Väckandet – Guds verktyg

¨

Jonathan Edwards står för oss alla som riktman i all längtan efter väckelse och i allt vårt strävande efter att sätta Guds händer i rörelse. Han förstod väckelsen och väckandet som ett Guds verk, till vilket människor inte kunde lägga något väsentligt. Livets Herre väcker och verkar med den frihet och suveränitet som endast han äger, livets Andes lag ställs med all sin förändrande kraft mot jordebundenhetens tendens.

Charles Finney, som användes av Anden till att föra flera hundra tusen människor till omvändelse och liv i Gud, kunde med lika stor säkerhet göra gällande att väckandet följer ett ”rätt bruk av tillämpliga medel”.

Leonard Ravenhill pläderade för att söka ett uppvaknande efter Guds sätt – revival God’s way – och avvisade med bestämdhet varje försök från predikantkollegor och kyrkoledare att söka åstadkomma väckelse efter människors vilja och önskan med människors metod och organisation.

Män verksamma i väckelsen i västra Canada under 1970-talet sade gång på gång att ’det blir väckelse när Gud har tröttnat på att bli missförstådd och misstolkad och därför beslutar sig för att visa sig sådan han är’.

Bedjandet binder samman dessa tankar till den dynamiska helhet som kommer till uttryck i ett väckelseskeende. Bedjandet, sade Luther, består inte i att söka övervinna någon Guds ovillighet, men att med all frimodighet ta fatt i hans oföränderliga välvilja.

Vad förväntade sig dessa män, våra riktmän och föregångare? Hur såg de på sin omgivning? Vad såg de som nödvändig erövring för att kunna närma sig Guds standard? Vad bad de om? Hur bad de? Hur mycket energi och tid lade de ned på sitt sökande efter Gud, Gud uppenbarad i församling och samhälle? Vill Gud göra något liknande nu, med oss?

Evan Roberts hade bett – först ensam och så småningom i lag med bröder, hade bett sig fram till väckelsebegynnelsen i kapellet i Loughor i oktober 1904 då han var 26 år gammal. Jobbet hade tagit honom 13 år. Han och bönekamraterna hade tagit fasta på en rad löftestexter – däribland Ps 126:6 – och hade gett sig till bärandet av Guds egen börda för folket i Wales. Då väckelsen rullade över bygderna som intensivast, hände det ofta att domarna kunde placera ett par vita handskar över domarklubban i rättssalen som tecken på att det inte fanns några ärenden att hantera. Dessa bedjare gjorde i sanning bruk av tillgängliga medel och Gud fann handlingsutrymme bland folket.

Vi talar fortfarande om väckelse, om dess nödvändighet och om dess ljuvlighet – men den väckelse som det stora flertalet önskar sig ska vara en salig kanonad av upplevelser och dess kostnad reduceras i vår begreppsvärld till obefintlighet. Varken dess begynnelse eller dess efterverkningar får utgöra någon särskild belastning på utgiftskontot eller placera något krav över vår tidspressade och moraliskt gråtonade agenda.

Den faktor som gör väckelsen till väckelse, den faktor som heter förkrosselse, den faktor som för oss in i upprepade omvändelseprocesser och fördjupat upprättelseverk läggs prydligt åt sidan. Den faktor som skulle föra oss raka vägen in i fadersfamn, in i förlåtelseskeenden och försoningsarbete, in i korset centrala syfte byts mot psykologisk polish i predikandet så väl som i vardagsumgänget.

Men, där gudfruktighet och gudsfruktan slår rot är väckelsen inte långt borta. Där gudsfruktan och gudfruktighet växer till, växer bedjandet till och formulerar bönesammanhang i vilka man söker städernas och församlingarnas bästa. Där väckandet får utrymme finner ”hedningen” rätt och rättvisa attraktiv. Uppvaknandet bland de icke-kristna är föga annat än en återspegling av den andliga verklighet som etablerats hos kristna.

Väckelse föds där gudfruktighet och gudsfruktan övas och inlärs för att sedan formas till ett oavvisligt vittnesbörd med all dess autenticitet och bärighet. Väckandet står aldrig under attraherandets eller lockelsens bedrägliga krafter. Guds Ande verkar där man söker renheten, men skyndar undan då man släpper loss attraktivitetens, den religiösa hetluftens och övertalandets osmakliga dunster.

För oss åter till livet, efter ditt ord. . .
Att återföras till det ursprungliga, att föras tillbaka till funktionsduglighet. Att kunna begynna i oskuld och renhet. Att vakna upp och finna sig själv hel och ren. Att ha kraft att återuppta vandringen. Att återigen stå återställd och återupprättad. Att få stå i frälsningens fullhet, i Kristi fullhet. Att få vederkvickas – som man uttryckte det i äldre tid. Allt detta är enkla försök att fånga något av det som finns i väckandets livssfär.

För mig åter till livet, behåll mig vid liv, håll mig kvar mitt inne i livet.
Gör detta i enlighet med ditt ord, efter löftenas fulla rikedom.
För oss in i det liv som du ämnat och format. Väck oss efter ditt syfte. Väck oss till att kunna stå i det syfte som du ämnat för oss.
Ditt ord bestämmer livsutrymme och livsutblick, ditt ord har vida löftesperspektiv. För oss in i löftesland.
Väck ditt folk. . .

Lars Widerberg
Ett par riktord: Ps 126:6, Ps 119:107.

Återupprepandet

¨

Liv, livskraft, livsduglighet, liv i överflöd – för detta ändamål står korset centralt i den kristna gemenskapen. Guds eget liv, liv levt inför Levande Gud – för sådant liv verkar Herren bland sitt folk. Livets Andes lag ligger redo att skrivas gång efter annan i den kristnes hjärta.

Guds befallning är evigt liv, i hans ord bor livet. Han skänker liv efter sitt ord. Han vederkvicker med hjälp av sitt ord, skrev de gamle. Han återför livet, återför de sovande till liv, han väcker liv i sitt verk – allt detta gång på gång. Detta är det gudomliga återupprepandet.

Så verkar Fadern med sitt folk. Så verkar Anden, han som skriver lag i människors hjärtan. Livets Andes lag står orubbligt verksam till att återuppväcka, återuppliva, återta, återerövra. Denna lag skrevs och skriver för att återupprepa. En av de gamle kallade den lagen för varandets och verkandets eviga grundlag.

Herren förnyar sin församling och gör så genom att återföra den till sin livsväg, till att vara bärare av gudsliv, av gudsnärvaro, av Guds eget återupprättande. Herren förnyar sitt folk genom att föra fram sin sak bland dem. Och folket lämnar gensvar genom att bedja honom om att i dessa år förnya sina gärningar, att återupprepa väckandets stora under.

Hos den som ser Himlen, föds glädjen.
Hos den som ser frånvaron av Himlen föds bedjandet.
Hos den som lever med detta seende bor hoppet, den osvikliga förvissningen, om att Herren kommer att återupprepa sitt handlande till väckelse hos sitt folk och till omvälvning bland hedningar.

Återförandet, återupplivandet, den återetablering som Herren avser, innehåller förmåga att kunna urskilja och se Himlen, den innebär att sinnen återigen stäms och formas efter Kristi mått och därför bär den också med sig en helig omsorg om alla dessa som står i avsaknad av härligheten.

En av de gamle, A. T. Pierson, drog slutsats ur väckelsehistorien och sa följande: ”Varhelst en kyrka kommer på fötter och världens ondska bromsas finner man någon som har varit i bön.”

Låt oss bedja om återupprepandet.
Låt oss bedja om Guds förnyade gärningar i dessa år.

Lars Widerberg
Texter till underlag:
Joh 12:50, Ps 119:28, Hab 3:2, Rom 3:23-25.

Noteringar 01

¨

Hos den som ser Himlen föds glädjen.

Hos den som ser frånvaron av Himlen föds bönen.

Lars W.

En Samuel mot dessa filistéer

¨

Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt mot Herren, att jag upphörde att bedja för er! 1 Sam 12:23.

I våra dagar arbetar många ivrigt på att omdefiniera gudsfolkets roll och församlingens syfte. Men man lyckas inte lösgöra sig från det faktum att Himlen har valt att sammanföra enkla individer till att utgöra sammanhang där bedjandet och tillbedjandet har främsta prioritet. ”Det folk som jag har format åt mig ska höja mitt lov.” ”Mitt hus skall vara ett bönens hus för alla folk.” Dessa utsagor står, står orubbliga likt ett Herrens mätsnöre över allt som företas bland Guds folk. Guds sammanfogande syftar alltid till en demonstration – både inför människor och andevärld – av ett ”Såsom i Himlen, så ock”. Härtill är var och en kallad, härtill kan man låta sig rustas, till detta ges mognad och varmt hjärta. Till detta vänds vart sinne inför honom och in i denna uppgift sänds och skickas dessa som håller hans sak helig.

Det drivande elementet hos det folk som väljer vittnesbördets väg består i dess närhet till Guds eget hjärta och därför också till all den text som definierar den tro som meddelats de heliga. I denna närhet, i denna verksamma relation formas gudsfolkets samfällda vittnesbörd och låter församlingen ledas till att bära profetisk karaktär. Hennes ståndpunkt är korsets och hennes roll är försonandets. Hennes sinnelag är fridsstiftandets, men hennes vandring väcker opposition. Hon söker frid med var man, men det bud hon bär om bedjandet och självuppgivandet oroar självlivets och jordebundenhetens människor. Hennes vandring i stillhet inför ordet och dess Herre är förnämligt försvar, och också det enda tänkbara försvaret, för hans sak.

Det profetiska sammanhanget liksom den enskilde profeten låter gudsordet ha absolut mandat. I förhållande till gudstilltalet, till all denna text som meddelats de heliga, ställs profeten som omutlig väktare. Hans hållning må vara präglad av kärvt allvar, men hans kärlek till sanningen vet sällan att uttrycka sig på annat sätt inför alla dessa som leds och förleds än av de tanklösa, än av de illfundiga, än av de beräknande och makthungrande eller de svassande och ceremoniösa. ”Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt” är ett betecknande uttryck för profetens integritet, för det profetiska sammanhangets gemensamma hållning. Om han förstår att denna hans integritet är hotad eller fläckad tar han till kraftfull åtgärd för att korrigera och låta sig korrigeras. En omskakande sats säger att endast Gud klarar att vara människa – efter denna sats söker profeten Gud för att bärga vittnesbördet.

Profeten för folket åter till gudsordets verkligheter och för dem därmed in i Guds närhet. Han stod som fredare av Israels folk gentemot dess fientligt sinnade grannfolk. På samma sätt står profetgestalten som fredare av församlingen mot de influenser och tendenser som söker att föra den bort från dess väg inför Gud. Han ser till att de i sanning kan vara i världen men samtidigt vara ofläckade av dess väsen.

Profeten Samuel, den sisten i raden av domare, utkämpade bönestrid för gudsfolket mot filistéermakten, vars huvudsakliga styrka låg koncentrerad i fem städer ute i väster. Detta folk hade skaffat sig kapacitet att diktera villkor för teknik, åkerbruk och krigföring. De monopoliserade järnhanteringen – inga smeder tilläts vara verksamma i Israel, 1 Sam 13:19-20. De trodde sig kunna mästra vittnesbördet med samma inställning – då de vid ett tillfälle besegrade Israel erövrade de Guds ark, vittnesbördets ark som skulle stå i det allra heligaste i tabernaklet. De placerade den i fiskstjärtsgudens tempel i Asdod, och trodde sig kunna bruka den som ytterligare ett rituellt hjälpmedel.

Filistéen utmärker sig genom att ordna välde över det andliga med hjälp av ritens metodiska återupprepning, med att förhålla sig till tron som om den vore ett instrument att skaffa och tvinga fram bönhörelse, med att hantera gudsnärvaron som om den går att generera med estetiska medel och djup sinnesrörelse. Filistéen presenterar ofta en Goliat som smädar den enkla, okomplicerade tron. Filistéen representerar den själiska människan som med ritualer och andliga tekniker söker tilltvinga sig var sak som tillhör den andliga människans arvedel. Denne filisté omtolkar all den himmelska världens andliga välsignelser i materiella termer. Han definierar och använder gudfruktigheten som ett medel till vinning och tar, när det passar honom, kraftfullt grepp om löftena för att tilltvinga sig välde över löfteslandet.

Guds sak låter sig inte hanteras av mänsklig ambition och tankeförmåga, som om det endast gällde att söka tillämpa ett antal goda principer och regler. Guds rike växer till i kraft och dynamiskt uttryck där man samlas för att stilla sig och sedan lyssna till Herrens tilltal. Lyssnandet upprättar utrymme för trons lydnad. Detta skaffar i sin tur rum för korsets kraft till försoning – en vederstygglighet i filistéermaktens begreppsvärld. Men, dessa som söker förhålla sig rätt i försoningens ärende omgjordas till att vara dugliga till profetisk konfrontation. Dessa som vakar över gudsordets uppfyllelse, dessa som stiftar frid bär samtidigt svärd mot rit och metod – därför att försoning, en sant andlig miljö, inte går att åstadkomma med lag och regel, den köps endast med liv, utgestaltat kristusliv. Guds sak hävdas med en driven förmåga att vara mjuk och rättsinnig.

Den som söker tillbe lär sig att hylla Herrens fullödiga karaktär och ställer sig under hans styre till tjänst och lydnad. Jakobs brev innehåller ett ord om gudstjänstens, om tillbedjandets kvalitet och innehåll, om den drivna förmågan att vara mjuk och rättsinnig. ”Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”

I detta stycke finner vi två ting som Fadern betecknar som fullvärdig gudstjänst – Anden använder märkligt nog grekiskans ord för ceremoniell observans i detta sammanhang för att beskriva det handlande som är välbehagligt inför Gud. Det ena är att ta vård om de ringaste i samhället. Det andra är att inte i något stycke låta världen ta överhanden eller ens fläcka rättsinnet. Dessa två ting hör alltså till det som ska övas in till närmast rituell beständighet. Omsorg och renhet! Omsorg och renhet! Omsorg och renhet! I världen, men inte av den. Ofläckat, sakligt uttryckt vittnesbörd. Vittnesbörd om försoning och barmhärtighet – detta är tillbedjandets praktiska uttryck, detta är gudstjänst på gatan. All annan rit, all annan ornamentering och estetisk utsmyckning duger till intet.

Filistéen omvandlar och för ner gudstjänsten till metodikens och ritualens plan, där en Goliat förringar gudsumgängets innerlighet och låter estetik och sensualism gälla för andlighet, där rutin och metod tillfångatar initiativkraft och renhetslängtan, där stormakten heter intellektuellt dissekerande av gudsrikeserfarenheten. Amos skriver gudsdom mot det starka Gaza – brott på brott har de hopat, by efter by har de fört bort till Edom. . . Besvikelse på besvikelse har de planterat hos gudsfolket då dessa har lockats att lita till metoder och programförklaringar. Gaza är sådant som dess namn anger – övertygande starkt. Edom står som evig symbol för kränkning och besvikelse. Och profeten slår fast att Herren för evigt är vred på detta löftessvek. – De förtrycktas förlossare är stark. . .

Låt oss ta fram ett välkänt axiom, en grundsats, i Andens värld: Bättre att vara känd och fruktad av furstar och väldigheter än att äga människors erkännanden. Bättre att kunna stå som vittnesbörd om gudsväldet inför vilket dessa väldige ryggar och böjer sig, än att hyllas av människor för intellektuella styrka, för styresmannaduglighet eller för karismatiska utstrålning.

Filistéen kan inte besegras med de metoder han själv brukar. Denne förlitar sig på det mänskliga initiativet i andliga sammanhang, på det omedelbara intrycket då han ställer fram sin stora styrka, på sin förmåga att vränga sinnesintryck och på ordens övertygande kraft. Vid ett tillfälle tog Sauls son Jonatan med sig sin vapenbärare för att syna fiendelägret och undersöka segermöjligheterna – och gavs segern i hand då han tog fasta på Guds ingivelse. Och sådana ingivelser bär alltid korsmärken – fåtal, ringhet, tjänarhållning, mjukhet, omsorg men också sannfärdighet, renhet, trohet och djärvhet. Guds visdom utgestaltas i varje läge och situation i korstermer efter Kristi sinnelag.

Filistéen ställer fram det förgängliga, det som är övergående som om det vore det primära i denna vår jordevistelse. Hans kunnande, varje metod i hans tankearsenal är utarbetad för att skydda självlivet, avvärja varje svårighet, värna vart område som hör honom till, värja sig från var utmaning som inte formulerats av honom själv, ställa upp försvar mot varje samvetets tilltal. Filistéen är både stolt och rädd. Han vågar inte korsets väg. Den utmaningen synes honom alltför grym, alldeles för kostsam. Den vishet han anar vara Guds tillhör en värld in i vilken han inte vågar sig. För honom är gudsfruktan endast ett medel till vinning. Gudsverkligheten skall vara hanterbar, något som kan formas med och skrivas som metod och rit, något som han anser sig kunna bestämma villkoren för.

Filistéen är ute efter att göra gudsnärvaron hanterbar, metodbunden och ritualiserad, och med sådana försök snör han åt kristuslivets flöden. Han står som evig motståndare till den fullhet i Kristus som församlingen är ämnad att stå rotad i och uttrycka genom försoning, tillbedjan och praktisk omsorg. Mot honom står dock en Samuel. Mot honom står bedjare som valt Samuels hållning: ”Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt mot Herren, att jag upphörde att bedja för er.”

En bibelöversättare – James Moffat – gav breddat perspektiv på ett sammanhang i det Andra Korintierbrevet: ”De vapen som jag brukar i mina strider hämtas inte ur köttslighetens arsenal. De måste vara gudomligt kraftfulla för att slå teoretiserandet i spillror, för att rasera varje borgmur rests mot Guds vishet. Dessa vapen klarar att hantera varje tanke, impuls och hugskott, varje plan, projekt och metod – till och med varje bön – och lägga dem alla som lydiga fångar under Kristi välde. Då lydnaden växt till i mognad och stabilitet hos oss alla, kan vi avge ett kraftfullt vittnesbörd och föra alla dessa välden inför honom som dömer rätt och sant.”

Detta breddade sätt att läsa texten är fullt ut sant mot Guds intention för bönehus och bönesammanhang. Detta är Samuels sätt att se sin roll som bedjare, hans sätt att se på striden mot filistéermakten med alla sina metoder, riter och modeller, med alla sina infall, hugskott och programförklaringar, med alla sina försök att hantera det andliga med hjälp av all själslivets duglighet.

Återerövrandet av bönesamlingen blir till ett första steg i befrielsen från filistéerväldet.
Låt oss be om ett återfunnet initiativ bland bedjarna.
Låt oss be om ett lösande av tankekraft, av ordens och Ordets kraft bland oss alla – ett lösande till tjänst under bönens Ande.
Herre, hjälp oss till ett bedjande som öppnar för din Helige Ande att röja undan varje filisté varhelst han dyker upp!

Lars Widerberg

 

Referensord, ordnade så som de brukas i texten:
Jes 43:21, Jes 56:7, Jud v. 3, Jak 1:27, Amos 1:6, Mal 1:4, Jer 50:34, 2 Kor 10:4-6, 1 Kor 1:18, 30, 1 Sam 14.

Prioriterad bön 01

¨

Människor saknar stjärna att segla efter, rodren i deras skepp är brutna, någon hamn – inte ens en strand – skymtar i diset.
Världen sover. Den är däst av synd, trött av år, slapp av mörker. Längtan är död hos de flesta, löftesstjärnan tycks ha slocknat och den sol som kan göra hjärtan modiga lyser ej mer.

Bedjandet måste skärpas. . .
Bed om profeter. . .
Bed om män som klarar att navigera och ange kurs. . .

L.W.

Tröskplatsen

¨

Tröskplatsen, utrymme för bönehus

Läsestycken: Matt 3:12, 2 Sam 6:6, Jer 23:28, 1Krön 21:15

Salomos tempel byggdes på en tröskplats. David hade fallit för frestelsen att räkna och värdera sin duglighet som ledare i termer av volym och storlek i stället för att använda Himlens mått som främst definierar trohet och äkthet. Vändpunkten för kungens dårskap kom i form av en Himlens budbärare, sedd och hörd på Ornans tröskställe, men folket fick betala dyrt som alltid. Både bönehus och tempel byggs med vittnesbörd från en tröskplats.

Vändpunkter och omvändelsepunkter måste tröskas fram. Tröskplatser är oavvisliga nödvändigheter i skrivandet av enskilda människors andliga historia. Tröskställen måste också finnas i det gemensamma formandet av det folk som hör Herren till. Tröskplatsen är ett måste-ställe. Slaga, kastskovel och stadig vind måste till för att skaffa fullkornsföda åt folket.

Tröskplatsen representerar ett bedjande som inte släpper tag och stannar av förrän det har tagit sig igenom. Den bär vittnesbörd om den vånda och det korsets formande som för in Himlens möjligheter i de kärvaste lägen. Vändpunkter och omvändelsepunkter kan bara tröskas fram.

Gud nöjer sig inte med något annat än det bedjande som ger sig fullt ut till hans syften. Det är Herren själv som väljer trösktid och tröskställe. Det är Fadern som skiljer bort agnar för att skaffa fram Himlens bröd. Det är Sonen som hanterar kastskovel. Det är Anden, den Helige Ande som själv är tröskplatsens obetvingliga vind.

Tröskandet innebär ett åtskiljande. Tröskplatsen står för ett särande. Den skiljer mellan det som äger värde och sådant som genast kan reduceras till intet. På tröskstället avskiljs det substantiella, det dugliga, det som äger vitalitet till att tjäna som utsäde eller föda. Det som äger verklighet, som kan erbjuda, representera och hävda verkligheten är det enda som lämnar tröskplatsen för fortsatt existens och roll. Sädeskornets hälsning handlar om duglighet för Himlens sak; det berättar om substans, vitalitet, om liv.

Jeremia för oss till ett tröskställe där profetord och predikandets mångordighet inte kan värja sig för kastskoveln. Halmord och agnar flyger all världens väg för den vind som blåser. Kvar ligger bara de ord som talats i trohet – Jer 23:28. Det bedjande som självt genomlevt tröskning kan be fram de Herrens ord som håller tro. Bedjande som fötts i tröskandets vånda kan skaffa oss de eldsord som leder till omvändelse.

Tröskställena hör till Guds metod för att skaffa utrymme för Himlens vittnesbörd. Sångaren formulerade det så: ”Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst.” Det går heller inte att skaffa ett vittnesbörd bland ett folk utan att först kunna identifiera och begynna bära dess börda. Det gagnar oss alla bättre att falla i Guds hand, som David uttryckte det, och bära den utmätta smärta som öppnar för tempelbygge än att försöka att på egen hand hantera elementens eller fienders kraft och vrede. Tröskplatser finns det gott om, och alla har ett enda syfte nämligen att få oss att stanna upp för att höra Gud tala ord om vändpunkt och omvändelse.

Tröskplatsen är Guds hållplats. Den är också vår hållplats där alla de besvärliga frågorna måste ställas. Varför blåser det så snålt i våra liv? Varför måste det hålla på att blåsa motvind i vår verksamhet? Hur kunde det bli så som det nu är med allt kiv och all ovänskap, med partisöndring och köttslig ambition. Varför kan vi inte bara få ha det rart och stilla i våra små samlingar? Varför kan somliga inte sitta stilla i båten?

Varför alla dessa obehagliga frågor? Varför måste Gud ha sin vilja igenom? Varför måste allt plockas sönder till frågor om vad som är verkligt, vitalt och sant? Varför kan man inte sälja fullkorn och agnar i samma påse?

Herrens ordning för att skaffa fram ett Himlens vittnesbörd att lägga ned hos sitt folk ligger fast också för denna tid. De procedurer som förut använts av Anden för att visa fram något av Kristi fullhet är fortfarande i bruk. Vi borde alla fråga oss om vi förstår denna ordning. Nästa steg vore att fullt ut ge oss till dessa procedurer. Sedan följer frågan om var vi befinner oss i denna långa process hän mot ett dugligt vittnesbörd. Finge vi tag på ett Herrens tilltal i detta vore vårt bedjande på väg att bli dugligt. Utan ankarfäste i Guds ordning och syften är allt vad vi tänker, säger och åstadkommer blott och bart agnar som far bort för tröskvind.

David höll till hos filistéerna ett tag innan han blev kung, och lärde sig ett och annat. Han studerade transportmetoder och krigsteknik, han lärde sig maskeringskonst och världsvana. Somligt av detta försökte han tillämpa i sitt eget rike med förödande konsekvens. Vi minns hur han satte Guds ordning ur spel vid transporterandet av arken och hur en god soldat fick sätta livet till.

Leviternas tjänst ersattes vid det tillfället med oomskuret tänkande och metoder framdrivna ur tidsenliga effektivitetskrav. Arken kan inte föras fram av andra än dem som bär livet och den himmelska vitaliteten invärtes. Mekanik och metod framtagen i umgänge med dem som endast har sinne för det yttre räcker inte till där Guds vittnesbörd ska ha sin plats. Det finns alltid en bitande tröskvind till reds för sådana försök.

Det står altare på tröskplatserna. Det står alltid ett altare på ditt tröskställe. Något måste lämnas kvar på dessa hållplatser. Vi är alltid tvungna att öppna för utrensning när vinden börjar blåsa till tröskning. Guds vind blåser på hans befallning och initiativ. Han väljer trösksituation. Tröskandet tillhör hans ordning. Det måste så vara för vittnesbördets skull. Det måste så vara för brödets skull.

Ornans gamla tröskplats, som David köpte, blev till tempelplats. Tröskställen har alltid blivit till böneställen. Den som springer sin väg i trösktid bär agnarnas och halmens väsen i sitt inre. Vad lagrar vi i våra bönehus – halm eller fullgott utsäde? Hur är våra bönhus byggda – med Himlens guld, Himlens vitalitet och liv eller med filistéermetod? Bönehusen måste bli tröskplatser för vittnesbördets skull. Våra bönehus måste byggas om och byggas nya med den Kristi fullhet som bara tröskandet kan åstadkomma.

Lars Widerberg

När tron vänds 01

¨

När tron vänds till att göra Gud till brödkung

Tron har förvandlats från att vara det instrument med vilket man fattar ett varsamt grepp om Guds verklighet till att förstås som ett verktyg att brukas för att bestämma förlopp och forma företeelser på människors villkor. Tron vänds till att vara medel för individens välgång och kan, i dess kraftaspekt, brukas till varjehanda mirakelförsök allt efter behov.

De böner som formas i detta trosklimat söker undergörandet som universalkur. Om Gud visar sig som undergörare kommer kyrkan att växa. Om Gud träder fram som fixare slipper vi alla undan i varje kris – och hedningarna kommer, som elegant sidoresultat, att vända sig till oss.

”Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta.”

Det brödunder som beskrivs i Johannes 6 innehöll en mirakelkomponent, vilken visade i en helt annan riktning bort från tecknets popularitetsalstrande och krisupplösandets funktion. Herren Jesus kommer aldrig att uppträda som brödkung – han avvisade den erbjudna möjligheten att föra sin sak bland människor som om allt i denna värld skulle vara bestämt av människors behov, han avvisade detta redan i den första frestelseronden – Matt 4.
Avgjort besvärande blir det då böner formuleras, vilka begär av Gud att han ska agera som brödkung med mirakel efter mirakel för väckelsens skull.

Trons primära funktion är att fatta ett varligt grepp om Guds verklighet, om tingen och förloppen sådana han ser dem och om dess roll och innebörd vartill de existerar efter hans syften. Väckelseklimat uppstår då Gud återfår sin plats bland de troende som skapelsens Herre, som lärjungars Mästare och som bedjarnas och prästfolkets Överstepräst. Lärjungaskapet och bedjandet, väckelsebedjandet och den lydnad som sträcker sig efter en tro som motsvarar Guds krav låter församlingen få se en tillväxt och en mognad som bär saklig referens till ett ”Såsom i Himlen”.

Således, låt oss be om trons återupprättelse.
Låt oss be om en väckelse som återför tron till dess rätta funktion.
Låt oss be om en väckelse i fråga om trons verkliga innehåll – upptäckten av Guds goda styre och hans räddning från all köttslighet.

L.W.

Väckelsemanifest 09

¨

Guds närvaros uttryck, väckelsens klimat, detta som gör oavvisligt intryck och som revolutionerar låter sig enklast konstitueras av rättfärdighet, sanning och godhet. Guds närvaros uttryck består i mjuka hjärtan, sådana hjärtan som kan få det hårdaste hjärta att smälta. Livets Andes lag uttryckt och verksam får var och en att byta gudaktighetens formalia och inlärda beteenden mot dess liv och härlighet. Väckelse består i ett villigt återvändande till himmelsk grund, ett återvändande mättat med övertygelse, ett törstande efter samhörighet med ursprunget till allt levande, ett desperat sökande efter en frälsare.

Allt går an

¨

Läsning: Upp 1:16, Hebr 4:12, 1 Petr 2:5-9

Tre rättsinnets bilder att fästa tanken vid:
Odlandet och växandet har regel. Trädgård och åkerfält har sina givna regler och den trädgårdsmästare eller åkerman som väntar lyckosamt utfall har lärt att noga följa dem.
Husbyggandet har sina bestämda regler. Den som lägger grund och placerar riktsten med precision för att därefter följa ritningarnas föreskrift kan placera in nocksten med jubel.
Offertjänsten, gudstjänsten har sina särskilda regler, fastlagda efter Himlens mått. Den som önskar nalkas Gud måste bemöda sig om att hantera Guds sak efter stadgad ordning.
Således: Bryt mark och odla efter regel. Bygg hem och böneplats efter regel. Tjäna i Guds hus efter regel. Ordna din sak efter gudslivets regel.

Men, man finner för gott att försöka formulera annan regel – allt enligt den obeständighet och relativism som präglar dessa våra dagar. Den Gud som man gärna söker sig till måste därför vara en harmlös och villigt anpassningsbar företeelse. Han – gärna hon – skulle kunna heta ’vällinggud’, mjukt och lent, lätt att svälja, sval i smaken och lättsmält för var människas upplevelseapparat. Denne Gud – det känns svårt att stava med versal – har avsagt sig rätten att forma och fostra sin skapelse, men låter gärna sina skapade varelser forma och sedan omforma den regel som bestämmer hans förhållande till dem. Ingen frågar efter om dessa ständigt växlande regler passar honom, passar hans syften. Ingen stannar upp för att lyssna, för att bry sig med hans eventuella åsikt.

Denne Gud är det harmlösa bedjandets fader. Han skulle kunna vara utan namn. Han skulle kunna vara utan ansikte. Dessa som riktar sina böner till honom – eller henne – väntar föga annat än att få stöd för den väg, den hållning man redan gjort till sin. Vällingguden kan man ha som kompis, på sin höjd är man vidskepligt fundersam över hans nyckfullhet. Han tycks ha skaffat sig en rad ombud och medlare till vilka man kan ställa sin bön – om man nu drar sig för att tilltala honom direkt och öppet. Den bön som oftast yttras i hans närhet uttrycker människans naturliga dragning till att vandra brett. Hans mest attraktiva karaktärsdrag består i att han passar in.

Denne Gud uppträder aldrig stötande, ställer inga stränga krav, har avskaffat lärjungaskapet och tycker att obändigheten och egensinnet är ett hälsotecken. Hans folk får gärna hävda sina rättigheter – några särskilt betungande skyldigheter har de naturligtvis inte. Den syssla som kompisguden oftast tar sig an består i att dela ut välsignelser. Allt och alla får, oavsett deras ställning och hållning – som om välsignelser med åtföljande glam och stoj skulle kunna bota rötan. Denna allt igenom positiva hållning ses som särskilt lindrande och konfliktlösande. Det finns endast en kategori individer som man inte kan välsigna eller tolerera, nämligen dessa som har svårt att visa tolerans och vidsynthet. Vandra brett så att alla får plats – så lyder det nya budet. Några tycker att det låter lika bra som ett ”Älska din nästa”.

Himlens vita, Kristi rättfärdighets vita renhet håller klädsam klass i Herrens närhet. Så står de heliga klädda. En klädnad som i varje stycke kontrasterar toleransens gråtoner och konfronterar de vidgande gråzoner där vällingguden skaffat sig utrymme. Himlen med dess bröllopssal har strikt etikettsregel under vilken rätt klädsel är oumbärlig. Toleransens välde skriver däremot gummiregler, vilka går att töja och anpassa utan att någonsin ge rättvisa.

Att förväxla tolerans och kärlek ingår bland de förvillande förvandlingsnummer som den makt utför – den makt som en gång kommer att dömas för sitt skökoväsen och isebels-sinne. Den maktens kärleksbegrepp, hennes kärlek är en kärlek i vars namn allt går an. Den kärleken bjuder urskillningslöst ut sig till allt och alla och uppvisar ett sinnelag där renheten för alltid har gått förlorad. Denna beskäftiga tolerans lenar inga sår, den sviker när rätt och rättfärdighet måste hävdas. Den övar gärna handpåläggning i församlingens möten, men skaffar inte fram bönesvar där man är trängd. Lent och mjukt – känner vi igen Herren i hans stränghet då han fostrar helighet?

Kompisguden välkomnas för sin förmåga att trösta och uppmuntra. I de sammanhang där han uppenbarar sig låter han sitt folk uppbyggas i tron att han har som enda syfte att bekräfta dem i deras ståndpunkt och betjäna dem i deras behov. De som söker honom finner honom utan svårighet, eftersom han genast finns tillgänglig för att tjäna på dessa deras villkor. Han är ändamålsenlig, följer stadgar och programplan – dessutom drar han aldrig över tiden. Till denne vällinggud kan man jämt gå för att få sina tomma kärl fyllda. Det faller sällan någon in att Herren tömmer sina kärl, ibland inte drar sig för att krossa dem, för att därmed nå sina bestämda syften.

Vällingguden, kompisguden låter dig stå orörd av korset. De som följer honom ivrigast gör det i mer eller mindre medveten opposition mot korsets verklighet och helgandets nödvändighet. Däremot, de som tillhör Kristus har låtit korsfästa sin köttslighet med all dess lidelse och dess begär – Gal 2:20. Korset återställer ordningen. Korset hävdar Himlen med dess omutliga regel för växande, mognad och fruktbärande. Den makt som visar sig i form av vällinggud erbjuder en upprättelse som saknar norm, som river sönder sannfärdigheten och som menar att allt går an. Hos denne finns inte mycket ljus, ej heller något mörker att tala om – allt höljs i gråhetens töcken.

Korset ställer oss alla inför åtskiljandets faktum. Kristus, den levande stenen, förvandlas till stötesten för många av oss emedan vi önskar finna en väg farbar med bred körstil. Vällingens gråhet berövar oss förmågan att urskilja och särskilja. Gråheten, blindheten och okunnigheten är själva kärnföreteelsen i det stora avfallet. Herren bjuder lärjungen att vandra smalt. Till detta krävs mjukhet och känslighet, kärlek och renhet. Den som vandrar brett uppfattar denna stillhet och ödmjukhet som fyrkantig. Detta är det smala vandrandet paradox: Ödmjukheten upplevs som sträng, som fyrkantig, som obarmhärtig. Men, Herren har svärd i mun när han vandrar med sin församling – ett svärd som åtskiljer själ och ande, själiskt och heligt. Hans välde och regel hör till sådant som ingen människa kan rucka.

Det bedjande som söker heligheten provocerar och blir till nödvändig stötesten, men vi måste bedja vårt ”Helgat varde Ditt Namn”. De böner som söker efter ett oretuscherat predikande av korset ger utrymme för Anden att överbevisa om synd, rättfärdighet och dom men upplevs obehagliga för det sinnelag som trivs med bredd och gråhet. De böner som måste bedjas bland Guds folk, ropar på en återgång till Guds ordning och uttrycker längtan efter gudsriket – ”Tillkomme ditt rike, tillkomme ditt styre”. Vi står under nödvändigheten att be att Herren vandrar med sin församling med svärd i mun, i en upprättelsens stränghet och mognandets stillhet.

Låt oss bedja djärvt efter detta sätt. . .

Lars Widerberg

Väckelsemanifest 08

¨

Den som söker leva rätt inför Gud måste lära sig tänka rätt om Gud. Väckelse går inte i par med lättvindighet. Väckelsen är inte heller trångsynt. Väckelser kan man inte tilltvinga sig eller erövra. Men ett återvändande till Guds ordning och dess absoluter kräver gedigenhet och uthållighet. Fragmentering och förenkling är sjukdomar närda av särskilt modernt teologiskt och profetiskt tänkande i vilket det som är nobelt och utmärkt, det som ger rum för värdighet, värdefullhet och härlighet ställts åt sidan som föråldrat och odugligt. Den pragmatiska hållningens sammanbrott kommer att med all sin förödande kraft nå var och en instans som låtit sig fångas av ytlighet och generalisering. Det inre livets tjänande finner till sist utrymme och de pjäser som satts upp och spelas på den yttre förgården kommer att få en ände.

Guds eviga, ständigt återkommande börda: Ett folk som ivrigt söker varje himmelsk välsignelse, men springer förbi omvändelsens och helgelsens måste. Ett folk som förväntar sig att få uppleva upprättelse, men som värjer sig för heligheten. Ett folk som gläder sig över något som de kallar härlighet, ett jordiskt fenomen vilket inte innehåller ett uns av Himlens väsen – ett surrogat, ett pråligt lurendrejeri. Bärkraften i allt detta hämtas ur ett humanistiskt synsätt vilket omdefinierar människans förhållande till Kristi kors, till ett offervilligt underordnade och av Guds auktoritet – dessa ting så grundligt missförstådda och ställda på huvudet av en del kyrkosammanslutningar. Blicken för, förståelsen av Guds majestät och härlighet har med detta gått förlorad och därmed den vördnadsfulla gudsfruktan.