Andens hantverk

¨

Läsning: Joh 4:24, 16:13-15, Apg 2:32-36, Ef 2:21-22, Kol 1:17-18

Guds Helige Ande är sänd och verkar bland oss för att forma tillbedjande sammanhang. I dessa endräktens små enklaver låter denne Helige Ande Kristi storhet och majestät bli sedd. Han låter dem som samlas så få insikt om värdet av Jesu upphöjelse och förhärligande. Andens ständigt upprepade tema är Kristus, den smorde styresmannen sittande på Guds tron, sittande där i kraft av den oavvisliga triumf vilken hans korsdöd och uppståndelse säkrat. Pingst, Andens ankomst och närvaro, representerar Himlens suveränitet, regentskapet, Kristi välde. Pingsten lär oss knäböjandets, efterföljelsens och lydnadens mysterium. Anden ordnar en tillbedjande skara, ordnar gudsfruktan och gudfruktighet, skaffar Gud den ära och vördnad han ska ha.

Guds Andes roll består i att förhärliga Kristus, består i att uttrycka Kristus i gudsfolkets mitt. Den tillbedjan vilken han verkar och för sitt folk in i, leder dem att stå allt fastare i ett utgestaltande av de värden som Herrens triumf säkerställt. Bedjandet och tillbedjandet sammanfattas i ett ”så som i Himlen, så ock på jorden”. Bedjandet söker Himlens praktiska utgestaltning, tillbedjandet har sett Himlen och bereder den rum. Den tillbedjande människan bär med sig ett stycke av Himlen i sitt inre, och Ande lyfter fram dess faktum. Riket invärtes omformas till en gudfruktighetens sakliga omsorg mitt bland dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet och frälsning.

Bedjandet, tillbedjandet är prästfolkets bestående kallelse – denna kallelse är ämnade att lyfta Kristus till att ses och förnimmas av alla, den för in en praktisk erfarenhet av Andens liv, den skapar ett citadell som konfronterar utebliven gudsfruktan, den stadfäster den visdom som korset etablerat. Anden och den tillbedjande skaran säger gemensamt: Jesus Kristus, i allt den främste, i allt den förste och förnämste, i allt den överlägsne, i allt den övervinnande och segrande, i allt värdig att motta ära och tillbedjan. Den tillbedjande skaran klarar att formulera efterföljelsens och lydnadens uttryck i ständigt nya termer allteftersom Anden leder och instruerar dem.

Bedjandet bygger hus åt Gud. Där män och kvinnor samlas till gemenskap i bön och tillbedjan, där står Guds boning. Tillbedjan formulerar uppenbarelseplats. I varje fas av detta byggande låter Gud sin Helige Ande närvara för att förmedla kärninnehållet i bönerna och i tillbedjan – Kristi upphöjelse, Kristi ära. Anden själv svarar för den renhet och substans som passar inför tronen. Den bedjande skaran drivs av denna uppenbarelse att söka sanning och rättfärdighet för att kunna stå sanna. Förmågan att tillbe är Andens främsta gåva till gudsfolket, och dess gensvar består i att låta Herren forma sannfärdighet och gudsfruktan hos dem.

Den Helige Ande vistas med gudsfolket för att vara dess källa till gudfruktighet. Guds Ande sänds till oss för att forma tillbedjandets sammanhang. Hans närvaro är given för det klippfasta, hörnstenssäkra utgestaltandet av den sannfärdighet som Himlen garanterar. Detta är Andens hantverk. Huset byggs och består genom Kristi Ande. Tillbedjandet är i grunden Andens hantverk. Den gudsfruktan och gudfruktighet som präglar Guds eget folk har sin existens allena genom det verk, det hantverk, som Guds Helige Ande bedriver. Denne Ande förmedlar tillgång till det liv som Kristus lever inför Gud. Genom Anden är var del av bedjandets och tillbedjandets konstart tillgänglig för den som söker Gud.

Pingst är uttrycket för Guds välde och suveränitet. Anden sändes bland de första kristna för att bekräfta triumfens faktum – Kristus sittande på tronen. Anden sändes och sänds igen för att bereda förkunnandet av Guds väldiga gärningar, för att initiera ett kungörande av Guds välde. Bönehuset står där för att alla folk ska höra detta förklarat och se det uttryckt. Den löftesverklighet som åtföljer detta Guds välde bär konungslighetens tecken. Den är fullt ut pålitlig – därför skapar den bedjande och bedjare. Den är fullt ut tillgänglig – därför attraherar den hjärtan. Den är fullt ut sann – därför inbjuder den till förtroende. Anden, uppenbarandets Helige Ande verkar bland sitt folk för att tronens och majestätets härlighet återigen ska tydliggöras för tillbedjandets skull.

Pingst – Kristus på tronen, Kristus i regentens position, i allt den främste. Pingst – uttrycket för Himlens suveräna styre och välde. Pingst – det inre livets kärna. Andens närvaro verkar upplevandet av Himlen och låter den erfarenheten genast omvandlas i termer av gudfruktighet och medmänskligt ansvar. Det existerar inget skilje mellan andlig upplevelse och moralisk handlingskraft. Kraft ur Guds Andes synpunkt heter vilja och förmåga till en praktiskt uttryckt gudfruktighet. Kraft ur Guds Andes synvinkel betyder villighet och duglighet till att stå mitt i Guds syfte – vilket är Kristus verkande med sin Ande genom sitt folk till vittnesbörd och frälsning. Pingst – självutgivandets sinnelag, Kristi sinnelag rotfast fäst i mognande gudsmänniskor.

Pingst – Anden och ordet i full harmoni. Pingst – Guds Ande verkande bland gudsfolket för att fästa Ordet, för att forma Kristus, för att lägga ned gudsfruktan och gudfruktighet. Pingst – Anden verkande över hjärtan till ett hörande som bär frukt för evigheten. Pingst, bönehusets erbjudande mitt i ett kompakt religiöst mörker, Guds väldes erbjudande i detta lands mörker.

Mitt i Guds erbjudande att bygga bönehus och forma tillbedjandets sammanhang står vårt dilemma tydligt formulerat i en enda sats – det ofruktsamma hörandet, Matt 13:15. Ordet som skulle bli kött bland oss fortsätter att vara bara ord och fromma fraser. Samtidigt heter det, ”saliga är de ögon som ser och de öron som hör”. Guds Ande står redo att leda var och en av oss till den verklighet där gudfruktigheten ger utslag i omvändelser. Anden står redo att föra oss ut ur självlivets labyrint till att, i allt rikare mått, kunna gagna både Herrens sak och medmänniskors. Där Anden får utrymme blir omvändelserna många. Där Anden får utrymme står efterföljelsen tydlig. Andens hantverk består i att förhärliga Kristus, förhärliga Kristus i våra liv – i detta ges inget rum för självupphöjelse, korset nekar oss sådana försök.

Anden anger den bestämningspunkt mot vilken varje företeelse ska mätas och vägas – Kristus. Ser detta ut att komma ur Jesus sinne? Skulle Herren handla så? Gagnar detta Guds syften? Bär det Jesu märken? Bor hans Helige Ande i detta? Guds Ande agerar inte efter det sätt som köttsligheten väljer att uppträda på. Den Helige Ande understödjer aldrig de ting som springer fram ur ett världsligt benäget sinnelag. Anden väljer istället att bygga bönehus där Guds härlighet råder. Anden väljer istället att leda sitt folk in på helighetens och gudsfruktans domäner. Anden låter sitt folk ta del av Himlens salighet, vilken utgestaltas efter annan visdom. Häri må vi, med all den kraft och renhet som Guds Helige Ande kan ge, söka väg. Häri må vi, med förnämsta varlighet och djärvaste enträgenhet, öppna nytt initiativ.

Låt oss därför be, be enträget och oupphörligt, om Guds Andes hantverk. . .

Lars Widerberg

Samlandet och åtskiljandet

¨

Läsning: Jes 56:6-8, 1 Pet 2:5, Hebr 13:14, Ps 1, 2 Krön 7:14

Guds utväljande och insamlande präglas av varlighet, men också av konsekvens och klarhet. Uppförandet av det hus vilket han bestämt som sin boplats sker efter mått och modell av icke-jordiskt ursprung, emedan det inte kan sammanfogas av annat än levande material, levande sten.

Den boning han kallar sin, äger likhet med den tillkommande staden. Den måste så därför att han själv ska kunna vistas där. Den måste så därför att allt av varaktighet, beständighet och orubblighet ska kunna synliggöras i dess existens. Detta Guds församlande innehåller ett åtskiljande – Guds stad omgärdas av murverk, vilket bestämmer ståndpunkt och ställningstagande. Gud bygger hus och samlar folk till att passa den tillkommande tidsålderns förutsättningar och syften.

Herren bygger för tillbedjan, Herren fogar samman för tempeltjänst. Han har berett förlossning, ett lösköpande från varje orättfärdighet, för att kunna rena ett folk åt sig. Tit 2:14. Alla dessa förs samman för tillbedjandets skull. Allt detta arbete, sändandet av Sonen, sändandet av Anden, insamlandet, har utförts och utförs för tillbedjandets och bedjandets skull. Han sänder sin gode Helige Ande för tillbedjandets skull, för att dessa som samlats alls ska kunna tillbe. Över dem alla vilar ett bud, ett bud som ställer dem inför nödvändigheten att söka det som är sant och rent för att de alls ska kunna tillbe. Joh 4:24.

Andens roll består i att föra samman och forma Guds folk för bedjandet, för tillbedjandet. Han drar våra hjärtan till Jesus, han fäster våra hjärtan till Kristus. Han för oss till att ta del av Kristi liv, ett liv levt inför Gud. Bedjandet, det bedjande som är lett av denne Ande, är till sin kärna Jesu tillväxt i den bedjande människans inre. Han är också självuppgivandets Ande, genom vilken gudsmänniskor leds och styrks till gudfruktighet. Bedjandet, tillbedjandet är en produkt av Himlen och det förmedlas av Anden. Utan detta förmedlande står människor hjälplösa. Denna förmedling är i alla stycken nåd, Nådens och Bönens Ande utgjuten.

Dikotomi. Ordet speglas i Davids psalmer. Ordet genljuder genom Nya testamentets texter. Dikotomi: skilje, tudelning, åtskiljande, olikhet, ickesamverkan. Säll är den man som icke vandrar, icke träder in, icke sitter – Ps 1. Dikotomi – ”icke så”, en beskrivning av skillnaden mellan Guds vete och den massavvisning av boss och agnar som vinden, Guds Andes blåsväder, åstadkommer, skillnaden mellan det som passar inför Gud och det som ratas av honom. Detta ord anger omvändelsens fundamentala nödvändighet. Detta ord ordnar stadens ståndpunkt och utgör själva dess mur. Om staden säger det, hit in kommer endast dessa som kallats och sammanförts till tillbedjan i ande och sanning.

Den tillbedjande människan har sett Guds stad. Den bedjande människan anar majestätet. Dessa som förts samman för att tillbe har letts att inse det fruktlösa i att forma gudstjänst utifrån mänskligt perspektiv. De har övermannats av Anden och förts till Kristus för att där lära vetekornslag. De förs till härlighet genom att betrakta och tillbe. De förs om och om igen till en omvändelsepunkt för att på nytt och på nytt ödmjukas och ödmjuka sig inför Guds majestät. Dessa som så lär sig bedja och tillbe formas till församling i vilken försoningens seger uttrycks i saligt samspel och helig gemenskap. Dessa som på detta sätt förs samman, samlas till en fast stad, en fast punkt, till ett Sion som inte kan skakas, till vilken alla folk kan dras och föras för att få del av Guds stadgar och av hans liv.

I templet, i gudsrikesgemenskapen, har Gud låtit placera ett altare. I gudsfolkets mitt ställer Anden upp självutgivandet som norm och livsregel. Tillbedjandets sammanhang ordnas efter vetekornets lag. Bedjandet töms omedelbart på sitt värde där självuppgivandet avfärdas och vetekornsregeln upphävs. Dikotomin är fullständig, skiljet är definitivt mellan dessa som vågar ge upp sina liv och dem som väljer att inte ta sådana steg. Fruktbärandet, livgivandet hör ohjälpligt samman med ödmjukandet, med självuppgivandet. Ödmjukandet ordnar hjälp och helande åt både individ och land. Den bönehusets gemensamma omvändelse som säger sitt ’vi har syndat’ – och säger det sannfärdigt – tjänar med sin endräktiga vånda till att öppna för Guds nåd i vart sammanhang.

Då bedjare sammanförs träder vetekornsregeln i funktion. I detta lilla sammanhang återspeglas Guds hjärta i försoningens dynamiska uttryck. Detta lilla sammanhang blir därmed sant mänskligt – ett sårbart sammanhang med verklig förmåga till tröst, ett känsligt sammanhang där förmågan att lyssna till Anden värderas och värnas.

Men, bönesammanhanget är samtidigt ickesamverkandets sammanhang. För att kunna behålla denna särskilda känslighet för Andens ledning fordras mod och vishet till att kunna avvisa alla dessa anspråk på löftesverkligheten, vilka alla presenteras med humanistiska förtecken. Köttsligheten, den del av det mänskliga väsendet som först skulle föras till korset med omvändelsens bestämda steg, kläs än i andlig rustning, än i helig skrud, för att inta Guds gårdar. Denna toleransens och överseendets tid kräver ett ickesamverkandets sinne, en omvändelsernas vana för att bärga den tillbedjan som majestätet bjuder. Bönehuset måste formas till ett ickesamverkandets sammanhang, när alla djärva på alla vägar provar att sko sig på det som skulle hållas heligt. Bönehuset måste vara och förbli ett omvändelsens hus.

Bönehuset bestäms av Guds insamlande, därför måste det vara en omvändelsernas plats. Guds hus är sammanfogat av levande stenar, därför regleras allt dess varande av livets Andes lag. Detta hus är ämnat att förmå alla folk att vända sin väg och komma för att få del av dess regel och dess liv, därför förblir dess tillbedjan en Andens sak. Detta Guds hus ska stå sant och rättfärdigt, till vittnesbörd inför alla folk – därför måste var och en som vistas under dess tak lära sig att tillbe sant. Det är bestämt att hävda Guds regel och sätt, därför står det oberört av sammanblandandets väsen. Detta hus är resultat och produkt av Guds församlande, men det utgör på samma gång det åtskiljande som korset formulerar.

Allt detta leder oss till kapitulation – vem räcker till för sådant. . .
Allt detta leder oss till att ödmjuka oss inför Herren. . .
Allt detta leder oss att söka Gud för att lära tillbedjan. . .
Allt detta leder oss att söka Herrens ansikte, till insikt om allmakten. . .
Allt detta leder oss till Kristus, till en uppenbarelse om hans väsen. . .
Detta leder oss att bedja om nådens och bedjandets Helige Ande utgjuten. . .
Detta leder oss att be om bönehus, bönehus byggda för att motsvara den tid som kommer. . .

Lars Widerberg

Väckelsemanifest 10

¨

Utsikten till väckelse
Herrens tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. Ps 12:7. Löftena om förnyelse, utsikterna till väckelse är lika säkra, lika ljusa som det profetiska ordets ljus vilket upplyser dyster vildmark. 2 Petr 1:19.

Väckelser har sina egna särartade regler, specificerade av livets Andes lag. Personlig väckelse är knuten till en växande erfarenhet av Himlens verkligheter, av dess sanning. Väckelse är livets Andes lag i verksamhet. Hunger efter väckelse öppnar för denna lag att penetrera och verka över sinnen och hjärtan. ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han ska utbreda rätten bland folken.” Jes 42:1. Livet Andes lag väcker och upplivar, den låter rätten få utrymme, den skaffar plats åt rättvisan, den kommer med överbevisande kraft och befrielse. Väckelse bestäms med lag och regel. Väckelse framställs som det klaraste löfte i Guds ord, väckelse utlovas på basis av regler vilka inte kan sättas ur spel.

Ta vara på frälsningen

¨

Läsning: Hebr 7:25, Jes 43:21, Hebr 2:1-3, 3:1, Kol 1:28, Jes 62:1, 6

Hebreerbrevets författare rör i sin text vid Allmaktens mysterier, ett efter ett. Skapelsens hemlighet ryms hos Sonen. Uppehållandets oerhörda väldighet härbärgeras i Sonen. Uppenbarelsen, det trogna och trovärdiga utgestaltandet av Guds väsen bärs av Sonen. Slutavsnittet, vägstycket in mot den eviga staden, Guds stad som inte kan skakas, ligger tillrättalagt i Sonen. Gud har sista ordet med Kristus.

Skribenten fattar tag om den gammaltestamentliga prästrollen, han griper fatt i all prästtjänst, i allt tjänande och ställer det vid sidan av Kristus och så rullar alla dessa ”så mycket större”, så mycket bättre”, ”så mycket mer” fram i full kraft. Ett namn så mycket förnämligare, ett förbund så mycket bättre, ett förbundsblod som talar så mycket tydligare. Ett fullkomligt offer framburet genom Evig Ande, ett lösköpande som har täckning i alla stycken.

Med all denna fulländning liggande tillreds förmedlar Himlen den allra enklaste lilla glimt av översteprästen, Jesus Kristus, i hans kontinuerligt pågående tjänande – han ber, ber att denna oerhörda frälsningskapacitet ska kunna komma till nytta, komma i bruk och användas i fullt mått bland hans folk. Frälsning till det yttersta, frälsning fullt ut tillämpad, en frälsning som ger fullmogen frukt. Hans bedjande, detta prästbedjande, har till ändamål att forma ett ändtidsfolk, ett evighetsfolk som med sin enkla existens blir Gud till ära och berömmelse.

Herrens bön i dess enklaste form heter ”ta vara på frälsningen och tillämpa den”. Herrens maning i dess enklaste form heter ”ta fasta på det ni har hört”. Guds förbundserbjudande till var och en som tagit del av den himmelska kallelsen innehåller till sin begynnelse ett ”Se på Jesus, den överstpräst vilken vi bekänner oss till”. Guds ändtidsfolk låter sig övas i att följa översteprästen i hans bedjande. Herrens evighetsfolk ägnar all tillgänglig tid åt att ta vara på och tillämpa denna oerhörda frälsning.

Men, det finns sätt att förhålla sig till Frälsare och frälsning, vilka alls inte ger utrymme för frälsnings- och befrielseundret i den omfattning som är avsett. Vi måste nu uppehålla oss vid denna brist och svaghet som låter så många lämnas efter på vägen.

Den undermåliga frälsningen
Betydande segment av kristenheten klassar och bestämmer Kristi fullhet som otillräckligt instrument till tjänandet bland dessa dagars människor. Med riternas uttrycksmönster, med sakramentalistisk hållning och med dessa omfattande maktmaskinerier lämnar dessa kyrkoapparater människan i opånyttfött skick. Sakramentalism förmår inte att förmedla Kristi liv – dess väsen och metod motsäger Livets Andes lag. Riterna delger inget förutom ett stycke estetik och en from förhoppning till det opånyttfödda hjärtat. Dessa frälsningsförmedlande riter står som rivaliserande funktion mot den fullständiga frälsning som redan står som faktum i Kristus och som ligger tillgängliga för den som lämnar liv och lem till trons fullkomnare.

Dogmtron, den tro som sägs vara frälsande för var och en som omfattar dess innehåll och som tillåter sig förbanna var och en som vågar tänka utanför ramarna, denna tro tilldrar sig på tankens plan och formar bas för övertygelse utan att bära förmåga till födandets under. Den nöjer sig med försanthållandet som uttryck för andlighet, den bär inget av omvandlingens kraft som den av Gud givna pånyttfödande tron skänker.

Dogmtron ger impuls till argument i fråga om moral och rättvisa, men bär fortfarande köttslighetens märke. Den ter sig attraktiv för den människa som tröttnat på att bli utnyttjad och som därför strävar efter ett politiskt instrument att brukas till konfrontation och förändring, men blir därför föga annat än ytterligare en spelmarker i det stora samhällsdramat. Guds rike med gudslivet som särmärke finner här inget rum. Dogmtron diskvalificerar det inre livet i Gud och har inget annat att ge än en undermålig frälsning. Denna tro liknar fromhet men saknar gudslivets omskapande inflytande. Denna tro kan inte säga något om hur man lever på födandets grund.

Den trosmodell, som måste betecknas som undermålig frälsning, faller slutgiltigt samman då den väljer att inspireras och instrueras av väsen och varelser från andarnas riken vilka gör gällande att de talar å Guds vägnar. Klosterklimat förhöjer den inre anspänningen hos religiöst benägna män och kvinnor, en anspänning och godtrogen känslighet som attraherar väsen vilka gärna lägger sin orenlighet till klosterlivets sinnlighet. Eremitidealets försök att nalkas Gud i bruket av kuvandets verktyg leder ofta till andliga upplevelser vilka kan ha likhet med Andens vidrörande. Härigenom formas en fromhet som enkelt förväxlas med den gudsfuktan som Gud själv lägger i de pånyttföddas inre väsen. Den hängivenhet som går i annan riktning än till Gud allena och som styrks av tradition och prästvälde måste sakligt avvisas som undermålig.

Den lilla frälsningen
Reformatorernas kostsamma kamp för att återta elementära ting rörande den verksamma, pånyttfödande frälsningen måste gillas. Pilgrimsfolkets väg, pilgrimsfolkets tro vilken bar genom möda och all slags försakelse vann sitt fulla gensvar i Himlen varifrån saligheten sändes som insegel på barnaskapets rätt.

Historia talar om bibelförsvarare och översättare vilka straffades för sin djärvhet med bål och bränder – Wycliffes kvarlevor grävdes upp ur grav för att kunna skändas ytterligare med hjälp av eld. Den begynnande baptistiska rörelsen blev en förföljd skara – men en skara som ständigt växte oavsett reformatorers avoghet. Herrnhuts bedjare och missionärer skrev pånyttfödelsens vittnesbörd i tydlig skrift – bröderna Wesley, som enda exempel bland otaliga, fördes till fruktbärande tro av herrnhutare sedan de redan färdats en tur över Atlanten för att predika i de Brittiska kolonierna.

I reformatoriska sammanhang såväl som i friförsamlingarnas sammanslutningar låter man detta arv vittra – syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen genom tron allena har reducerats till en just-innanför-dörren-frälsning – den lilla frälsningen. Denna förenklade frälsning nöjer sig med att se Himlen som mål i fjärran och befrielsen från helvetet som bonus. Att ta vara på lärjungaskapets möjligheter anses som ett onödigt besvär och korsets maning till en allt djupare omvändelse klassas som oattraktivt gods i församlingsväxtforskningens av enkäter och utfrågningar stödda undersökningar.

Återspeglandets under, 2 Kor 3:18, och detta sammanväxande med gudsordet som nämns i Hebr 4:2 relegeras till utanförskap av den söndagskultur som formats att passa just-innanför-dörren-frälsningens mått och stil. De syften för gudsfolkets existens som Gud bestämt före världens grundläggning, den kallelse till delaktighet i Kristi fullhet förs med den lilla frälsningen åt sidan för en trivialiserad, kravlös samvaro med böneformulär och rutiner som inte förmår bära varken vånda eller härlighet. Den minimaliserade frälsningen har gjorts så liten att den ska kunna passa alla utan att störa eller stöta. Den anpassningsbara frälsningen orkar till sist inte med det enklaste tal om rättfärdiggörelse genom tro, än mindre talet om korset som har till uppgift att öppna det inre livets utrymmen för fullheten i Kristus.

Genvägsfrälsningen
Denna de snabba klippens frälsning skulle också kunna kallas den övermodiga tron, den tro som skaffar sig rättigheter men som skyler sig för evangeliska skyldigheter och det ansvar som hör mognaden till. Dess främsta särdrag består i att den låter manifesterandet ersätta närvaron. Den lyfter fram upplevandet och den laddade atmosfären som bekräftelse på Guds välbehag. Den söker under och tecken därför att den är skärrat osäker på nådens hållbarhet och trons inre värden. Köttsligheten skaffar sig på denna väg särskild befallningsrätt i Sion. Stortaligheten och trosformlerna tillåter sig djärvt att utmanövrera gudfruktighet och ödmjukhet. Så står kraft och vision i förgrunden, karaktär och kristuslikhet reduceras till obetydlighet.

Den gedigna frälsningen har sin begynnelse i omvändandet, i insikten om nödvändigheten att ändra livsfokus. Genvägsfrälsningen arbetar gärna vidare längs självupphöjelsens spår och låter världsligheten bestämma form och ram också för det kristna livet. Födandet, Andens verkande över sinne och samvete till insikt om synd och fördärv, byts ut mot avgörelsemoment där impulsen till vägval utlöses av en ”häftig” presentation av kristen kultur eller av ett skickligt argumenterande för fördelarna i en kristen livsstil. Genvägsfrälsningens bekännelse saknar ödmjukhet och förbikopplar karaktärsdaning. Dess nådesbegrepp är av överslätande karaktär, till skillnad från Guds nåd som fostrar och för till lydnad.

Antinomianism. Ordet hör teologins område till och används sällan i allmänna kristna sammanhang. Begreppets innebörd spelas däremot upp alldeles för ofta i våra kyrkor och församlingar. Antinomianism innebär att var och en menar sig ha frihet att göra som man vill. Ordet betyder i mera strikt mening frihet från regel, frihet från gemensam ordning. Frälsning innebär för många att man står fri också från Himlens sätt och regel.

Hos dem som följer Calvin tillämpas antinomianismen så – med lätt karikatyr för att framhäva misstag och felslut: Jag tillhör de utvaldas, de predestinerades grupp, därför spelar det föga roll hur jag handlar.
Bland dem som helgats enligt Wesleys sätt heter det: Jag är komplett och färdig, helig och avskiljd – därför kan jag varken vara eller ha fel.
Pingstvännen och dessa som bär med sig en karismatisk upplevelse menar att om man talar i tungor är allt gott och väl.
Framgångsteologen tar i ordentligt. Han slår fast att det inte finns någon fördömelse för den som är i Kristus, och tillägger med pekfingret i vädret, kom inte här och anklaga.

Prästhjärtat våndas inför allt detta. Bedjandet, det nödvändiga bedjandet följer Jesu Kristi bedjande – detta bedjande som söker utrymme för den fulla frälsningens tillämpning.

Ett bedjande som tar vara på frälsningen
De frälsningserbjudanden som vågar modifiera Himlens metod för frälsandet och rucka dess omfattning skapar vid varje tillfälle och i varje situation svängrum för ett fortsatt kompromissande, ett fortsatt reducerande, ett fortsatt trivialiserande och man syftar endels till att upprätta en minsta gemensamma nämnare, ett mått till vilket det religiösa uttryckandet kan relateras och jämkas för att formulera samstämmighet och samtidigt tillskansa var gruppering frihet för sina särdrag.

Dessa frälsningserbjudanden och detta jämkande motsäger och försöker tysta talet om korset, vilket är Guds kraft till frälsning. Sådana erbjudanden, sådan förkunnelse ställer fram en frälsning som kan brukas till annat än Guds berömmelse och den fjärmar oss från den salighet som ligger tillreds i Kristus. I detta leds bedjaren att söka det bedjande som överensstämmer med Herrens eget. Mitt i detta leds bedjare till ett sammansmältande med evangeliets ord om korset – Hebr 4:2. Ett bedjande efter Kristi sätt förmår i allt större utsträckning att skaffa bönhörelse som passar den fullständiga frälsningen. I detta sammansmältande med ordet och med Herrens bedjande vilar pånyttfödelsens och det inre livets hemlighet.

Det bedjande som på allvar tar vara på frälsningen, lägger tonvikt vid Guds sannfärdighet och vägen till genomgripande rättfärdiggörelse och detta bedjande balanserar helighetens uttryck med den frid och ödmjukhet som den fullt ut tillämpade frälsningen förmedlar. Den kallelse som utgår till oss alla i Kristus hör till de ting och företeelser som Hebreerbrevet inordnar under rubrikerna ”så mycket större”, ”så mycket mer”, ”så mycket bättre”. Den kallelse som når oss och som manar oss att ta tillvara på en så stor, en så gedigen, en så förnämlig frälsning uttrycks, brukas och bevaras genom att vi gemensamt lär oss att bedja så som Översteprästen ber, så som Jesus alltid ber i Himlen. Den endräkt som ska utgestaltas bland hans folk, till hans berömmelse, uttrycks främst och bäst genom bedjandet.

Frälsning är inte lika med anpassning – korset förklarar denna verklighet och hjälper oss till att leva den. Frälsning innebär ett åtskiljande, ett formande av ett folk till Herrens berömmelse och ära. Hans bedjande sträcker sig efter frälsningens fullständiga tillämpning, efter gudsfolkets avskiljande och formande. I detta bedjande är vi kallade att ta del. Det är detta fullständigande som vi måste gripa tag om. Det är detta utgestaltande av gudsordets löften och verklighet som vi är ämnade att bära och leva i.

”För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.”
”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.”
”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.”

Dessa tre korta sammanhang, två ur Jesajas bok och ett ur Hebreerbrevet, komprimerar och fokuserar Herrens oro och bönevånda för sitt folk, för rättfärdighetens och frälsningens fullständiga uttryck bland dem. Om oss säger brevet att ”ni har kommit till Sion, till det slutliga Jerusalem.” I dessa små och lättbegripliga textsegment visas att Herren inte unnar sig någon ro och på samma lättbegripliga sätt slår han fast att vi inte får unna honom någon ro förrän frälsningen står fullständigad bland oss.

Frälsningen är oändlig till sitt mått och innehåll. Ingen lära eller dogm kan omfatta dess uttryck. Ingen rit eller ceremoni kan förmedla ett uns av dess verklighet. Söndagskulturens mönster står som förlamande hinder ivägen för våra sinnens försök att ta vara på denna oerhörda frälsning. Herrens frälsning är endast gripbar i bön, i gemensamt bedjande, med ett sådant bedjande som Herren Jesus Kristus själv begagnar i det att han inte ger sig någon ro. Han vill inte att vi slår oss till ro – han önskar att vi ger oss till bönearbetet med en intensitet och ett allvar som i verkligt mått motsvarar möjligheterna hos denna stora frälsning.

Lars Widerberg

Ett bedjande efter Guds sätt

¨
Läsning: Neh 1, Hebr 12:22-29, Ps 84:1-4

Ni har kommit till Sion.
I detta okomplicerade konstaterande vilar pilgrimsfolkets existens och mysterium. Häri finner den kristne sin fulla identitet. Denna stad, detta sammanhang, ger henne all mening, all styrka, allt hopp. Häri har hon nått sitt mål, fastän på vandring. I Sion, i den Levande Gudens stad, har hon sin hemhörighet, med Sion känner hon all samhörighet. ”Salig är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar, Sions vägar, i sitt hjärta.” Till att höra till detta sammanhang, till att se tiden och världen i detta perspektiv är hon köpt. Betalningen är given, lösepengen är säkrad – i Kristus.

Ni har kommit till Sion.
Sion representerar Guds synsätt, Sion innefattar Himlens perspektiv. Samhörigheten med Sion, det himmelska Jerusalem, låter vandraren förstå dess löftesspråk och ger honom ett bönens språk som allt eftersom präglar hans tillvaro. Den längtan som formar sitt fäste i hans inre låter honom så småningom se och förstå att Gud är i färd med att skapa något som är värdigt honom – i Kristus. Denna medvetenhet bildar bas i pilgrimens karaktär och ger honom den styrka som vägen, Sions väg, kräver. Det som Fadern utför, görs i stillhet – men det äger evighetskvalité, det bär avtrycken av den Eviges händer.

Ni har kommit till Sion.
Denna lilla sats växer till sin fulla betydelse som ord för pilgrimssinnet i Ändens tid. Den som bär dess verklighet som ett hjärtats och handlandets ord finner fast mark när allt skälver och skakas. Den som söker dess verklighet som motpol till all flyktighet, den som söker dess orubblighet i den tid då varje företeelse tömts på validitet och värde kan fortfarande tjäna med liv – i Kristus. Detta ord, dess inre verklighet, manifesterar ankomstens gåta som konfronterande faktum mot all flyktighet och obeständighet. Sion bär det evigas kvalité, det bedjande som fötts ur dess väsen vinner bönesvar även för denna tid.

Ni har kommit till den Levande Gudens stad.
Åter från den Babyloniska fångenskapen. Den folkspillra som anlände först, leddes av män som förstod altarets centrala roll i folkets återupprättelse. Josua och hans bröder, prästerna började bygga Israels Guds altare. Profeterna, med Haggai i förgrunden, förde sedan gudsfolket genom tempelbyggandets strapatser. Men folket led fortfarande stor nöd och vanära – muren kring staden låg fortfarande nedbruten och dess portar var nedbrända. Vittnesbördet låg i spillror.

Staden, Sion, med dess mur skriver ord om Guds hushåll. Murbygget, murens faktum skriver ord om det folk som står avskilt för Guds sak, skriver ord om det sammanhang i vilket Gud bor. Murens faktum, avskiljandets faktum, står där som utsaga om gudfruktighetens parametrar – om bedjandets och bönhörelsens funktioner i Kristus. Sions skönhet består i dess förmåga att attrahera det inre i en människa. Den andligt väckta människan lyckas till att börja med inte särskilt väl i att formulera sin upplevelse av denna attraktion i ord, men hon vet att Sions väg ligger bergfast i hennes hjärta. Och hon använder dess värden, vänder dess verklighet till tillbedjan och bönevånda vilka hörs vida bättre än ord.

Muren, avskiljandets och särartens faktum, ligger nedbruten. Muren, de parametrar som definierar gudfruktigheten, är till största del raserad. Murens funktion, vittnesbördet om Himlens perspektiv, har lämnats att förfalla. Närvaron av dessa eviga värden som konstituerar Kristus i oss – hoppet om härlighet, hoppet om praktisk gudfruktighet – har brutit samman under trycket av det timliga, det jordebundna, det själiska, det själviska.

Där denna insikt får fäste växer ett bedjande fram likt Nehemjas, murbyggarens. ”Oh, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön, och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn.” Sions väg är salighetens väg, den vägen finner glädje i gudsfruktan, den finner glädje i Himlens majestät, den finner sin glädje i åtskiljandet – i Kristus. Den bön som når Guds öra i Ändens tid är den som ropar på återupprättelse och återuppbyggande. Den bön som skaffar bönhörelse har sin rot i insikten om Guds arbete med att forma något som är värdigt honom. Denna insikt och närheten till alla de löften som hör därtill blir till outtömlig drivkraft i det bedjande som gagnar Guds sak i Ändtiden.

Om ni vändert åter. . . Neh 1:9.
”Om ni vänder åter, skall jag föra er till den plats som jag har utvalt för att mitt namn skall bo där.” Om Sions väg attraherar, om dess väg lagts fast med omvändelsens handfasthet, om stadens verklighet – gudsgemenskapen och gudsfolkets gemenskap – återfår sin roll, då blir det bönhörelse. Då vi kommer till insikt om stadens och murens innebörd, då vi ser dess funktion som livgivande faktor i ett i övrigt ofruktbart land och då vi begynner hävda dess särart då kan Herren bruka den som boningsort och bönhörelseplats. Men muren måste återuppbyggas. Murbygget har absolut prioritet i det bedjande som hävdar Herrens sak i Ändens tid.

Sion konstituerar Guds övergripande syfte. Sion är definitionen av Guds arbete. Sion är en evig realitet. Dess återspegling i det timliga bär värden attraktiva för det hungrande hjärtat. Dess bärare är bräckliga kärl. Dess verklighet bryter mot tidens väsen, men övermannas tidvis av dess makt. I sådan tid ropar män av Nehemjas karaktär på Guds ingripande, på upprättelsetid. Sådana män gråter över ruinerna, och vandrar tysta i natten för att finna Guds strategier för återuppbyggandet. De känner oupphörligen skam inför dessa skamligheter som timlighetens manskap erbjuder.

Att se Sion, att söka efter staden med de fasta grundvalarna innebär att tjäna i liv. Själva sökandet är ett tjänande i tiden. Förmågan och gåvan att känna olust inför tidens kränkande är i sig en bedjandets insats i återupprättelseförloppet. Att föras till ett seende, att föras till att förstå tiden med Guds perspektiv tjänar som grund för Guds bönhörelse. Att se som Gud ser får oss att skämmas mitt i tidens rytm, skämmas på grund av dess intighet. Att se som Gud ser ger oss förmåga att urskilja och särskilja. Att se så ger oss de bästa bönerna, de böner som Gud kan använda för bönhörelse och upprättelse.

Lars Widerberg

Syndare och söndagskristna

¨

Det ljus, som ska bli andra till vägledning och hjälp, är inte det som gått upp i våra huvuden, utan det som gått upp i våra hjärtan. Därmed är sagt, att ska vi kunna ge andra budskap om Jesus som Frälsare och Herre behövs personlig erfarenhet av den nya födelsen. Har en människa ingen erfarenhet av syndernas förlåtelse, frälsning och visshet, så kan hon tala om dessa ting som teoretiska angelägenheter men inte med hjärtats glöd och värme.

Kom ihåg, att det inte blott är en gradskillnad mellan huvudets och hjärtats kunskap i frälsningssanningarna Det är en artskillnad. Pascal förstod det, då han ropade: ”Hjärtat äger det förstånd, som förståndet inte känner till”.

En helgad Herrens tjänare brukade säga: ”Varje dag behöver vi förnyas, och minst en gång i månaden behöver vi en radikal förnyelse.”

Vi behöver leva i den ständiga förnyelsens ström och känna till den oavlåtliga överlåtelsens väg, ty den icke-kristne kommer aldrig att följa med till Kristus i sällskap med lärjungar, som har ena foten och halva hjärtat i världen. Och aldrig går en syndare till Golgata i sällskap med en förvärldsligad läsare eller den som endast bär bekännelsen som tom söndagsfras.

Ebbe Bolin
Väckelsen vi vänta

Väckandet – Guds verktyg

¨

Jonathan Edwards står för oss alla som riktman i all längtan efter väckelse och i allt vårt strävande efter att sätta Guds händer i rörelse. Han förstod väckelsen och väckandet som ett Guds verk, till vilket människor inte kunde lägga något väsentligt. Livets Herre väcker och verkar med den frihet och suveränitet som endast han äger, livets Andes lag ställs med all sin förändrande kraft mot jordebundenhetens tendens.

Charles Finney, som användes av Anden till att föra flera hundra tusen människor till omvändelse och liv i Gud, kunde med lika stor säkerhet göra gällande att väckandet följer ett ”rätt bruk av tillämpliga medel”.

Leonard Ravenhill pläderade för att söka ett uppvaknande efter Guds sätt – revival God’s way – och avvisade med bestämdhet varje försök från predikantkollegor och kyrkoledare att söka åstadkomma väckelse efter människors vilja och önskan med människors metod och organisation.

Män verksamma i väckelsen i västra Canada under 1970-talet sade gång på gång att ’det blir väckelse när Gud har tröttnat på att bli missförstådd och misstolkad och därför beslutar sig för att visa sig sådan han är’.

Bedjandet binder samman dessa tankar till den dynamiska helhet som kommer till uttryck i ett väckelseskeende. Bedjandet, sade Luther, består inte i att söka övervinna någon Guds ovillighet, men att med all frimodighet ta fatt i hans oföränderliga välvilja.

Vad förväntade sig dessa män, våra riktmän och föregångare? Hur såg de på sin omgivning? Vad såg de som nödvändig erövring för att kunna närma sig Guds standard? Vad bad de om? Hur bad de? Hur mycket energi och tid lade de ned på sitt sökande efter Gud, Gud uppenbarad i församling och samhälle? Vill Gud göra något liknande nu, med oss?

Evan Roberts hade bett – först ensam och så småningom i lag med bröder, hade bett sig fram till väckelsebegynnelsen i kapellet i Loughor i oktober 1904 då han var 26 år gammal. Jobbet hade tagit honom 13 år. Han och bönekamraterna hade tagit fasta på en rad löftestexter – däribland Ps 126:6 – och hade gett sig till bärandet av Guds egen börda för folket i Wales. Då väckelsen rullade över bygderna som intensivast, hände det ofta att domarna kunde placera ett par vita handskar över domarklubban i rättssalen som tecken på att det inte fanns några ärenden att hantera. Dessa bedjare gjorde i sanning bruk av tillgängliga medel och Gud fann handlingsutrymme bland folket.

Vi talar fortfarande om väckelse, om dess nödvändighet och om dess ljuvlighet – men den väckelse som det stora flertalet önskar sig ska vara en salig kanonad av upplevelser och dess kostnad reduceras i vår begreppsvärld till obefintlighet. Varken dess begynnelse eller dess efterverkningar får utgöra någon särskild belastning på utgiftskontot eller placera något krav över vår tidspressade och moraliskt gråtonade agenda.

Den faktor som gör väckelsen till väckelse, den faktor som heter förkrosselse, den faktor som för oss in i upprepade omvändelseprocesser och fördjupat upprättelseverk läggs prydligt åt sidan. Den faktor som skulle föra oss raka vägen in i fadersfamn, in i förlåtelseskeenden och försoningsarbete, in i korset centrala syfte byts mot psykologisk polish i predikandet så väl som i vardagsumgänget.

Men, där gudfruktighet och gudsfruktan slår rot är väckelsen inte långt borta. Där gudsfruktan och gudfruktighet växer till, växer bedjandet till och formulerar bönesammanhang i vilka man söker städernas och församlingarnas bästa. Där väckandet får utrymme finner ”hedningen” rätt och rättvisa attraktiv. Uppvaknandet bland de icke-kristna är föga annat än en återspegling av den andliga verklighet som etablerats hos kristna.

Väckelse föds där gudfruktighet och gudsfruktan övas och inlärs för att sedan formas till ett oavvisligt vittnesbörd med all dess autenticitet och bärighet. Väckandet står aldrig under attraherandets eller lockelsens bedrägliga krafter. Guds Ande verkar där man söker renheten, men skyndar undan då man släpper loss attraktivitetens, den religiösa hetluftens och övertalandets osmakliga dunster.

För oss åter till livet, efter ditt ord. . .
Att återföras till det ursprungliga, att föras tillbaka till funktionsduglighet. Att kunna begynna i oskuld och renhet. Att vakna upp och finna sig själv hel och ren. Att ha kraft att återuppta vandringen. Att återigen stå återställd och återupprättad. Att få stå i frälsningens fullhet, i Kristi fullhet. Att få vederkvickas – som man uttryckte det i äldre tid. Allt detta är enkla försök att fånga något av det som finns i väckandets livssfär.

För mig åter till livet, behåll mig vid liv, håll mig kvar mitt inne i livet.
Gör detta i enlighet med ditt ord, efter löftenas fulla rikedom.
För oss in i det liv som du ämnat och format. Väck oss efter ditt syfte. Väck oss till att kunna stå i det syfte som du ämnat för oss.
Ditt ord bestämmer livsutrymme och livsutblick, ditt ord har vida löftesperspektiv. För oss in i löftesland.
Väck ditt folk. . .

Lars Widerberg
Ett par riktord: Ps 126:6, Ps 119:107.

Återupprepandet

¨

Liv, livskraft, livsduglighet, liv i överflöd – för detta ändamål står korset centralt i den kristna gemenskapen. Guds eget liv, liv levt inför Levande Gud – för sådant liv verkar Herren bland sitt folk. Livets Andes lag ligger redo att skrivas gång efter annan i den kristnes hjärta.

Guds befallning är evigt liv, i hans ord bor livet. Han skänker liv efter sitt ord. Han vederkvicker med hjälp av sitt ord, skrev de gamle. Han återför livet, återför de sovande till liv, han väcker liv i sitt verk – allt detta gång på gång. Detta är det gudomliga återupprepandet.

Så verkar Fadern med sitt folk. Så verkar Anden, han som skriver lag i människors hjärtan. Livets Andes lag står orubbligt verksam till att återuppväcka, återuppliva, återta, återerövra. Denna lag skrevs och skriver för att återupprepa. En av de gamle kallade den lagen för varandets och verkandets eviga grundlag.

Herren förnyar sin församling och gör så genom att återföra den till sin livsväg, till att vara bärare av gudsliv, av gudsnärvaro, av Guds eget återupprättande. Herren förnyar sitt folk genom att föra fram sin sak bland dem. Och folket lämnar gensvar genom att bedja honom om att i dessa år förnya sina gärningar, att återupprepa väckandets stora under.

Hos den som ser Himlen, föds glädjen.
Hos den som ser frånvaron av Himlen föds bedjandet.
Hos den som lever med detta seende bor hoppet, den osvikliga förvissningen, om att Herren kommer att återupprepa sitt handlande till väckelse hos sitt folk och till omvälvning bland hedningar.

Återförandet, återupplivandet, den återetablering som Herren avser, innehåller förmåga att kunna urskilja och se Himlen, den innebär att sinnen återigen stäms och formas efter Kristi mått och därför bär den också med sig en helig omsorg om alla dessa som står i avsaknad av härligheten.

En av de gamle, A. T. Pierson, drog slutsats ur väckelsehistorien och sa följande: ”Varhelst en kyrka kommer på fötter och världens ondska bromsas finner man någon som har varit i bön.”

Låt oss bedja om återupprepandet.
Låt oss bedja om Guds förnyade gärningar i dessa år.

Lars Widerberg
Texter till underlag:
Joh 12:50, Ps 119:28, Hab 3:2, Rom 3:23-25.

Noteringar 01

¨

Hos den som ser Himlen föds glädjen.

Hos den som ser frånvaron av Himlen föds bönen.

Lars W.

En Samuel mot dessa filistéer

¨

Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt mot Herren, att jag upphörde att bedja för er! 1 Sam 12:23.

I våra dagar arbetar många ivrigt på att omdefiniera gudsfolkets roll och församlingens syfte. Men man lyckas inte lösgöra sig från det faktum att Himlen har valt att sammanföra enkla individer till att utgöra sammanhang där bedjandet och tillbedjandet har främsta prioritet. ”Det folk som jag har format åt mig ska höja mitt lov.” ”Mitt hus skall vara ett bönens hus för alla folk.” Dessa utsagor står, står orubbliga likt ett Herrens mätsnöre över allt som företas bland Guds folk. Guds sammanfogande syftar alltid till en demonstration – både inför människor och andevärld – av ett ”Såsom i Himlen, så ock”. Härtill är var och en kallad, härtill kan man låta sig rustas, till detta ges mognad och varmt hjärta. Till detta vänds vart sinne inför honom och in i denna uppgift sänds och skickas dessa som håller hans sak helig.

Det drivande elementet hos det folk som väljer vittnesbördets väg består i dess närhet till Guds eget hjärta och därför också till all den text som definierar den tro som meddelats de heliga. I denna närhet, i denna verksamma relation formas gudsfolkets samfällda vittnesbörd och låter församlingen ledas till att bära profetisk karaktär. Hennes ståndpunkt är korsets och hennes roll är försonandets. Hennes sinnelag är fridsstiftandets, men hennes vandring väcker opposition. Hon söker frid med var man, men det bud hon bär om bedjandet och självuppgivandet oroar självlivets och jordebundenhetens människor. Hennes vandring i stillhet inför ordet och dess Herre är förnämligt försvar, och också det enda tänkbara försvaret, för hans sak.

Det profetiska sammanhanget liksom den enskilde profeten låter gudsordet ha absolut mandat. I förhållande till gudstilltalet, till all denna text som meddelats de heliga, ställs profeten som omutlig väktare. Hans hållning må vara präglad av kärvt allvar, men hans kärlek till sanningen vet sällan att uttrycka sig på annat sätt inför alla dessa som leds och förleds än av de tanklösa, än av de illfundiga, än av de beräknande och makthungrande eller de svassande och ceremoniösa. ”Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt” är ett betecknande uttryck för profetens integritet, för det profetiska sammanhangets gemensamma hållning. Om han förstår att denna hans integritet är hotad eller fläckad tar han till kraftfull åtgärd för att korrigera och låta sig korrigeras. En omskakande sats säger att endast Gud klarar att vara människa – efter denna sats söker profeten Gud för att bärga vittnesbördet.

Profeten för folket åter till gudsordets verkligheter och för dem därmed in i Guds närhet. Han stod som fredare av Israels folk gentemot dess fientligt sinnade grannfolk. På samma sätt står profetgestalten som fredare av församlingen mot de influenser och tendenser som söker att föra den bort från dess väg inför Gud. Han ser till att de i sanning kan vara i världen men samtidigt vara ofläckade av dess väsen.

Profeten Samuel, den sisten i raden av domare, utkämpade bönestrid för gudsfolket mot filistéermakten, vars huvudsakliga styrka låg koncentrerad i fem städer ute i väster. Detta folk hade skaffat sig kapacitet att diktera villkor för teknik, åkerbruk och krigföring. De monopoliserade järnhanteringen – inga smeder tilläts vara verksamma i Israel, 1 Sam 13:19-20. De trodde sig kunna mästra vittnesbördet med samma inställning – då de vid ett tillfälle besegrade Israel erövrade de Guds ark, vittnesbördets ark som skulle stå i det allra heligaste i tabernaklet. De placerade den i fiskstjärtsgudens tempel i Asdod, och trodde sig kunna bruka den som ytterligare ett rituellt hjälpmedel.

Filistéen utmärker sig genom att ordna välde över det andliga med hjälp av ritens metodiska återupprepning, med att förhålla sig till tron som om den vore ett instrument att skaffa och tvinga fram bönhörelse, med att hantera gudsnärvaron som om den går att generera med estetiska medel och djup sinnesrörelse. Filistéen presenterar ofta en Goliat som smädar den enkla, okomplicerade tron. Filistéen representerar den själiska människan som med ritualer och andliga tekniker söker tilltvinga sig var sak som tillhör den andliga människans arvedel. Denne filisté omtolkar all den himmelska världens andliga välsignelser i materiella termer. Han definierar och använder gudfruktigheten som ett medel till vinning och tar, när det passar honom, kraftfullt grepp om löftena för att tilltvinga sig välde över löfteslandet.

Guds sak låter sig inte hanteras av mänsklig ambition och tankeförmåga, som om det endast gällde att söka tillämpa ett antal goda principer och regler. Guds rike växer till i kraft och dynamiskt uttryck där man samlas för att stilla sig och sedan lyssna till Herrens tilltal. Lyssnandet upprättar utrymme för trons lydnad. Detta skaffar i sin tur rum för korsets kraft till försoning – en vederstygglighet i filistéermaktens begreppsvärld. Men, dessa som söker förhålla sig rätt i försoningens ärende omgjordas till att vara dugliga till profetisk konfrontation. Dessa som vakar över gudsordets uppfyllelse, dessa som stiftar frid bär samtidigt svärd mot rit och metod – därför att försoning, en sant andlig miljö, inte går att åstadkomma med lag och regel, den köps endast med liv, utgestaltat kristusliv. Guds sak hävdas med en driven förmåga att vara mjuk och rättsinnig.

Den som söker tillbe lär sig att hylla Herrens fullödiga karaktär och ställer sig under hans styre till tjänst och lydnad. Jakobs brev innehåller ett ord om gudstjänstens, om tillbedjandets kvalitet och innehåll, om den drivna förmågan att vara mjuk och rättsinnig. ”Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.”

I detta stycke finner vi två ting som Fadern betecknar som fullvärdig gudstjänst – Anden använder märkligt nog grekiskans ord för ceremoniell observans i detta sammanhang för att beskriva det handlande som är välbehagligt inför Gud. Det ena är att ta vård om de ringaste i samhället. Det andra är att inte i något stycke låta världen ta överhanden eller ens fläcka rättsinnet. Dessa två ting hör alltså till det som ska övas in till närmast rituell beständighet. Omsorg och renhet! Omsorg och renhet! Omsorg och renhet! I världen, men inte av den. Ofläckat, sakligt uttryckt vittnesbörd. Vittnesbörd om försoning och barmhärtighet – detta är tillbedjandets praktiska uttryck, detta är gudstjänst på gatan. All annan rit, all annan ornamentering och estetisk utsmyckning duger till intet.

Filistéen omvandlar och för ner gudstjänsten till metodikens och ritualens plan, där en Goliat förringar gudsumgängets innerlighet och låter estetik och sensualism gälla för andlighet, där rutin och metod tillfångatar initiativkraft och renhetslängtan, där stormakten heter intellektuellt dissekerande av gudsrikeserfarenheten. Amos skriver gudsdom mot det starka Gaza – brott på brott har de hopat, by efter by har de fört bort till Edom. . . Besvikelse på besvikelse har de planterat hos gudsfolket då dessa har lockats att lita till metoder och programförklaringar. Gaza är sådant som dess namn anger – övertygande starkt. Edom står som evig symbol för kränkning och besvikelse. Och profeten slår fast att Herren för evigt är vred på detta löftessvek. – De förtrycktas förlossare är stark. . .

Låt oss ta fram ett välkänt axiom, en grundsats, i Andens värld: Bättre att vara känd och fruktad av furstar och väldigheter än att äga människors erkännanden. Bättre att kunna stå som vittnesbörd om gudsväldet inför vilket dessa väldige ryggar och böjer sig, än att hyllas av människor för intellektuella styrka, för styresmannaduglighet eller för karismatiska utstrålning.

Filistéen kan inte besegras med de metoder han själv brukar. Denne förlitar sig på det mänskliga initiativet i andliga sammanhang, på det omedelbara intrycket då han ställer fram sin stora styrka, på sin förmåga att vränga sinnesintryck och på ordens övertygande kraft. Vid ett tillfälle tog Sauls son Jonatan med sig sin vapenbärare för att syna fiendelägret och undersöka segermöjligheterna – och gavs segern i hand då han tog fasta på Guds ingivelse. Och sådana ingivelser bär alltid korsmärken – fåtal, ringhet, tjänarhållning, mjukhet, omsorg men också sannfärdighet, renhet, trohet och djärvhet. Guds visdom utgestaltas i varje läge och situation i korstermer efter Kristi sinnelag.

Filistéen ställer fram det förgängliga, det som är övergående som om det vore det primära i denna vår jordevistelse. Hans kunnande, varje metod i hans tankearsenal är utarbetad för att skydda självlivet, avvärja varje svårighet, värna vart område som hör honom till, värja sig från var utmaning som inte formulerats av honom själv, ställa upp försvar mot varje samvetets tilltal. Filistéen är både stolt och rädd. Han vågar inte korsets väg. Den utmaningen synes honom alltför grym, alldeles för kostsam. Den vishet han anar vara Guds tillhör en värld in i vilken han inte vågar sig. För honom är gudsfruktan endast ett medel till vinning. Gudsverkligheten skall vara hanterbar, något som kan formas med och skrivas som metod och rit, något som han anser sig kunna bestämma villkoren för.

Filistéen är ute efter att göra gudsnärvaron hanterbar, metodbunden och ritualiserad, och med sådana försök snör han åt kristuslivets flöden. Han står som evig motståndare till den fullhet i Kristus som församlingen är ämnad att stå rotad i och uttrycka genom försoning, tillbedjan och praktisk omsorg. Mot honom står dock en Samuel. Mot honom står bedjare som valt Samuels hållning: ”Vare det fjärran ifrån mig att jag skulle synda så svårt mot Herren, att jag upphörde att bedja för er.”

En bibelöversättare – James Moffat – gav breddat perspektiv på ett sammanhang i det Andra Korintierbrevet: ”De vapen som jag brukar i mina strider hämtas inte ur köttslighetens arsenal. De måste vara gudomligt kraftfulla för att slå teoretiserandet i spillror, för att rasera varje borgmur rests mot Guds vishet. Dessa vapen klarar att hantera varje tanke, impuls och hugskott, varje plan, projekt och metod – till och med varje bön – och lägga dem alla som lydiga fångar under Kristi välde. Då lydnaden växt till i mognad och stabilitet hos oss alla, kan vi avge ett kraftfullt vittnesbörd och föra alla dessa välden inför honom som dömer rätt och sant.”

Detta breddade sätt att läsa texten är fullt ut sant mot Guds intention för bönehus och bönesammanhang. Detta är Samuels sätt att se sin roll som bedjare, hans sätt att se på striden mot filistéermakten med alla sina metoder, riter och modeller, med alla sina infall, hugskott och programförklaringar, med alla sina försök att hantera det andliga med hjälp av all själslivets duglighet.

Återerövrandet av bönesamlingen blir till ett första steg i befrielsen från filistéerväldet.
Låt oss be om ett återfunnet initiativ bland bedjarna.
Låt oss be om ett lösande av tankekraft, av ordens och Ordets kraft bland oss alla – ett lösande till tjänst under bönens Ande.
Herre, hjälp oss till ett bedjande som öppnar för din Helige Ande att röja undan varje filisté varhelst han dyker upp!

Lars Widerberg

 

Referensord, ordnade så som de brukas i texten:
Jes 43:21, Jes 56:7, Jud v. 3, Jak 1:27, Amos 1:6, Mal 1:4, Jer 50:34, 2 Kor 10:4-6, 1 Kor 1:18, 30, 1 Sam 14.