¨
Alla dessa uppenbarelser
Av Lars Widerberg
Maria – den evigt förblivande jungfrun – har låtit sig ses och uppenbaras i klostermiljöer, på fårbeten, i kyrkor och kök i bortåt 800 år. Hon har vid dessa tillfällen förmedlat budskap och instruktioner som kommit att forma den katolska kyrkans lära och tradition och hon övar fortfarande styrande inflytande över dess lärobygge genom ständigt nya framträdanden.
I dessa uppenbarelser låter sig denna varelse kallas fredens drottning och utlovar fredsprocesser och fridsstiftande i utbyte mot de trognas böner och offer. Romarkyrkans präster söker sig samman i rörelser och sammanslutningar för att dela hängivelsen till denna Marias obefläckade hjärta – en hänförelse som går långt utöver den som borde uttryckas inför Sonen.
Hon menar sig vara förmedlare av Kristi nåd och skaffar sig roll i frälsardramat som manövrerar ut och tränger undan Frälsaren själv. Påve Pius XII gav i en avslutande bön efter ett radiotal bort världen till Maria, och påve Johannes Paulus II lät, tillsammans med samtliga sina biskopar, henne få herravälde över alla världens länder och helgade dem alla till hennes obefläckade hjärta. Genom fenomenets blotta närvaro i den katolska fromheten påvisas dess svaga punkter i fråga om trohet till sannfärdighetens Gud, i fråga om lyhördhet och lydnad för det trovärdiga vittnet – Kristus, och därtill i respons till sanningens Ande.
Några uppenbarelsetillfällen
Traditionen förmedlar att Simon Stock – Cambridge, England – någon gång under år 1251 besöktes av en mariagestalt, vilken gav honom i uppgift att utforma ett skapular som garanterade bäraren att undkomma helvetets eld om det bars vid dödsögonblicket. Påve Johannes XXII utvidgade denna garanti år 1322 till att ge dem som bar det, och därtill troget bad till Maria, fri lejd genom skärselden den första lördagen efter deras död. Påve Paulus V begränsade sedan detta löfte till att endast lova Marias närvaro i skärselden på lördagar för att ge tröst och lindring.
I december 1531 var en aztekindian på väg till morgonmässa och passerade en kulle där ruinerna av ett tempel helgat åt aztekernas forna modergudinna ännu fanns kvar. Han anropades uppe från kullen av en ung kvinna och fördes sedan in i en uppenbarelsesekvens i vilken hon gav sig själv namnet Maria av Guadalupe. För aztekerna hade namnet en annan klang och innebörd och refererade till en av deras myter som beskrev en gudakvinnas seger över den hemske guden Quetzalcoatl – den befjädrade ormen.
I dessa visioner gav hon löfte om att vara indianernas mor och att hon på denna kulle skulle lyssna till deras sorger och trösta dem. Hon hade visat sig klädd som aztekdrottning, i stjärnsmyckad blå och grön mantel med pälsbräm vilket underströk att hon var av kunglig börd och ägde gudomlig makt. Denna uppenbarelse öppnade för indianernas omvändelse till katolsk tro, men också för en markerat vidskeplig variant av den vilken i dessa dagar uttrycker sig i kraftfull förföljelse av de mexikaner som vågar söka sig till evangelisk tro.
Man menar att 1830 markerar en tydlig stegring i uppenbarelsefrekvensen – jungfrun visar sig allt oftare för att dra de troende in i en allt ivrigare botgöring och ett allt intensivare bedjande för att hjälpa henne att frälsa världen. I detta år, 1830, besöktes Catherine Labouré under sin novistid i ett kloster i Paris av en mariagestalt – en inledning till formandet av betydelsefulla mariadogmer.
Catherine anmodades att låta prägla en liten medalj med denna text: ”O Maria avlad utan arvssynd, bed för oss som tar vår tillflykt till dig.” Detta är den obefläckade avelsens medalj och med detta besök från andevärlden etablerades en tydlig brytpunkt i arbetet för att rotfästa denna dogm och för den fromhet som placerar gudsmodern som främsta tillbedjansobjekt. Denna mariagestalt slår upprepat fast att hennes obefläckade hjärta ska övervinna och att hennes välsignelser gives i proportion till den hängivelse man visar henne.
Uppenbarelserna – inalles nitton stycken – i Lourdes under 1858 förmedlades av en varelse som kallade sig ”den obefläckade avelsen”. Denna varelse annonserade sig inte längre med ett vanligt förekommande flicknamn, den bar istället namnet på en dogm som just hade meddelats till romarkyrkan av dess överhuvud, påve Pius IX. Året för dogmens stadfästelse var 1854. De under som följde uppenbarelsen i Lourdes öppnade naturligtvis det vidskepliga sinnet för mottagandet av den nya lärosatsen.
Pragmatism och vidskeplighet färdas i detta sammanhang tillsammans i samma riktning allt längre bort från det sannfärdiga vittnets ståndpunkt och löften. Nyttoaspekten får framskjuten position. Denna andlighet med dess uppenbarelsekommunikation sätter människan i centrum med löftesarrangemang som i slutänden inte har täckning och som därför ger undermålig utdelning.
Mariagestalten tecknas vid dessa uppenbarelsetillfällen med all skönhet och all godhet. Hon försöker med all kraft och med alla medel avvärja Guds vrede och manar oupphörligt till bot och till bättring för att nåden, hennes nåd, ska få utrymme. Undren och godheten tillhör henne, avoghet och vrede är något som Sonen bär. Hennes hjärta är obefläckat – hurudant är egentligen Guds, enligt detta sätt att förhålla sig? Kyrkans eget organ för godkännande av under och mirakler har inte kunnat förmå sig att sätta stämpel på mer än 66 helanden i Lourdes fram till år 1990 – således under 120 år. Ett skralt resultat producerat av den som ska stå som förmedlare av all nåd.
På våren 1917 dök denna andegestalt åter upp, nu bland några barn som vaktade familjernas gemensamma fårskock i närheten av Fatima i Portugal. Hon meddelade i världskrigets avslutande faser att ”om hennes böner blir besvarade kommer Ryssland att vända om och freden kommer.” Annars, sade hon, kommer Ryssland att sprida sina irrläror över hela världen, med konflikter och krig som följd. Barnen lovades att om de och övriga efterföljare endast lämnade respons till denna ”vår Fru” skulle freden komma. Hon fick således inget bönesvar, men fortsätter att i många sammanhang deklarera att snart är Marias tidsålder inne då det obefläckade hjärtat ska stå segrande.
Denna andeuppenbarelse säger sig ha tagit på sig uppgiften att dra de troende allt närmare Gud – en uppgift som egentligen tillhör den Helige Ande. Herren Jesus sägs frälsa världen genom henne – hans egen lydnad och renhet åsidosätts. Korset, Guds kraft till frälsning, förringas i det att hon lyfts fram – hennes lidande och vånda är långt mera betydelsefull som frälsningsverktyg än Sonens. Hon skaffar sig en roll som passar det namn hon helst vill använda – Guds Moder, den egendomligaste motsägelsen av alla.
Hennes anspråk
För att hålla denna artikel hyggligt hanterbar väljer vi att inte ange referenser för var och en av de satser som formuleras – men varje enskild del kan verifieras med texter hämtade ur lättillgänglig litteratur utgiven på förlag som hör till denna särskilda kyrkostruktur. Hela denna artikel är byggd på det inre vittnesbördet om dessa fenomen sådant det uttrycks av denna kyrkas män och kvinnor, dess skribenter och fromma.
Denna andeuppenbarelse presenterar omfattande anspråk. Hennes löften antar väldiga proportioner och hon kräver hängivelse av en sort som endast passar och tillhör Gud själv. Denna jungfru väntar sig att hyllas som drottning. Hon erbjuder enhet med Gud på sina särskilda villkor. Den tidsålder som ska komma är hennes tid – Marias tidsålder. Thomas Merton uttrycker sin syn på mänskligt armod så: ”Hur ofta har inte du – Maria – besökt oss och talat till oss på våra berg och i våra lunder om det som väntar oss, men vi har inte velat höra.” Den som talat i människors offerlunder och vid altarna på höjderna har haft namn som Diana, Artemis, Astarte, Isis eller andra namn knutna till hednisk kult.
Denna varelse påstår att hon offrar människors böner och lidanden till Gud för världens frälsning. Hon säger att vårt lidande och vår vånda genom henne förvandlas till frälsande handlingar. Barnen i Fatima fick ta emot instruktioner för hur deras liv skulle kunna omvandlas till sådan offertjänst – två av dem dog före vuxen ålder.
Dessa uppenbarelser porträtterar en barmhärtig förespråkare som nådesrikt ställer sig emellan människor och den vrede Jesus, mellan människor och en avog, rättfärdig Gud. Hon säger att hon inte kan hålla tillbaka Jesu arm mycket längre, och när hon måste släppa taget kommer förskräcklig dom. Och Jesus hörs ibland säga i dessa uppenbarelser, ”Den som står emot min moder, står emot mig.” Moderna uppenbarelser för medlarrollen allt längre in i villfarelse och slår fast att Modern offrade sitt eget liv och sitt eget blod. En vision låter Modern och Jesus sammansmälta till ett på korset för att deklarera att deras lidande räknas som en frälsande helhet. Andra syner förklarar att hon renar världen från dess synd. Och kyrkans lärde säger inte emot. . .
Barnen i Fatima, Portugal, fick veta att Jesus ville bruka dem för att göra denna dam känd och erkänd och att han ville etablera en hängivenhet för Marias obefläckade hjärta. Hon säger om sig själv att hon allena – endast hon – kan frälsa från kommande förödelse. Hennes rosenkrans är ämnad att verka som den mest kraftfulla rustning mot helvetets krafter, den ska destruera lastbarhet, försvaga synden, omkullkasta otron och säkra de mest underbara välsignelser åt de troende. Hennes uppenbarelser har ett icke obetydligt inflytande över kyrkans lära, och, än mer, över dess tradition.
Denna dam sitter som drottning över himmel och jord i kraft av Sonens förtjänst, i kraft av hans gudomliga attribut. Hon skaffar sig ära och tillbedjan genom att hävda sin modersroll, moder till Gud. Hennes roll drivs bortom all proportion och rimlighet. Den position hon skaffat sig har sin förebild i de äldsta rikenas regeringsstruktur där konungamodern satt som medregent och som medspelare i de kultiska dramer som var ämnade att säkra landets välgång – en situation som fortfarande går att studera i den sista kvarvarande absoluta monarkin bland jordens länder, i Swaziland.
Hon vrider sönder den första profetian given till människor – det är inte längre kvinnans säd som ska krossa ormens huvud, denna mariagestalt tar sig själv an den uppgiften. Så blandas hednatro och det kristna budskapet till oduglig förvanskning. Så institutionaliseras vidskepelsen. Hon sitter som det stora mysteriet – få ser konsekvensen av hennes närvaro och hennes systematiska arbete på att vrida tanke och tillbedjan ur led.
Trossatser i sönderfall
På kyrkomötet i Efesus år 431 formulerade och fastställde man att Maria var Guds moder, inte för att upphöja Maria men för att understryka Jesu gudom. Man gjorde så för att markera i förhållande till en gruppering – Nestorianerna – vilka förnekade Jesu jämlikhet med Fadern och den Helige Ande. Termen Maria, Guds moder, har idag ett helt annat innehåll än det ursprungliga. Hon sägs vara himlens drottning och änglarnas drottning och i denna roll har hon särskilt tillträde till Sonen och kan säkra särskild välsignelse för sina efterföljare. Men, Maria var inte moder till Jesu gudomlighet, hennes moderskap gällde endast Jesus som människa. Romarkyrkan ser dock Maria som starkare och mera mogen än Sonen. Hennes roll drivs bortom proportion och rimlighet.
År 1854 lät påve Pius IX formulera och deklarera dogmen Ineffabilis Deus, dogmen om Marias obefläckade avelse, vilket betyder att kyrkan ser henne som undantagen, friad från och immun mot synden som så hårt omsnärjer människosläktet.
Denna dogm leder ofelbart – inte bara påvligt ofelbart – till ytterligare en dogm formulerad och deklarerad 1950 av Påve Pius XII: Marias upptagelse till himlen. Den innehåller också en passus vilken slår fast att Maria är evigt förblivande jungfru.
Johannes Paulus II deklarerade vid ett besök i Lourdes att de två mysterierna, den obefläckade avelsen och himmelsfärden, sammanförs på denna plats och uppenbarar hur de stöder varandra.
Dogmen om hennes himmelsfärd har sin rot i dogmen om den obefläckade avelsen. Nämligen, om Maria verkligen hade fötts utanför mänsklighetens gemensamma ställning under synden är det omöjligt att tänka sig att hon i något enda stycke skulle uppleva smärta och lidande på grund av syndens verklighet och inflytande – inklusive vånda och smärta vid barnafödande, inklusive döden och kroppens därpå följande nedbrytande. Man sammanfattar: Hon upptogs till himlen därför att hon var syndfri. Hon stod befriad från vånda och smärta därför att hon var syndfri.
Denna himlens drottning visar sig ofta, som för Catherine Labouré, stående på en glob, ett jordklot, eller en måne med stjärnor runt sitt huvud och solen till klädnad. De som satt sig ned för att analysera och säkerställa uppenbarelsens äkthet hänvisar till Uppenbarelsebokens bild av en kvinna som föder under smärta, stående på månen, klädd i sol och med stjärnor runt sitt huvud.
De båda bilderna skiljer sig åt på en avgörande punkt. Den Maria, som låter sig ses av barn och klosternoviser, som heter ”den obefläckade avelsen” är enligt dogmen befriad från att bära smärta – trots att hon hänvisar till sina lidanden som frälsande. Uppenbarelsebokens kvinna däremot föder ett gossebarn under stor smärta. Redan i detta skede av jämförelsen kollapsar dogmbygget. Redan på denna enkla nivå av prövning faller romarkyrkans anspråk på trovärdighet.
Pröva andarna, pröva uppenbarelserna
Marias roll, den roll som de lärde och prästerna ordnat dogm och ram för, omvandlas i den folkliga föreställningen till att se henne som hjälp-frälsare, till en tillbedjansvärd medlerska, till att vara nationers drottning och beskydd av samma sort som de skyddsmakter som hednatron presenterar. Hon står till sist som en andemakt i opposition till tron, den tro som en gång för alla meddelats till de heliga. Och påve Johannes Paulus II förklarar att ”I den heliga jungfrun har kyrkan redan nått den fullkomlighet, i vilken hon är utan fläck och skrynkla.” De enklas hjärtan säger att en sådan utsaga är en direkt förnekelse av hoppet om fullheten i Kristus.
Förvillelsen ordnar ett sammanblandande av sådant som värmer den religiösa känslan, sådant som utlovar lindring i livsvillkor och som ger trygghet, sådant som banar väg genom svårigheter och som till och med verkar helanden med sådant som avviker från Guds bestämda löftesväg, hans ordning, hans helighet och sannfärdighet. Förvillelsens väg är en genväg, en genväg förbi korset.
Förvillelsen, det säger sig naturligtvis självt, tar det lätt med den verkliga troheten och ersätter den med en efterapning som inte fordrar annat än vad människor i egen kraft kan åstadkomma. Förvillelsen kan ropa på bot och bättring så länge korset ställts åt sidan. Denna punkt, Kristus och hans kors, är den verkliga prövostenen mot vilken mariakulten stöter sin fot. Den unga flickan i Lourdes, som upprepat mötte en mariavarelse vid en grottöppning stänkte vigvatten på den i ett försök att driva bort den om den till äventyrs var falsk och ond, vilket endast resulterade i ett litet leende från andevarelsen. Man kan inte möta vidskepelse med annan vidskepelse. Man kan inte möta dessa ting med krucifix och besvärjelser. Testförfarandet måste stå väl grundat på Ordets och Andens grund, i en gemenskap där korset tillåts verka verklig samhörighet i Kristus – ett samfällt vittnesbörd enligt Ef 3:10.
Vidskepelsen går hand i hand med godtrogenheten. Men villfarelsen går att testa. Sanningen stöds och uppbärs av sanningens Ande, vilken samtidigt är den Helige Ande. Villfarelsen stöds på liknande sätt av en villfarelsens andemakt – 1 Joh 4:6. Testkriterierna är hanterbara för var och en som älskar sanningen, för var och en som vågar stå ens med det inre vittnesbörd som Anden är beredd att lägga i enkla och överlåtna hjärtan. Den som söker Guds ansikte enligt frälsningens enkla villkor – Kristus allena, leds att avvisa varje uppenbarelsefenomen som inte låter sig underställas Ordets rannsakan. Häri har det komplexa system som kallas romarkyrkan tagit miste och låtit vidskepelsen sätta norm och regel.
Den enkla församlingen, de enkla människor som lärt sig att tillsammans söka Fadern och som lärt sig att i stillhet vänta på Kristi fullhet leds att stå redo för konflikt, en konflikt av dramatiska proportioner i denna avslutande tid. De som letts att ställa i ordning Guds altarplats mitt i vardagssammanhangen och där vågar demonstrera korsets tillämpning i försoning och endräkt kommer att engageras i konfrontation med den enhetskyrka som låter sig ledas av dogmer och uppenbarelser, vilka utmanövrerar hoppet om Herrens välde till förmån för en religiositet stöpt i vidskepelse och mänsklig ambition.
Detta perspektiv är apokalyptiskt – det väntar en avslutning, ett omvälvande avslutande av det som tycks vara något, väntar på detta därför att Han som är, som var och som skall komma kommer i sin bestämda tid för att uppfylla sina löften. Och han kommer med kraft och rättfärdighet för att göra slut på det som är av människa och andemakt, och för att sedan själv sätta sig som styresman till sällsam glädje för all dessa folk och folkslag som så länge stått under betryck. Detta hopp, detta perspektiv ger andra proportioner, annat mål för vår tillbedjan – Lammet som var slaktat.
