Amos, en man som förts från att ha varit herde till att förmedla ord från Gud till en vilsefaren nation och dess ledare. Han hade letts till ett hörande av annat slag, ett hörande i konflikt med dessa män som tagit position som landets styresmän. Orden från Gud nådde landets företrädare och herdeskap just vid en kritisk tidpunkt – två år före en förödande skakning, i tid för att dessa män i ansvarsställning skulle hinna med omvändelsen och vända sig till Herren i säck och aska. Men de var uppfyllda av den visdom som utgjorde orsaken till den kommande domen, fyllda av de tankegångar som slog Guds vittnesbörd i spillror. Alla var de fåfängans herdar, utan en enda tanke på omvändandets nödvändighet.
Och Herren ryter. . .
Guds röst, och de ord som sänts till den vilsefarande nationen, mot de krafter som drog över sig dom och ödeläggelse, var av kraftfullaste slag – som ett lejons rytande. Orden mobiliserade den starkaste kraftansamling mot fåfängans dynamik, mot de samspelande faktorer som lockade hela folket att endast söka sig tryggad utkomst och välgång. Dessa fåfängans herdar och de främmande makter som grusade Gilead och bröt sönder det samlade vittnesbördet till något som väl stämmer med ett modernt ”Ground Zero”, till något av dessa bottenlägen som vi nått i dessa dagar. Gileads balsam hade försvunnit, fåfängan hade tagit dess plats. Dess ledare hade inget intresse av att söka återupprätta vittnesbörd och andlig hållning.
Och Herren ryter. . .
Ord gavs åt en annan profet efter en period av sönderfall och ödeläggelse – till Joel. Guds börda, vilken han hade i uppgift att föra fram till ledare som brast i vilja att se så som Gud ser, Guds börda bestod i att det inte längre fanns någon som kunde representera honom och hans sak, ingen fanns som lät sig föras till samvaro med honom. Inga matoffer eller drickoffer fanns tillgängliga, ingen gemenskap med Herren var längre möjlig på grund prästernas fåfänga och självfokus. Det fanns inte längre någon väg in i den Heliges närhet på grund av deras ovillighet till omvändelse, på grund av deras ovilja att ge upp sin världstillvändhet. Och Herren klargjorde för dem alla, att utan tårar och omvändelse – stående på helig plats, mellan förhus och altare – kunde det inte bli tal om någon utgjutelse av Guds Ande till återupprättelse. Vart försök till upprättelse vid ett bottenläge utan allvarets sammankomst till omvändelse måste sluta med fiasko.
Och Herren ryter. . .
Herren har sak med sitt folk, och denna sak kan definieras i en enkel sats: Vittnesbördet om ”Kristus i oss” har på det hela taget lämnat församlingen. Det samlade vittnesbördet om Kristi närvaro, om den andliga renhet och mognad som Kristus tillför, har grusats. Herdar och lärde räknar inte det andliga mognandet, gudfruktigheten, som ett värde att värna. Gileads balsam, det samlade vittnesbördet om ”Kristus i oss, härlighetshoppet”, vittnesbördet om försonandet och upprättandet, har förts åt sidan till förmån för ett underhållningsevangelium som står i vägen för eftertanke, står i vägen för sökandet av frälsning och helighet. Att Guds härlighet är borta, att vi står utan härlighet som det gamla Israel – I-Kabod, bekymrar ingen. Dessa eviga värden ställs på undantag, för att ”sökarna” ska känna sig hemma och inte råka ut för obehag.
Och Herren ryter. . .
Den profetiska församlingen, den församling som öppnar och böjer sig för nödvändigheten att sätta sig i säck och aska, sätta sig med ett djupgående omvändande, kommer att få se ett återförande av vittnesbördet. Där de heliga samlas, gudfruktiga män och kvinnor, kommer dessa att kunna föra fram ett ord om återupprättelse vid sitt eget ”Ground Zero”, där vittnesbördet tröskats och trängts. Där Guds dom och skakande har fått verka ett gediget gensvar kommer man att kunna uppleva en Andens utgjutelse till ett upprättande av vittnesbördet. Och den upprättelsen kommer att äga genomslagskraft.
Och Herren ryter. . .
Herren väntar på att män ska låta sig samlas, på att kvinnor ska låta sig samlas, till Helig sammankomst, till gråt mellan förhuset och altaret, till gråt och omvändelse för det vittnesbörd som så har trängts och grusats i Gilead, gråt och omvändelse för ett upprättande av gudsgemenskapen, gråt och omvändelse över den kraftigt rotade ovilligheten att tjäna inför Gud och människor i sanning och ödmjukhet. Den Heliga sammankomsten vågar klä sig i säckväv, den Heliga sammankomsten vågar tala omvändelse, den Heliga sammankomsten är det enda sammanhang som har lov att dröja inför Gud i väntan på ett återupprättande av vittnesbördet, det enda sammanhang över vilket Gud låter sin Helige Ande utgjutas för ett gemensamt vittnesbörd till gudfruktighet och tjänande.
Och Herren ryter, till både skakande och upprättelse.
Lars Widerberg
Läsning: Am 1:1-5, Jer 8:22, Joel 1:8-10, Joel 2:12-14, 1 Tim 2:8-9.
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
