Guds synsätt är profetiskt till sin karaktär, dess mått är Kristus. Guds ståndpunkt bärs av prästsinne, den bjuder försoning i Jesus Kristus.
En man kallad att stå med Gud, vakande under det att tid och värld följer sitt spår, ibland förd till att erfara och förnimma Himlens sällsamma väsen, finner sig inklämd mellan två väsensskiljda landskap. Det ena har förlorat sin skönhet och attraktionskraft – det är bara smutsigt. Det andra är annorlunda, bortom ord och försök till beskrivning. Den människa som kallats att stå med Gud befinner sig mitt i ett gap, mitt i ett spänningsfält där krafterna överväldigar. Han har sett Himlen, därför gläds han med bävan. Han har gjorts medveten om frånvaron av himmel, därför bär han en börda som hotar att bryta honom sönder och samman. Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .
Denna människa har sett Faderns ansikte, sett ljuset i dennes ansikte – ”himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker”. Kristallhavet har intagit hans horisont – oskuld och helighet, sanning och mjukhet sammanflätade. Beskrivandet och skrivandet faller samman – hans sökande efter orden upphör inte. Lammet, slaktat och uppståndet, har invaderat hans dagar, fyller hans tid till brädden – det har omgestaltat hans utblick och hållning efter prästfolkets sätt. Hans anblick för med sig en hälsning om heligheten, dess väldoft ger sig tillkänna i enkelhet och oskuld.
Utsikten till och löftet om ett seende, en utblick, av denna kvalité fyller en människas hjärta med bävan. De som sökt det och som funnit väg till det har hjälpligt beskrivit sina iakttagelser i enkla dagböcker, i prosans varianter och poesins alla rytmer, i storslagen teologi – allt ligger redo att sporra oss till stilla vandring så väl som till stordåd. Ändå söker Gud sin man – en enda. . . Varför, varför tvekar man att ta sig in i Guds närhet? Är den frälsning som Herren har berett defekt, det beskydd som ligger till reds otillräckligt? Är spänningen i gapet för svår att hantera, är Guds börda för tung att bära? Är Guds Andes resurser för magert tilltagna? Varför måste Gud ge sig ut för att söka efter en man att ställa i gapet till försvar för landet? Se på saken ur Herrens perspektiv – ingen att placera där det skulle göra mest nytta.
Den som ställts i gap, i revor och rämnor, brottas med verkligheten – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Den människa som står i begrepp att ta sådan position brottas med den utblick som gudsordet förmedlar – i detta avseende är han redan på väg att bli profetisk. Mannen i gapet måste lära sig att se som Gud ser. Människan i gapet låter sig identifieras med sitt folk, med sin omgivning i sanning och i kärlek – för att han därigenom ska kunna låta ord följa som sammanflätar sanning och kärlek. Sådana ord är aldrig sentimentala eller klemande, heller aldrig hårda och okänsliga – alltid vägda efter Himlens mått. Hans ord väjer för efesierdilemmat, vilket uttrycker sig i förmåga att avslöja det som står falskt, men som står tomt på omsorg och mjukhet mitt i denna sin nödvändiga begåvning. Himlen, dess ljus och kristall manövrerar bort bristen på autenticitet. Mannen i gapet kämpar det mjuka kriget – hans vapen tillhör inte världen.
Mannen i gapet är en person som redan smakat döden, en korsfäst människa. Vad skulle spänningen i gapet kunna kosta utöver detta? Han har begynt att formas av Kristus. Vad skulle världen kunna ställa upp emot honom? Hans tjänande har Kristus, den korsfäste, som grund. Vad slags fiender skulle kunna skaffa makt över honom? Mannen i gapet har sett och satt namn på den plats han är på färd mot – den himmelska staden. De platser han lämnat bakom sig återser honom inte, om inte Gud sänder honom som budbärare. Därför har han frihet att tjäna med fullt fokus på den uppgift som ligger framför honom. Han delar aposteln Paulus synsätt: Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:17-18.
Men, varför är dessa män så få, så svåra att finna när de bäst behövs? Denna plats är sällan bemannad. Och Gud söker. . .
Lars Widerberg
Läsning: Hes 22:30, Jak 1:17.
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
