Församlingen – en närvaro i detta förfärliga tumult som fortfarande kallas kultur och civilisation. Församlingen – placerad där högmod och självfixering råder, där självsäkerhet och oförutsägbarhet för an, ställd mitt i ett övergripande etiskt sammanbrott. Församlingen – en företeelse grupperad mitt i dessa omvälvningar, en företeelse som inte kan rubbas eller skakas. Församlingen – mitt i detta som kommer att föras till skakning och sönderfall under Guds hand.
Församlingen, den verkliga församlingen, den församling som inte kan skakas, reflekterar sin ankomst, sin begynnelse och sin fullhet i varje ögonblick av sin tillvaro: ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Hon har själv blivit den stad som Gud bygger. Hon har blivit det som pilgrimer och profeter sökt ända sedan Abraham kallades att lämna Babylons städer för att ge sig av på färd mot det som alltid ligger bortom.
De gamla profeterna sändes med ord om väntande dom och annalkande skakningar till många av dessa städer – knappast något av dessa stora befolkningscentra reagerade med omvändelse. De var alla maktcentra som vart och ett, efter sin egen definition, sökte bekräftelse och erkännande som det främsta och dugligaste. De skaffade alla identitet och motivationsgrund hos prålandets och fåfängans förvirrande makter. Dessa makter, som styrde vart sinne, var slavmakter och var mästare i att ordna fruktan och plåga. Var och en av dem ignorerade och föraktade de svaga och försvarslösa. Denna maktanhopning försåg med gemensam identitet och kulturella mönster med hjälp av extatisk offerkult – ofta i dess grymmaste former.
Våra städer har blivit arrogansens fästen, samlande sammanhang för förödmjukandet och självupphöjelsen. Våra städer har gett sig av på färd mot självhävdelsens och frigjordhetens fulla och fulaste uttryck. Den allt famnande staden har ordnat rätt åt sig att klassa det beständiga föråldrat, klassa skillnaden mellan det oföränderligt sanna och falskheten som oanvändbar. Självutnämnda talesmän, första rangens personligheter, utverkar mandat och auktoritet åt sig för att göra av med värden och värdighet – och firar stortaligt all tomhet och tarvlighet. Allt som återstår för framtiden är avskyvärdheter och grymhet. De förnämligaste uppträdandena, de verk som bärgar de främsta utmärkelserna på Broadway och i andra nöjescentra – detta som räknas som det bästa och mest lysande – innehåller ofta de mest vedervärdiga angrepp på gudsfruktan och gudfruktighet. Men, Herrens ord om kraftfull åtgärd och slutlig skakning står fast.
Babylon, ursprungsformen för allt bristfälligt och sekunda liv, finns överallt. Babylon, den allt omfamnande staden, finns överallt. Babylon, ursprungsmönstret för all opposition mot Himlens eviga värden och dess helighet, finns överallt. Hennes smicker och sensualism, hennes inbilskhet och övermod, hennes fantasier och hysteri skaffar inget utom kraftfullt och slutgiltigt skakande från den ort där sann auktoritet vilar. Hennes förakt för allt som hör gudfruktigheten till – inklusive allt som förefaller svagt och som inget är – kommer att bli hennes slutgiltiga fall. Kristi kors är verkligen en brytpunkt i Ändens dagar. Korsets förkunnelse kommer att få henne att skälva bortom bristningspunkt, och se till att hon försvinner för gott.
Den allomfattande staden, summan av allt stadsväsen, kommer att föras till domstol och till dom. Hennes mörker kommer att konfronteras av en stad byggd på hälleberg, en stad full av ljus. Hennes lastbarhet och inneboende ondska motverkas av ett folk som alltfort vet något om saltets sälta. Hennes position som den främsta i ordning, som den verkligt frigjorda staden, kommer att tas ifrån henne av en liten skara överlåtna som aldrig sökt position, aldrig haft något att erbjuda, aldrig räknats bland de skolade och dugliga – en liten skara som räknats för intet bland de privilegierade.
Denna skara överlåtna, den verkliga församlingen, låter sig inte engageras i strid efter köttsligt mått. De vapen som ska riktas och brukas mot denna allomfattande stadsstruktur hämtas från en arsenal bortom denna värld. Det som föraktas av henne bär, genom att vara föraktets mottagare, på hennes undergång. Det som inget är fungerar som motmedel mot det som ser sig själv som främst och dugligast. Det som är sant andligt är höggradigt effektivt mot allt som hämtar sin styrka efter jordiskt sätt.
Herren samlar sitt folk i dessa sista dagar för att förbereda dem för dessa radikala skakningar. Detta som inte kan skakas håller därmed verkligt vittnesbörd. Den församling som inte kan skakas, säkrar en räddningsplattform i den sista tiden för sådana städer som vågar agera som Nineve en gång för lång tid sedan gjorde – med samfälld omvändelse. På detta sätt kommer vi att kunna uppfylla vår roll som Sion, den stad som Gud berett.
Lars Widerberg
Texter: Hebr 12:22, 11:10, 16, 1 Kor 1:27-29, 10:4-6.
