

Myndigheterna uppgav för advokaten att åtalet byggs på männens egna bekännelser under förhör. Det faktum att deras advokat fick ett skriftligt svar från myndigheterna är enligt Compass Directs källor oroande. Det är ovanligt att myndigheterna ger skrivna svar, vilket tyder på att de ser de här männens fall som allvarligt.

 

Oroar sig för hälsan i häktet

Advokaten har förgäves försökt att få dem släppta mot borgen i väntan på rättegången, som väntas inledas inom några veckor.

Arash Basirat är diabetiker och familjen oroar sig för hans hälsa under tiden i häktet.

 

Intercessors Network

Utsikten till förändring

¨

Att bedja är att vara sysselsatt med utsikten till förändring.

Att bedja är att praktiskt uttrycka en förväntan att Kristus ska komma åter.

Att bedja är att formulera en inneboende längtan efter att Kristus ska genom Andens verk formas i vårt inre och ses i vår mitt.

 

Att bedja är att söka Gud för att finna hans väg ut ur det som är in i det som borde vara.

Att bedja om väckelse är en absolut nödvändighet, det är en bön om ett återvändande till Ordets oantastliga värden.

Att bedja om väckelse är en absolut nödvändighet, det är en bön om korrespondens, om överensstämmelse. Såsom i Himlen. . .

 

Att bedja om väckelse är en absolut nödvändighet, det är en bön om sinnen vilka vågar låta sig stämmas efter Kristi sinne.

Bönen om ett uppvaknande, ett återvändande växer sig stark där man oavvisligt ger sig till Herrens syften.

 

Bönen om ett uppvaknande, ett återvändande växer sig stark där man samlas för att tillsammans söka efter Riket.

Bönen om ett uppvaknande, ett återvändande växer sig och vänds till bönesvar när någon vågar sitt liv för dessa resultat.

 

Lars W.