Dessa följande ord innehåller distinkt tilltal hämtat ur Guds bilderbok, ur Himlens instruktionsbok – ur både Gamla Testamentet och Nya Testamentet. Detta samlade tilltal skaffades fram från Herrens hjärta för att återföra tilltro och tillit bland hans folk.
Kung David hade förts in i mörkaste modfälldhet under sina försök att föra Guds ark till Jerusalem. Ussa dog under Guds hand då han hade gjort ett enkelt försök att stötta och freda förbundsarken på dess vingliga färd på oxkärra, efter filistéersätt, längs smala spår upp emot staden som Gud hade valt. 1 Krön 13.
Kung David samlade en del av sin insikt om Guds vägar på det svåra sättet – han prövade metoder som inte fanns i handboken och tvingades konstatera att nederlagen kommit därför att ”Vi sökte honom inte så, som tillbörligt var.” ”Vi sökte ju inte Gud på rätt sätt.” 1 Krön 15:13. Många av oss har under långa år förts undan och bort från Guds ordning för tillbedjan och bedjande, långt bort från gudfruktighet och gemenskap. Besvikelsen och bitterheten, misstroendet och missämjan växer till oförtrutet. Allt detta för att vi inte övats att söka Gud efter stadgad ordning.
Man annonserar i dessa dagar stor frihet för allt slags bedjande från kyrkornas talarstolar. Man menar att det går bra att be om vad som helst – det är bara att be enkelt, ”i tro”, gärna med någon som man gjort en ögonblickets lilla överenskommelse med. Gud svarar på all bön. Gud måste ju visa trohet till sina löften. Och man citerar ord som Joh 14:13 och 15:7 till underlag för påståendet att all bön besvaras förbehållslöst.
Men, dessa två textfragment ur johannesevangeliet tillhandahåller sitt eget nytestamentliga ”efter stadgad ordning”, ”på rätt sätt”. Satsen ”om ni förblir i mig och mina ord förblir i er” ställer upp ram och referens, satsen ”i mitt namn” dikterar syfte. Och dessa båda riktmärken reducerar varje köttslig böjelse och ambition till agnar som vinden lätt skaffar bort ur det relevanta bönesammanhanget. Det finns inget utrymme, inget utrymme alls, för jordebundenhet och köttslighet i Kristus. Det finns ingen hjälp eller överlevnad för något annat namn där Herrens namn tillbes. Men vi låter oss indoktrineras annorlunda från våra kyrkors talarstolar och våra böneplatser dränks med all världens smutsiga tankar och projekt – och med all den besvikelse som den uteblivna bönhörelsen orsakar.
Kur och hjälp mot detta bittertillstånd finner man i Saltdalen där Israels armé slog Edom, en väldig här av Esaus avkomlingar. Tillåt oss att påminna om ”att det är HERREN, Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund.” 2 Krön 13:5. I Andens sammanhang representerar saltet ”ett evigt vänskapsförbund mellan Gud och hans folk. I Andens sammanhang står Esau och hans avkomlingar, Edom, för den stora besvikelse och den bitterhet som följde Esaus val av en skål med tunn, röd soppa i stället för förstfödslorättens mättade välsignelse. Saltet minner om trohet till Guds syften. Men, inget salt hjälper i Esaus röda soppa.
Anloppet mot Israel, mot gudsfolket, var massivt. 18000 edoméer – antalet bistert rödklädda representerar alla oräkneliga nederlag, all ånger och blygsel. Denna stora här representerar alla dessa öppningar för besvikelse och bitterhet som så enkelt slår rot i det inre av en människa. Striden mot denna särskilda stridsformation måste föras i Saltdalen. Den kommer alltid att föras i denna särskilda dal. Det är en davidsstrid, ett slag som rör Guds trohet och om tillämpningen av hans löften – denna trohet och dessa löften som följer ur det eviga vänskapsförbundet, ur saltförbundet.
Guds kärlek är kanhända villkorslös och kravlös, men det förhåller sig inte så med hans förbund och vänskap. Den tragiska berättelsen om Arken, filisteerna och Davids försök att återföra vittnesbördets Ark och härlighet efter filistéermönster, i stället för att använda prästsätt, uppenbarar orubbligheten och det absoluta i Herrens sätt att förhålla sig till sin sak. Arken, Guds vittnesbörd, står i fullständig motsats till det filisteiska förhållningssättet – står så i en evig ovänskap. ”Vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Jak 4:4.
Köttslighetens försök att lägga beslag på löftesverkligheten och vittnesbördet för församlingen till den kargaste och ödsligaste fångenskap – en fångenskap som arrangeras och formas av fåfängans profeter, övermodets och överdådets apostlar och av herdar som inte bryr sig om annat än trygg inkomst. Fiendskapen mellan köttslighetens anspråk och en davidsvandring i ödmjukhet är beständig. Den repeteras från generation till generation. Konflikten utgestaltas i varje familj och över var fråga. Men saltet har röst: det meddelar att det går att lita på Gud – och säger samtidigt att efterföljelsen måste ordnas efter Anden. Våra bekvämlighetsmönster har ingen relevans alls där gudfruktigheten bor.
Herren Jesus bygger församling för sina eviga syften. Den ges form och ram efter Himlens egen natur. Dess existens definieras av sin förmåga att bära vittnesbörd. Den leds att vara profetiskt instrument under Guds hand i enlighet med det mått av samfälld lydnad som den mödosamt skaffat och praktiskt uttrycker. Hennes uppdrag kommer att växa i betydelse och dignitet allt eftersom hennes förståelse av Guds fortsatta kontrovers med jordebundenheten utvecklas. Ett betydande arbete som förelagts henne i dessa dagar består i att säga upp falskheten från pulpeter och talarstolar, rensa ut både begärelse och bitterhet ur bönesalarna och konfrontera fåfängans profeter och stortalighetens apostlar. Filisteernas sätt att göra kyrka och det patetiska tiggeriet i Edom måste få ett slut.
Vi rekommenderar krig, vi rekommenderar var och en att gå ut till strid mot misströstan och bitterhet i Saltdalen. Gud kan man lita på. Man kan lära känna honom, det går att lära känna hans löften och dess vägar till uppfyllelse. Vi rekommenderar er alla att stanna upp för att vänta ut verkligt mandat, vänta ut ett framväxande av ett verkligt bedjande. Vi rekommenderar er alla att sätta ut vakt i Edom, vaka och vakta för att hindra pastorer och andra talträngda att ljuga om Guds löften. Vakta och vaka för att inte släppa fram apostlaskap som hävdar falska kreditiv.
Församlingen är Guds, den tillhör ingen människa. Herren Jesus bygger sin församling, den byggs inte av stormodiga män som brukar smicker och falskhet. Församlingen är konungslig till sin natur. Den står som prästfunktion, närvarande i denna värld för att ge ut ord om återlösning och återupprättelse – därför måste den visa trohet mot Guds protokoll, söka Gud efter stadgad ordning, på rätt sätt och med rätt sinne.
Lars Widerberg
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
