¨
Bön och vittnesbörd i kärv tid
Läsning: Hebr 12:22, Matt 5:13-16
Församlingen är Guds vittnesbörd om ankomstens verklighet. Den kristna gemenskapen står som utsaga om hemkomstens möjlighet. Denna samhörighet i Kristus är anländandets faktum uttryckt. Den som ger sig till Kristus har i sin överlåtelse redan nått Sion, den Levande Gudens stad. Den kristnes verklighet är stadens, den himmelska stadens verklighet. En sådan kristen blir bärare av verklighetens sanna natur. Detta är vad vi är ämnade att vara – en stad på berget, ljus i varje sammanhang.
De andra städernas kärvhet motverkas av denna stadsbildnings mjuka sätt. De andra städernas råhet avväpnas med Guds folks förmåga att omvandla smärtan till härlighet. De andra städernas mörker övervinns av det ljus som följer de heliga. Städernas förljugenhet och förvillelse besegras av det grepp om sanningen som de stilla i landet har kopplat. Om oss ska det heta att vi har övervunnit välden för att bli bärare av verklighetens sanna natur. Om bedjarna ska det sägas att de har förstånd om tidens väsen och vet väg ut ur dess inflytande.
Bedjare är bärare av ankomstens faktum. Bedjare, dessa som tömts på egna resurser, bär därför vetskap om hur man når fram. Bedjare, dessa som är saliga i sin fattigdom, finner ständigt nya uttryck för anländandets realiteter. Detta är ljus, verkligt ljus för verkliga sökare. Dessa Himlens stadsbor, detta prästfolk klarar att stå i städernas larm med välsignelseord och bön om Herrens ansiktes ljus. Himlens stadsbor är salt, svidande salt, till hinders i förfallet. Bedjare är sålunda stationerade som bärare av ljusets välde och saltets vittnesbörd.
Den som lärt sig bära på ankomstens hemlighet, bära den himmelska stadens vittnesbörd bär i sitt inre en motverkande faktor, en kraft som håller emot och som vittnar om annan väg och annan visdom än den som råder i städerna. Den som står i altarets tjänst har valt att envist stå fast i Guds vishet och sanning för andra människors och hela samhällens räkning. Bedjandets tjänande väljer att offra tid och resurser vid Guds altare. Tiden, offret av tiden, blir självt till verksam faktor i de processer som verkar omvändelse och omdanande. De stilla i landet, de som har kommit till ro, är också de modiga i landet.
De vapen som ges till de stilla i landet avväpnar det kämpande sinnet. Den disciplinerade stillheten erövrar riksdomäner vilka inte kan ges till det sinne som valt att söka sitt och säkra de sina. Den disciplinerade stillheten formad i gemenskap ger mandat att vittna också för städernas furstar, inför den andliga verklighet som lägger tvång över våra samhällen. Individualisten, den som tror sig kunna föra denna kamp på egen hand, hämtar sin inspiration ur städernas egensinnighet och missar mål i sin iver att binda och lösa. Den disciplinerade stillheten låter korset avväpna de väldige. Den disciplinerade stillheten invid tronen återspeglar dess verklighet och låter varje maktfaktor smaka på verkligheten av gudsriket invärtes.
Låt ljuset lysa, låt gudfruktigheten vittna. Ljuset är vänlig opposition mot världens och tidens sätt. Korset är gemenskapsbyggandets metod. Altaret övervinner den kärvaste attityd. Offret vinner det hårdaste hjärta. Låt ljuset lysa – Guds ljus leder till kris och omvälvning i mörkret. Kristi närvaro uttryckt i altare och offer, uttryckt i kors och försoningsvillighet skapar kris och omvändelsetvång där mörkret råder. Saliga är de som väljer att lära sig stifta frid med hjälp av altarets metod. Saliga är de som lever gudfruktigt, de blir till verklig provokation. Saliga är de barmhärtiga – de ska få se denna barmhärtighet bära frukt.
Låt oss bedja om ljus, ljus över ankomstens hemlighet.
Låt oss be om stadens, den himmelska stadens verklighet uttryckt som verksam faktor mitt i våra städers larm.
Låt oss be om sälta, dristighet till att stå för Guds vishet, altarets sätt och korsets gemenskap.
Låt oss be om saltets realitet formad i våra församlingar, för att städernas styre ska finna vägen åter till barmhärtighetens kategorier.
Lars W.
