Somliga personer attraheras av bönekriget och finner spänning däri. De söker efter den laddning och den känsla av makt som följer då man använder maktord mot en Farao, eller då man söker tilltala en stads maktkoncentration. Men, få är de som har fått verkligt mandat från den Evige att göra så. Det profetiska mandatet är en sällsynt företeelse – men likafullt en nödvändig företeelse när nu både värld och kyrka håller på att falla sönder.
Guds mandat, Guds sändande står fast grundat på hans egna val. Om någon människa skulle kunna tillföra något till sändandets process skulle det vara villigheten att vänta, villigheten att i grunden reduceras i fråga om vinning och fördelar, i fråga om ambition och åsikter. Att vänta innebär att låta sig reduceras i fråga om självtillräcklighet och position. Det dröjande som accepteras inför Gud är direkt relaterat till ett altare, till korsets pågående verk. Ett mandat kräver sina fyrtio år av isolering i öknen. Endast Gud klarar att tända eld på en törnbuske, och hålla den brinnande.
Sammanförandet med Gud, och den törnbuske som inte förtärs av eld, leder till förkrosselse. Då man upptäcker och förstår att ens mun och läppar i vart läge är orena, då man finner sig stående vid ett altare med glödande kol ordnat särskilt för denne ene orene då befinner man sig också vid början av den apostoliska förkrosselsen – utan vilken sändandet aldrig kommer på fråga. De erfarenheter som Mose och Jesaja gjorde står som absolut normerande för formandet av en apostolisk människa. Sändandet är en icke-upplevelse utan altarets reducerande. Att ha begynt att se, så som dessa män såg, är begynnelsen till sändandet. Och en sådan upplevelse kan man inte ta sig i tro – den måste äga rum som en enskild, avskild händelse mitt i tidens flöde. Den är en ”skorna-av”-verklighet, den reducerar kostym-och-slips-killen till existerandets minsta minimum – slips i bästa silke och lackskor har ingen mening i en sådan situation, eller ens efteråt. Ett seende – och en reningsprocedur – av detta sällsamma slag är det samma som ett sändande.
Apostlar och profeter är grundens och fundamentets män, de står överväldigade av Guds helighet. ”Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.” Jes 66:2. Den apostoliska förkrosselsen har sin motsvarighet i den apostoliska fruktan för Guds ord. Den apostoliska människan kvalificeras till att tala utifrån sin fruktan för ordet, utifrån den nitälskan han bär i rättfärdighetens sak. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.” Ps 89:15. Den apostoliska människan bär på ett annorlundaskapets märke, denna olikhet gentemot allt annat, vilken han har berörts av i Guds närhet – Joh 3:31-34.
Den profetiska människan har låtit sig fostras till lydnad. Han har låtit sig formas av tabernaklets verklighet – ”Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför HERRENS ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag uppenbara mig för er och tala med dig. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn och den platsen skall bli helgad genom min härlighet.” 2 Mos 29:42-43. Ett sådant tilltal ger den profetiska människan djup och substans. Sådan fostran, sådant tilltal ger mandat. Och återigen, denna erfarenhet kan man inte tillskansa sig genom tro – den måste vara en verklig och daglig företeelse, en daglig samvaro med honom som kunde bo i en buske.
”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?” Ps 24:3. Den människa som kommer med anspråk bryr sig inte om sådana erfarenheter. Den ytlige finner lätt sådant som verkar som förenklad ersättning för helgedomens samvaro – och vågar kalla det härlighet. Den inbilska människan följer sina egna infall – och gör sig gärna till profet, men profeterar fåfänga. Ett Guds mandat begynner vid altaret, mandatet begynner med helig eld och glödande kol. Det som satts i brand inombords kommer att synas i det yttre. Begärets och fåfängans eld klarar inte att bära heligheten. Personlig ambition och agenda har inget att säga till dem som hungrar efter rättfärdighet. Ytlighet och inbillning förmår naturligtvis inte att representera Guds verklighet. Endast det hjärta som rörts av hans ord till gudsfruktan klarar att bära ett profetiskt vittnesbörd, ett profetiskt mandat inför utvalda segment av våra städer och kyrkor.
Lars Widerberg
Hämtat från anteckningar använda i en församling i Bronx, New York.
