Inför Gud – även om han skulle presentera sig som Fadern – står en människa handfallen. Hon finner sig överväldigad, slagen av majestät och helighet, tillintetgjord. Hon har inget att säga annat än ett ynkligt, ”Ve mig, jag förgås.” Där, inför Gud, förlorar varje kategori sin välkända valör, allt invant tappar omedelbart värde och mening. Fragment är allt man får med sig, den ringaste begynnelse till ett beskrivande – fragment, närmast betydelselösa ord att ställa på rad, aldrig nog att framställa ens den enklaste sketch av begynnelsen till gudserfarenhet. Någonstans i en sådan ogripbar erfarenhet har mandatet sin begynnelse, någonstans i detta som ligger bortom – ett icke mätbart stycke bortom det ordinära.
Den människa som står med mandat, gör så därför att han bär med sig ett stycke gudsumgänge. Över hans inre konstitution finns ett ”annorlunda” ingraverat, egendomligt attraherande signalerar hans väg sitt ”Bortom”. Han har gjorts till en grundläggandets man, med bestämd förankring i verkligheten, därför att han lärt sig frukta för Guds ord. Han lever ett liv märkt av att ha blivit förd bortom för att se Gud, och för att sedan se sig själv utifrån detta första seende – och ytterligare, för att se halvhet och medelmåttighet så som Gud ser dessa utifrån sin helighet och renhet. Mandat och sändande innebär konflikt – helighet stående mot trivialitet och ytlighet. Han är aldrig tillfreds med beskäftig religiositet, söker alltid efter anknytningspunkter till de ting som väntar bortom.
Han har gjorts till väktare, med allvar bevakande det som hör till seendet. Han har villigt låtit sig föras till att inte vara annat än en tjänare, en enkel man som står inför Gud tålmodigt dröjande för ord, väntande på en börda, avvaktande Guds tid. Han låter sig inte engageras i människors verksamhet – han ställer sig vid sidan av, kanske rent av avvisar den. Elia ordnade sig inte plats bland fåfängans förespråkare, han passade inte i gänget. Väktaren vandrar kanske ensam, men aldrig med näsan i vädret. Han väljer sig inte position vid sidan av eller över andra för att visa upp sitt annorlundaskap. Hans roll är tjänarens – med handduk till hands såväl som med passande tillrättavisning. Det ord som reglerar hans tjänande finns i Romarbrevet 1. Paulus slår fast att det verkliga tjänandet har sitt ursprung i den inre människans hållning. Det tjänande som uttrycks med händer och fötter, med tanke och mun måste föras till överensstämmelse med det seende och sändande som formats bortom.
Detta som är sant i fråga om seendet och sändandet begynner, och har sedan täckning ända till fullhet, i tjänandet. David kunde väntandet. Jeremia hade sina tårar, och bad om mer av samma sort. Elia stod på sin långvariga övning i uthållighet – ”Gud som jag tjänar, Gud inför vilken jag står”. Jesaja förde tjänandet till fullhet i sin evangeliska förkunnelse. Hesekiel hade funnit ett ord att tala, ett ord som passar tider och sammanhang då både Israel och hedningar ska ledas att se Gud – ”Yada”, ett ord som omfattar seendets och förståelsens erfarenhet, och som återkommer 70 gånger i hans text. Den man som sänts är tjänare, grundläggandets man är och förblir tjänare. En människa som sänts med ord från Gud måste förbli tjänare. Om denna särartade ingrediens saknas hos den som säger sig vara sänd, gör vi endast illa då vi inte förkastar hans anspråk.
Mandatets människa står kvalificerad att tala utifrån inre verklighet. Hans erfarenhetsbas, hans vandring inför Gud ger honom denna frihet. Det seende som Herren fört honom till, ställer honom med fullmakt. Detta Guds synsätt motsäger allt för ofta människors samfällda synpunkt, vilket för med sig att erkännanden uteblir från sammanhang som tagit sig rätt att förmedla sådant. Det mandat, den uppgift, som formats i Guds närhet ställer oss svarslösa och handfallna då vi söker dess verklighet och utgestaltning – både då den förmedlas och då den ska genomföras. Mandatet konstituerar handfallenhet för den som sänts och för dem som träffar på och träffas av dess skärpa. Himlen ställer sig i vägen för och verkar stötande på det som hör det jordebundna till. Om den människa som bragts ur fattningen genom dess inbrytning stannar upp för att tänka och omvärdera, finns det hopp om frälsning. Om hon istället vänder sig emot Guds tilltal, och gör så upprepat – återstår endast ett domens skakande och sammanbrott.
Den människa som utvalts för ett mandat, förs åt sidan för att kunna begynna se in i och iaktta de ting som ligger bortom – ett icke mätbart stycke bortom det ordinära. Hans dagar kommer att upptas av ett väntande likt Davids, han förs kanhända till tåreflöden på Jeremias vis, till danande av det inre med fårhjorden i likhet med Mose eller Amos, till vänskap i kungligt följe så som Jesaja eller ensam vid en tynande bäck som Elia. En man formas inte över en dag. De erfarenheter samman med Gud, i vilka sändandet och mandatet vilar, står inte öppna för var man att läsa om eller diskutera. Men dess autenticitet och soliditet står klippfast konfronterande inför alla. Mandatet talar – också utan ord – som markör mitt i människors fåfänga, som de eviga värdenas markör där Himlen saknar röst.
Sök efter män med gudserfarenhet. Be om män som sänts med Himlens mandat.
Lars Widerberg
Läsning: Jes 6:5, 66:5, Rom 1:9
Hämtat från anteckningar beredda till en församling i Bronx, New York.
