Jesus Kristus förklarar sin intention, han avgränsar sitt syfte såväl som metod med ett klart och otvetydigt: ”Jag ska bygga”. ”Jag ska bygga min församling.” Matt 16:18.
Fadern lyfter fram något om form och slutgiltighet: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Matt 3:17.
Dessa två satser förs samman i det följande. ”En hemlighet, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Så skulle Guds vishet i sin mångfald nu genom församlingen göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen. Ef 3:9-10.
Gud bygger för syfte – hans bygge håller mått och utseende vilka är honom värdiga, mått och fason som klarar att representera honom, representera de syften som bestämts i Kristus. Utväljandet och insamlandet av material, sammanfogandet av detta som ska bära värden och vittnesbörd, uppförandets processer, allt detta detaljerade samspel i denna struktur, allt detta hålls samman av Herren själv – vem annars skulle räcka till för detta?
Erkännandet av Jesu suveräna herradöme, omfattandet och uttryckandet av hans välde i ett gemensamt och grundligt disciplinerat församlingsliv finner endast sitt mått och omfång i Kristus själv. Han är och bär evighetens mått, Himlens egen måttstock. Församlingen, var del och vart segment, var och en individ har sin plats i helheten, håller sin position endast för att lyfta fram och visa upp Kristi välde. Män och kvinnor, unga såväl som gamla har förts till Kristus för att böja knä – alla ska böja knä, vart och ett namn ska knäböja, Fil 2:10.
Med den mjukhet, med den ödmjukhet som följer erkännandet och bejakandet av Kristi välde som en verklighet i den inre människan och den gudfruktighet som följer i det yttre, formas prästhållning och ett mandat till att med rättsinne tjäna syndare i både församling och samhälle. Detta blir i sanning ett ”Kristus i oss, härlighetens hopp” – Kristi hemlighet framförd till hedningar som återlösning och befrielse i dess mest praktiska, fredsmäklande och fridsstiftande kategorier. Församlingen är ämnad att vara en prästsamling som förstår att förkunna och synliggöra Herrens död, i vart skede, till dess att han kommer.
Herren Jesus beskriver sitt bygge av församlingen som ett formande av en prästsammankomst, en återlösandets sammankomst och lägger omedelbart till att den ska vara en konungslig samling. Upp 1:6. Återlösandets verk i dess fullhet innehåller ett förberedande för Konungens återkomst. Församlingens återlösande arbete har sin fullbordan i ett rikesuttryck – ”då allt ska upprättas igen”, Apg 15:16-17. Men, församlingen finner redan denna dag davidsaspekter att låta sig engageras i. Hon är ämnad att låta ”Guds vishet i sin mångfald nu göras känd för härskarna och väldigheterna i den himmelska världen.” Ef 3:10. Detta davidsmandat, detta konungsliga mandat ligger ankrat hos församlingen som helhet – enskilda räder och högröstade individualistiska initiativ kommenderande makterna att vika, skapar endast oreda, en oro och oreda som inte drabbar något annat än församlingen. Allt sådant måste stävjas med apostolisk kraft, för det konungsliga vittnesbördets skull.
Församlingen är ämnad att stå som profetisk sammankomst. Dess roll består i att visa Fadern, Skaparen. Dess roll består i att visa hans syften i skapelsen, hans rättfärdighet och kommande dom. Dess fundamentala roll består i att definiera heligheten och samtidigt föra talan mot orättfärdighet och orenhet, föra talan mot var företeelse som inte låter sig fogas efter Guds evighetssyften. Den profetiska församlingen far inte efter sensationer, den värjer sig kraftfullt mot det bisarra. Sannfärdighet och ödmjukhet sammanförda till en verksam helhet står som markör för det som tillhör Gud. Himlen är närvarande med henne som överensstämmelse – hennes bön är ”Såsom i Himlen, så ock på jord”. Det som hon har sett där i fråga om syfte och profil, söker hon intill desperation att ankra här. Hennes profetroll bär inte med sig många ord, men mycket av det liv och den hållning som hon funnit i Himlen.
Församlingen är en kollektiv företeelse, hon nämns att vara Kristi kropp. I denna sin prästroll, så väl som i sin konungsliga uppgift är hon ämnad att vara ett korrektiv. Hon är ”ekklesia” – dessa som är utkallade ur samhällen och sammanhang för att dugliggöras att tjäna dem som hon fördes ut från. Hon ska vara en korrigerande funktion, hon bär försoningens ämbete, hon har gjorts redo att verka och gripa in med försoningens och fridsstiftandets resurser i Kristus. Hon är en korrigerandets företeelse – genom den samfällda lydnad och ödmjukhet som mognat hos henne är hon kapabel att bära vittnesbörd och vara en gudfruktighetens kraftresurs i helighet inför alla dessa härskare och väldigheter. Hon är ett återlösandets maktfokus mobiliserat av Himlen – ett konungsligt prästerskap.
Vem förmår att bygga något sådant? Vem vågar försöka bygga? Om Kristus bygger – vem kan då stå emot? Om vi tillåter honom att bygga enligt sin modell och sina syften – vad blir då resultatet?
Vilken kommer din främsta bön vara efter att ha läst denna text?
Kommer Jesus Kristus, Herren, att kunna finna något som överensstämmer med sina syften och som därmed är värdigt honom själv i din stad, i de sammanhang där ditt bedjande når?
Lars Widerberg
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
